Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om vårlig fjäderlek

Ibland måste man bara få bli lite barnsligt lekfull igen. Som när husse häromdan kom hem från skogen med en jättestor riskvast.

En stund senare hade matte prytt den med massor av färgglada fjädrar. Och döm om min förvåning när de sen satte ut hela härligheten på trappan åt oss pojkar att busa med.

Varken lillebror Artemis eller jag trodde våra ögon och än mindre våra öron. Visst var vi med och hjälpte till när matte snurrade fast fjädrarna. Men att vi skulle få det lockande riset, som kallas fastlagsris, att leka med var mer än jag vågat drömma om.

Inte förrän husse berättade att storebror Nisse och hans äldre bröder älskat att leka med fjädrarna i riset när de var små. Därför tyckte  han nu att lillebror Artemis och jag skulle få ha lika buskul ute på trappan i vårsolen.

Och buskul har vi med besked.! Varje gång vi passerar riset ger vi nån av fjädrarna en puff, och sen är fjäderjakten på gång. Det är ett evigt pillande att försöka få loss fjädrarna, så som oftast drar vi med oss en hel kvist ut på gården och upp i klätterträdet.

Lillebror Artemis blir så ”upphiad” när han få loss en fjäder, att han springer runt med den i munnen  och ”råmar” så där från magen som bara han kan. Så fastlagsris med granna fjädrar vill jag tipsa om som vårleksak utomhus.

Samtidigt är ju riset, med de färgglada fjädrarna, en prydnad där det står på trappan och välkomnar våren. Och bäst av allt är att fjädrarna tål att ruskas om i klätterträdet och är lika fina i alla fall.

Under helgen har det gått extra vilt till, då lillebror och jag laddat i flera dygn. Det har ju  blåst så in i norden den senaste veckan och yrt små vita små  kulor i luften. Blåsväder är inte direkt min melodi, då det  ställer till så att nosen inte fungerar som den ska.

Men vad gör väl det när vinden vänt, vi förlorat en timme och i helgen fått sommartid. Det glädjer förstås husse och matte som slipper upp och släppa ut mig klockan fem!!!

De berömde mig till och med i går morse, för att jag höll mig lugn och inte började spela persienn förrän klockan sex. Fast egentligen var ju klockan bara fem, då husse dragit fram den en timme kvällen innan.

Så lättlurade är de alltså, och tur för en annan är väl det! För vad de inte vet, är att jag struntar fullständigt i klockan och rättar mig efter ljuset. Så snart är det väl dags att börja persienna klockan fem igen.

Den tiden den sorgen, men lillebror och jag har i alla fall buskul med fastlagsriset. Det händer både då och då att vi ryker ihop så fjädrarna ryker!

Fast det är inte så farligt som det ser ut. Vi bara tumlar runt och tränar lillebrors muskler. För han växer som sagt väldigt sakta och är kolossalt sen i utvecklingen!

Tassekram från sibiren Triton 72 veckor ung och7 200 gram tung.

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om surr och snurr

Hu då, för pippis med motor! Jag har tvingats ducka gång på gång hela helgen. En del har haft uppvisning med jättevingar rakt ovanför huvudet på mig. Andra har haft snurrnäbb och hållit vakt under de senaste dagarnas skidspel på Lugnet.

Här kan man verkligen tala om att det har surrat i luften. Jag har blivit alldeles hispig av det eviga snurrandet ovanför mig. Till och med de riktiga pippisarna här hemma har flytt i panik.

Den enda som tittat upp och tagit surrandet i luften med ro är storebror Nisse. Han har på bästa sätt försökt lugna oss andra genom att kolla på både pippis med jättevingar och pippis med snurrnäbb.

Men ingenting har bitit på lillebror Artemis. Han har varit jätterädd hela helgen och flytt upp i lådan framför köksfönstret för att bli insläppt på stört. Kanske var det också surret från pippis med snurrnäbb, som gjorde att det hände som inte fick hända, på förmiddan i dag.

Vi satt ute i solen hela familjen, och det var faktiskt den allra första dagen  som det var så där riktigt vårvarmt. Då rasslade det plötsligt till uppe på farstukvisttaket, och i nästa stund störtade lillebror Artemis, med huvudet före, rakt ner på blankisen vid sidan av trappan

Det såg lyckligtvis värre ut än det var. För i sista stund lyckades han få ner framtassarna och rädda huvudet undan smällen.  Tur att har har tränat i buskarna hela vintern, även om han mjuklandat då i motsats till nu.

Hur det kom sig att  han drattade ner är det ingen av oss som vet. Men han kan ha fått panik av pippis med snurrnäbb som just då passerade över taket! Det vet bara lillebror själv, om han nu kommer ihåg det.

För hade han tänkt sig för det minsta, så hade han valt att ta sig ner på andra sidan fartsukvisten.  Där ligger en jättestor hopskottad snöhög, med decimetertjock nysnö, som hade mildrat fallet betydligt.

Husse och matte blev förstås jätteoroliga, när lillebror sen bara satt där och såg ut som om han sålt smöret och tappat pengarna. Men så ser han ju mer eller mindre ut för jämnan, så det var väl bara det att han inte riktigt förstod vad som hänt.

Och när matte väl kollat, att nosen var oskadd och tänderna satt kvar, återvände lugnet och vi kunde fortsätta njuta den här första alldeles riktiga vårsöndan. Lillebror Artemis var förstås lite förskräckt sökte förstås skydd bakom stjärten på trygga storebror Nisse. Och det fick han förstås!

Nu känns det verkligen att våren är här, även om jag tjatat om det länge. Men det blir lätt så när man hoppas så där riktigt mycket på nånting. Nisse och lillebror trivs bäst hemma, men jag hoppas på våren och längtar till skogen!

För ute på Sturegatan här hemmavid är det fortfarande lika farligt att tassa omkring mitt i trafiken. Än värre blev det efter snön som vräkte ner i fredags, och  gjorde snövallen på trottoaren både högre och bredare.

Inte heller har jag fått nåt svar från kommunen, fast det gått flera veckor sedan jag skrev om snön och undrade om det verkligen ska se ut så här! Det tycker jag är dåligt och visar att tanterna och farbröderna som fick brevet inte bryr sig det minsta om oss som bor här.

Hur dåligt svaret än hade blivit, så hade det varit bättre än inget svar alls! Men det är inte första gången de styrande här visar hur lite intresserade de är av hundar, katter och djurägare.

De borde se och lära av de styrande i grannkommunen Borlänge. Där ses husdjuren med helt andra ögon än i Falun. Titta bara på det fina katthemmet där, som kommunen håller både med lokaler och en del personal.

Det är bara att gratulera er som bor i där! Här ska det som alltid bara glänsas!

Tassekram från sibiren Triton 71 veckor ung och 7 200 gram tung

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om ett lyckat spel

Söndag igen och dags att summera veckan som gått. Det som jag märkt mest är att ljuset äntligen har kommit tillbaka och hjälper mig att få gå ut redan klockan fem!!!

Fast det har suttit hårt åt vill jag lova! Jag har tvingats ”spela” persienn, med klorna på spjälorna, så det sjungit om det i sovrummet i flera veckor.

Så nu har husse och matte gett upp, och släpper ut mig ensam i ottan. För det är just i gryningen, den här tiden på året, som det händer som mest spännande ute på gården.

Har ni förresten sett att det faktiskt rör sig under snön på vissa ställen. Jag har sett det och blivit så fascinerad, att jag kan sitta i timmar och bara titta, fast jag inte kommer åt de små liven därunder.

Men jag vet sen i höstas att det är en familj med små ”jättesöta” husmöss, som har sin gång under snön mellan fågelmatstället och uthusgrunden. Efterhand som snön smälter där, syns det tydligare och tydligare hur de rör sig längs staketet.

I morse låg jag faktiskt droppstilla två timmar i lådan utanför köksfönstret och bara spanade på dem utan att de märkt något. Jag har försökt kolla in dem från marken förut, men då har de känt de av mig och lagt ner verksamheten och flytt ”hem” till sitt gömställe under uthuset.

Jag är ju så stor och klumpig jag inte har en chans att följa med, utan får nöja mig med att sitta och se på hur de hämtar fågelnötter och annat smarrigt som hamnat på marken. Det är ögonfröjd, som får det att pirra och mig att känna att jag är en riktig katt.

Självklart är det bara jag som få gå ut så här tidigt på morgonen. Storebror Nisse och lillebror Artemis får snällt finna sig i att stanna inne i sängen hos husse och matte.

Och ska jag vara ärlig tror inte att de är så sugna på att ge sig ut i morgonkylan heller. De är så lika och så där lugna och goa, mens jag är en riktig orosande som bara måste ut och få vara för mig själv nån timme då och då.

Och husse och matte vet att de kan lita på mig. Det skulle aldrig falla mig in att lämna gården utan sele och sällskap av matte. Så många faror har jag sett att det finns här utanför under våra både många och långa promenader.

Kanske är det just därför som det är så spännande att vara ute och tassa allt större rundor om kvällarna. Men jag undrar över är varför det bara är hundar i koppel med sina hussar och mattar som vi möter när vi är ute matte och jag.

Alla katter vi ser springer lösa vind för våg i trafiken. Jag undrar hur deras hussar och mattar tänker, som törs släppa ut sina ”älsklingar” hur som helst mitt i stan med den fyrfiliga Gruvgatan alldeles i närheten.

Det är bara en tanke som slagit mig, och jag kan förstås ha fel. Men frågan kommer osökt varför så många är så mycket räddare om sin hund än om sin katt. Är vi inte lika mycket värda kanske!

Tassekram från sibiren Triton 70 veckor ung och 7 200 gram tung

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om dagens lopp

Vasaloppet eller femmilen? Det var frågan i dag. Jag skippade båda och valde solstolen den här första ljuvliga söndagen i mars!

När åkarna kämpade som bäst mellan Sälen och Mora, låg jag ute och bara gottade mig i solen. I stället  för mellantider lyssnade jag på takdropp och lillpippis nya melodi. I mina öron bra mycket ljuvare musik än  gårdagskvällens festivallåtar eller vad det nu heter.

Inte för att jag bryr mig, men det är ju mest blixt och dunder, som bjuds i tv-soffan jag delar med matte och storebror Nisse om kvällarna. Nej, tacka vet jag Animal Planet! Det är kanalen för mig, och resten av familjen med förresten.

Nu tappade jag tråden, men åter till solstolen, där jag förstås inte behövde vara ensam. Både storebror Nisse och lillebror Artemis hängde med ute hela förmiddan. Lillebror blev till och med så uppspelt, så jag åkte på däng en sväng, fast jag inte gjort honom nånting alls.

Det lär ska vara tradition här hemma att fika ute på gården om solen skiner på Vasaloppssöndan. Därför började husse skotta upp en solig plats på gräsmattan redan under veckan och lät oss tre tjuvstarta i solstolarna.

Men solen suger på nåt konstigt sätt. Så efter att ha kommit in och ätit blev vi så trötta, att vi slocknade alla tre!  Och sen sov vi som stockar hela eftermiddagen. Först nu efter alla målgångar har jag äntligen fått upp ögonen men känner mig fortfarande lite seg och dåsig.

Precis så där som jag skulle tro att åkarna känner sig efter ett Vasalopp eller en femmil. Så jag rundar av här och kryper till kojs nån timme till. Sen måste jag ut och kolla av kvarteret innan jag börjar vakta gården.

Säkert är det mitt eviga nattvak, som tar på krafterna i långa loppet. Men så länge den där grå saken med vit haklapp häckar här utanför, och försöker hoppa över grinden, måste jag bara hålla mig vaken.

Tills vi hörs igen önskar jag er allt gott och rekommenderar en ökad daglig dos av frisk luft i vårsolen. Den piggar upp och gör gott, fast man blir lite trött just när man kommer in.

Tassekram från sibiren Triton 69 veckor ung och 7 100 gram tung