Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om skogsprinsen

Nu har det hänt, det som vi väntat på hela sommaren. Lillebror Artemis har vågat sig ut i skogen!!! Och kan ni tänka er, det gick bra och han skötte sig som en prins.

Åtminstone om man får tro husse och matte, som skjutsade ut honom i storbilen i fredags eftermiddag. Och att han var mallig, när han kom hem och hade klarat det, är jag den första att intyga.

Visst hade sibiren blivit en tax när han lämnade bilen och tassade iväg. Men sen hade nyfikenheten tagit över och han  hade förundrat tittat sig omkring med sina stora ögon. En helt ny värld hade öppnat sig, precis som jag minns att det gjorde för mig den där ute första gången.

Jag var förstås bara sju månader då medan lillebror Artemis är 17 månader nu. Men han har som sagt behövt den här tiden på sig att hitta sig själv. Och även om han var lite tveksam när det bar av, så satt han precis som jag i mattes knä och kollade trafiken på hemvägen.

Jag satt förstås uppe i högsta fönstret och väntade med spänning på att de skulle komma hem. Och visst brev jag jätteglad när jag såg lillebror tassa in genom grinden och sätts upp svansen i vädret så fort han kom i på gården.

Då förstod jag att det hade gått bra, och kunde koppla av. Väl inne gled han bara ner på golvet  och fick ett torn av spraygrädde på fat att fira med.  Det var han väl värd och jag fick förstås också ett gräddfat för att fira tillsammans honom.

Det märktes tydligt att lillebror Artemis tänkte tillbaka och memorerade  allt spännande han varit med  i skogen när han låg i soffan framför tv-apparaten. Långt tidigare än normalt  slocknade han, och inte ens favoritdjuren på Animal Planet kunde väcka honom.

Någon skogstur blev inte inte för mig den dagen, men väl en riktig långpromenad med  tågträning som heter duga. Det behövs nu när jag har vidgat mina vyer och promenadvägen på upptäcktsf’ärden känner av järnvägen.

Tre gånger på en halvtimme i fredags kväll började det plinga i öronen och durra under tassarna innan det där dånande monstret dök upp från ingenstans och rasslade förbi. Sista gången stålsatte jag mig och och följde monstret med ögonen för att förvissa mig om att det höll sig på sin kant.

Det var första gången, och en ny milstolpe som passerades. Tidigare har jag alltid vänt bort huvudet och dragit så fort jag hört plinget och känt durret under tassarna. Nu vågar jag förhoppningsvis möta monstret öga mot öga i kväll, då jag med egna ögon sett att det inte spårar ur och kommer mot matte och mig.

Annars har väl ni som jag känt att det varit några riktigt härliga höstdagar nu på slutet. Solen har skinit från en klarblå himmel och fått de att spritta i kroppen. Och sämre brev det ju inte av att västgötaspetsen Manda kom busande genom grinden i går förmiddag.

Hon är egentligen världens snällaste, men kan inte låta bli att skälla ut oss. Så lillebror smet upp på övervåningen direkt, medan jag fick försöka vakta gården på egen hand.

Med tiden har jag har lärt mig att det gör man bäst genom att bara lägga sig ner och se helt ointresserad ut. Då tappar hundarna liksom konceptet, när ingen springer undan och det inte finns någon att jaga.

Så jag sträckte bara ut mig på gräsmattan med min mest uttråkade min och låtsades knappast se henne. Det räckte för att hon inte en skulle försöka busa med mig, utan bara stod där och viftade med svansen så jag trodde den skulle gå av.

Så tuktas en en glad västgötaspets, bara så ni vet. För efter Nisse är det  ju jag som är husets herre med ansvar för husse, matte och lillebror!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om sol och styng

Först regnade dagarna bort, sedan blåste de bort och när solen äntligen kom blev jag getingstungen. Det är den gångna veckan i några korta rader, medan jag ligger på skrivbordet hos matte med min ömma tass.

Ändå känns den mycket snällare nu än i fredags, då jag tyckte livet lekte och slog en sån där avlång gul/svart-randig sak  i luften. Knappt hade jag hunnit klämma ner den i gräsmattan förrän det small till inuti tassen.

Efter det har jag mest hängt matte i hälarna och vilat uppe på skrivbordet hos henne. Hon har faktiskt fått lov att hjälpa mig att skriva, då det ömmar i vänstertassen när jag sätter ner den.

Fast svullnaden har i alla fall gått ner. Men så hårt som den där gul/svart-randiga tog i, måste den ha varit på väldigt dåligt hösthumör. Så även om både skogen och promenaden frös inne, var det allt ändå tur att gadden tog tassen och inte kinden som förra året.

Mest synd blev det förstås om lillebror Artemis, som skulle testa skogen med storbilen för första gången. Men han har i gengäld fått vara ute på allmänningen så mycket mer medan jag ensam jourat åt matte vid arbetsmaskinen på skrivbordet.

Och det har förstås passat lillebror perfekt, samtidigt som han förstås stortrivts ute på våran egen gård när jag varit lite” konvalicinent”. Det har nämligen flyttat in en jättesöt liten ”docka” med blå ögon i huset alldeles bredvid.

Hon lär ska vara helig på nåt vis, som jag inte förstår, men det lär ska kallas birma. Hur som helst så heter hon Sacha, är där på semester och tassar försiktigt omkring på sin gård med bara spjälorna i staketet mellan oss.

En riktig sötnos, som jag i morse satt en lång stund och kollade på över staketet från farstukvisttaket. Dit hade jag försiktigt tagit mig ut  från sovrumsfönstret, då jag inte kan klättra upp med vänstertassen just nu.

Och en sötnos som fått lillebror att ligga i solen och visa upp sig , när han inte suttit tryckt mot staketet och kikat in på henne mellan spjälorna. Tack och lov verkar hon ännu inte så värst intresserad, så jag hoppas hinna med att tävla om att vinna hennes förtroende..

Styng av sådana här gul/svart-randiga tingestar brukar gå över på nån dag. Men faktiskt var det nåt speciellt med hela det där gänget, som dök upp från ingenstans när solen sken som bäst på fredagseftermiddagen.

Fast till veckan får jag väl lägga på stora charmen när matte och jag går förbi den där ” Heliga Sacha” på väg ut på promenad. Då får vi snart se vad hon är för sort, om hon är blyg, ilsk eller mottaglig för lite social samvaro.

Jag ställer alltid upp, och den här gånger verkar det minsann som om lillebror Artemis också vill vara med. Hur det går återstår att se. Men jag hoppas verkligen inte att mina nya följeslagare på promenaden ställer till det.

Vilka de är låter jag vara osagt i dag. Men som den katt jag faktiskt är känns det lite kymigt att ha dem i bakhasorna när matte och jag är ute och går.

Och än värre är att de har respekt för lillebror Artemis men inte för mig. Det är tacken för att jag tog så väl om Pernilla i somras!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om staketmissen

Nu ska jag berätta en hemlis. Matte är öm i hela kroppen! Hon fastnade liggande under grannens staket nedanför slänten en bit bort.

Där hörde jag hur hon ropade på lillebror Artemis men också gav från sig jättekonstiga kvidande ljud. Jag satt som vanligt på farstukvisttaket och höll koll, men kunde inte hjälpa matte då jag inte kunde inte ta mig utanför grinden.

Den var stängd och reglad, då jag var ensam hemma och husse ute i skogen och plockade svamp. Men jag förstod att lillebror i ett obevakat ögonblick tagit sig in under staketet och vägrade komma tillbaka.

Matte vet också att det inte lönar sig att försöka dra fram en lillebror som stretar emot. Då är risken stor att han kryper ur selen baklänges, då vi alltid har våra selar så löst sittande att det knappast känns att vi har dem.

Det fungerar ypperligt i alla sammanhang, utom när nån av oss kryper under nånstans, och matte inte kan följa efter. Hon brukar ha stenkoll på att det inte händer! Men nu hände alltså det som inte får hända.

Matte såg sig ingen annan råd än att följa efter lillebror, fast det var alldeles för trångt om utrymme mellan planket och marken. Hon lyckades dock stoppa in huvudet genom att trycka ena örat mot marken.

Men när hon lyckats dra sig halvvägs tog det stopp. Hennes goa fleecetröja körde fast i den kärva undersidan på träplanket. Där låg hon platt som en pannkaka och tog sig varken fram eller tillbaka.

Hela tiden tyckte jag mig höra att hon talade lugnande till lillbror mellan stånkandet när hon försökte komma loss. Sen blev det alldeles tyst, och strax efter ser jag matte komma utifrån området nedanför vårat med lillebror i famnen. Hon hade kommit loss, och staketet stod kvar!

Kameran hade hon fått lämna i grässlänten, där den tack och lov fanns kvar. Och matte berättade att lillebror faktiskt varit så duktig att han satt sig stilla vänd mot henne och väntat snällt medan hon stretade sig loss och nådde fram till honom.

Men som hon såg ut, när de kom hem. Svart i ögonen med den  blå jumpern och de  svarta byxorna blöta och bruna av jord och händerna avskavda både på över-och undersidan.

Jag tror faktiskt matte var lite vettskrämd där hon låg under staketet utan en livs levande människa i närheten och lillebror sittande på fel sida staketet. Men det vill hon nu inte veta av, utan talar bara sig varm om hur duktig lillebror Artemis var som satt kvar och väntade på henne.

Kanske tur att ingen obekant kom och skrämde honom medan matte fortfarande låg fastklämd på mage under staketet. Då kunde han ju ha sprungit åt fel håll och villat bort sig.

Fast annars drar han alltid hemåt når han blir skraj. Men nu var han ju på fel sida staketet och på okänd mark förstås.!

Bortsett från staketmissen så går lillebror Artemis annars just nu framåt med stormsteg. Äntligen har han mutat in hela allmänningen och till veckan väntar första turen med storbilen till skogs.

Så lång tid har han tagit på sig att börja våga det han har egentligen velat hela tiden. Jag var bara ett halvt år när jag drog till skogs. Han är ett och ett halvt!

Men som sagt, lillebror Artemis kommer med stormsteg när han nu äntligen börjat komma. Och jag längtar redan till den dag då han och jag får göra skogen tillsammans!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om lejonmanen

Väsandet bakom gavelväggen på redskapsskjulet har upphört. Inte heller verkar det finnas någon grinig slingerbult där innanför längre. Så lugnet börjar återvända, även om hela familjen fortfarande kollar stället varje morgon.

För  visst var det en  orm som låg och vilade bakom den solvarma gavelväggen. Det har jag förstått efter alla varningens ord jag fått från läsare, som upplevt väsandet och och till och med fått smaka på den vassa tungan.

Så lillebror Artemis och jag får väl försöka hålla tassarna i styr, då det lär göra väldigt ont och man måste åka till veterinären. Bättre då att lillebror Artemis tassar omkring i fågelbadet som liksom är hans grej och dessutom ofarligt för honom.

Visserligen smutsar han ner vattnet han ska dricka, men hellre det än att han blir ormbiten. För det är faktiskt lite läskigt att inte veta riktigt vart den lömske gästen tagit vägen.

Förhoppningsvis har han gett sig iväg, för att jag irriterade honom med mitt eviga tassande. Men man kan ju aldrig så säkert veta, då det finns så många andra igenväxta gömställen här inne på gården.

Enda trösten är att det var i solen, på precis på samma ställe som nu, som huggormen kröp fram och bet katten Oskar för många år sedan. Den gången försvann den ut och kom aldrig mer igen!

Annars är väl lillebror Artemis det stora utropstecknet här hemma just nu. Han verkar tro att vintern redan är på gång och har börjat lägga päls som är så tjock så den står rakt ut på kroppen.

”LillKnodden”, ”Rultusen” och”Femte klotet från solen” kallas han numera kärleksfullt här hemma. Och det med alla rätt så rund och trind och go som han är! Men inte nog med det. Han har plötsligt också fått en stor yvig krage, som står som en gloria runt halsen på honom.

Rena lejonmanen alltså, och det är inte utan att jag är lite avundsjuk på honom!!! Nu kom det där igen, som jag inte vill veta av om mig själv. Men jag är ju inte mer än katt jag heller.

Jag får väl också tillbaka min tjocka ”yllepäls” och maffiga krage så småningom. Men det är första gången för lillebror Artemis, så det är väl därför hans krage kommit lite i otakt med tiden.

Fast inte nog med det. Lillebror Artemis börjar knappa in på mig på vågen också. Jag leder förstås fortfarande med mina 7 500 gram, men han har passerat 6 000 och ökar i snabbare takt än jag.

Så frågan jag ställer mig, där jag ligger och grubblar, är hur det ska gå om lillebror växer sig större än jag. Vad ska jag egentligen kalla honom då?

Han kan ju aldrig bli min storebror, då jag alltid kommer att vara ett halvår äldre än honom. Och det halvåret är mycket i vår lilla värld! Men han kanske inte vill kallas lillebror längre om han växer om mig!

Det tål att tänka på och är bara att hoppas att jag kan hålla honom stången Får väl börja köra några extra träningspass i smyg, då det sägs att det är musklerna som ger tyngden!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis