Kategorier
Veckans Triton

Om vårkänslor och sommarpäls

 

Ur led är tiden. Visst är det mörkt och grått och rysskylan på väg! Men det är varmgrader ute och luktar vår i skogen

Den ena vilda lukten efter den andra väller upp ur marken, och ju längre in vi kommer desto mer spännande blir det. Som i går när jag på långt håll hörde bjällran, och en stund senare stod öga mot öga med Harmsarvets får.

De var jättenyfikna på mig och jag förstås på dem. Men jag fick order att hålla mig på min kant, då den nya gumsegubben i flocken tittade lite snett på mig.

 

Han har bara varit hos tackorna ett par dagar och ville visa upp sig lite. För hur skulle han kunna veta att jag varit till veterinären och blivit lugn och snäll och go.

Så egentligen har han ingenting att oroa sig för, när det gäller mig och mitt intresse för hans flickor. Jag tycker bara att det är så häftigt att sitta där mitt i skogen och titta på dem.

Med mina ögon sett är de bara stora kompisar. Så jag satt en lång stund på helspänn och kollade hur fort de åt upp knäckebrödet och morötterna husse haft med i en påse.

 

Lite vildare gick det till när Artemis i dag hade sin skogsdag, Han är som alltid väldigt speciell, och höll sig på tryggt avstånd från fåren. Det var nu inget märkligt med det, då han som alltid är lite försiktigare än mig med allting.

I stället är det speciella med honom att han de senaste veckorna bytt från vinterpäls till sommarpäls och blivit pigg som en ungkatt. Hemma på allmänningen märks det på hans ideliga intervallträning med matte på släp i kopplet bakom.

Och naturligtvis fick han sånt där ryck i skogen i dag. Så han slingrade sig ur selen och stack! Men bara en liten bit, tills matte nådde fram till honom. Då stack han igen!

 

Men han skojade förstås bara med henne, och efter några snabba intervaller lade han sig och väntade på att hon skulle komma och hämta honom. Så det blev ett lyckligt slut, och väl hemma var han så slut att han somnade på stört.

Kvalitetstid ensam husse och matte är viktigt för oss alla, så därför får lillebror Febus vänta med skogen tills i morgon. Det tar han med ro efter att ha hitta sin upphöjda favoritplats hemma på gården.

Så fort han blir lite trött klättrar han nämligen upp i klematisträdet. Där har han bäddat åt sig överst, med utsikt över stan, och somnar. Det går väl bra när det är ljust, men inte i mörkret, att ligga där vit som han är och blotta sig för berguven.

 

Där ligger han i alla fall som en kvarglömd vit snödriva, och det är bara att hoppas uven tror han är en sådan. För lillebror är envis och klättrar upp tillbaka hur många gånger vi än plockar ner honom.

Blir säkert bättre bara snön kommer. Men om vi får tro broder Artemis, som släppt underullen och tappat kragen, lär vintern låta vänta på sig. Jag hoppas förstås han har fel, för det är både första advent och Kattens Dag nästa helg.

Då ska förstås alla katter uppmärksammas lite extra. Och har du på något speciellt, som du vet att din katt blir glad åt, tipsa gärna om det så fler inspireras att testa.

Själv lovar jag lysa upp med en adventstävling och fina vinster. För som jag alltid sagt, delad glädje är dubbel glädje även i kattvärlden!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis och lille Febus

 

Kategorier
Veckans Triton

Hallå – kom och gör en koll

Söndag är ju min dag, och ni tror förstås jag är alldeles dagvill när jag tittar fram mellan stenarna redan på fredag. Men jag kan inte hålla mig utan måste bara få testa den den här nya bloggen, som jag för några minuter sedan fick inopererad i arbetsmaskinen.

Hoppas ni gillar det ni ser med större bilder, lättlästare bokstäver och mera luft som lyser upp höstmörkret. Att sedan jag som skriver är samme gamle Triton får ni förstås stå ut med! Jag hoppas självklart att ni fortsätter hänga med mig och bröderna på livets stig.

Till helgen väntar nya äventyr. Det är allt jag avslöjar i dag. Resten kommer när vi möts här framåt kvällen på söndag!

 

 

Kategorier
Veckans Triton

Faddrar är vi allesammans

Go´ måndag och jättemycket tack för alla rara grattis-hälsningar, efter att jag berättat att jag fyllt år den där enda vita vinterdagen hittills. Menade förstås att tacka redan förra veckan, men glädjen överskuggades av mörkret och den lilla hemlösa kattfamiljen jag skrev om.

Därför kan jag nu istället berätta vad vi fick i födelsedagspresent här hemma. För vi fick faktiskt var sin fast det bara var jag som fyllde år! Inte för att vi märkt av den så mycket, annat än som en blank liten tass att hänga på selen.

Matte skrev för inte så länge sedan i tidningen om att alla hussar och mattar kunde bli tigerfaddrar tillsammans med sina katter. Så vi fick bli tigerfaddrar alla tre, och lär ska känna oss stolta över det.

Tigern finns inte här men är det stora kattdjur som råkat mest illa ut under de senaste 100 åren. Nu i höst kan därför den som vill bli fadder, tillsammans med sin katt, bli det för en liten slant varje månad.

Vi katter kan också bidra genom att köpa en viss sorts mat, som tagits fram just för att hjälpa för den utrotningshotade tigern. Men här hemma är vi så dåliga att äta mjukmat, att det fick bli fadderskapet i stället.

Och visst känns det stort att som liten katt få vara med och hjälpa till att rädda de stora hotade katterna. Jag har aldrig träffat någon tiger men väl beundrat dem på Animal Planet, som storebror Nisse lärde mig titta på när jag var liten.

Det var hans favoritprogram, och jag minns hur han låg på ryggstödet bakom husse i tv-fåtöljen närmast rutan och följde allt som tilldrog sig. Kom djuren för nära drog han sig tillbaka till soffan bakom mattes rygg, och kikade bara fram då och då.

Artemis är väl den av oss som påminner mest om en tiger, och visst ser han respektingivande ut i äppelträdet. Så om ni inte redan är tigerfaddrar, men blivit nyfikna på att bli det, är det bara att gå in och läsa mer på ”katt hjälper katt”.

Tigrar finns det inga här men väl massor av ”småvilt”. Det vet alla som  varit ute om kvällarna och kollat gräsmattorna  i plusgraderna på slutet. För er andra kan jag berätta att det krupit omkring allt från tusenfotingar till sniglar i skenet från utebelysningen.

Och vad värre är! I skydd av mörkret har lillebror Febus, med magen som insats, satt i sig allt som rört sig i de blöta rabatterna och på den fuktiga gräsmattan. Han har tuggat så intensivt att det låtit nästan som när våran ”kotte” smaskade i sig rå strömming i somras.

En kväll var det nästan så att matte började undra om det var ”kotte”, som kommit tillbaka med plusgraderna. Men bara tills hon fick se att det var lillebror som satt och frossade på maskar. Och tur var väl det, för ”kotte” ska sova vid det här laget, för att komma tillbaka utvilad och hungrig frampå vårkanten.

Annars går lillebror Febus numera i den inre kretsen under smeknamnet ”Raggar-Febbe” . Han har fått smak på det här att åka storbil, och helst inne i stan när trafiken är som värst! Så om kvällarna har husse och matte börjat ragga med honom, då det just nu är det bästa han vet.

Men med tanke på lillebrors glupande aptit i rabatterna på slutet, var det faktiskt rätt skönt med lite rimfrost på marken i morse. Då är det slutjagat på gräsmattan och kan det vara bra med en liten pälssvans i brist på ”småvilt”.

Mina tre svansar den här veckan går till Ulla Andersson, Grycksbo, Nadja Grufman, Ludvika och Annelie Lövgren, Malung. Grattis, säger jag till er som visste att svaret var elake Måns, och och lovar att pälssvansarna kommer med posten i veckan!

Och till er som inte hade turen med er den här gången säger jag håll ut. Det kommer fler chanser då och då fram till jul!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och lille Febus

Kategorier
Veckans Triton

Hallå – Triton här

Det var ett tag sen sist, men nu har det kört ihop sig igen. Matte måste iväg med arbetsmaskinen, på viktigare jobb än mitt!!! Så här sitter jag med en kvist i tassen och och försöker koncentrera mig på att skriva med den.

Det gäller att hålla tungan rätt i mun, men den åker ut och upp när jag försöker styra kvisten rätt. Och det känns så stenålders att jag ger upp. Kommer igen i början av veckan med vinnare av svansar och allt.

Snälla håll ut till dess, och var så säkra på att jag i dag känner mig lika elak som svaret på  veckans fråga!

Tassekram sibiren Triton

Kategorier
Veckans Triton

Mörkt och kallt för alltför många

Det är som mörkast nu, sa polisen häromdagen till matte och ville påminna alla hundägare om att sätta reflexer på sina hundar. Jag är ingen polis men vill ändå påminna om att det förstås också gäller oss katter om vi är ute i mörkret.

Men det är inte bara mörkt på det sättet den här tiden på året. Ännu mörkare är det för alla de övergivna katter och kattungar, som tvingas gå ute och försöka klara sig själva.

Sällan har matte varit så nerringd av förtvivlade människor, som upptäckt att de har  magra och hungriga katter boende i uthus och lador. Katter som ingenting hellre vill än att få komma in i värmen, få mat och vatten, och bli älskade som de kärleksfulla varelser de är.

En del är visserligen blyga efter att ha svikits och varit ensamma ett längre tag. Men inga är några vildkatter utan helt vanliga huskatter, som haft oturen att hamna hos människor som aldrig skulle fått förtroendet att ta hand om dem.

En sådan är den här lilla docksöta flickan, som tillsammans med sin unga mamma är tillfälligt omhändertagen i ett av Djurskyddets jourhem. Flickans bröder har precis flyttat till nya familjer, och nu är det mamma katt och hennes lilla dotter som måste hitta nya hem.

Mamma katt är jättemysig och inte mycket större än dottern, som uppskattas vara runt fem månader. Hon har sedan i vintras gått ensam på Galgberget här i Falun, och hittades med sina småttingar i ett öppet gallerförråd högt ovanför en carport med massor av bilar.

Snälla ni hjälp mig sprida det här vidare, så att det når så många djurvänner som möjligt. Om vi hjälps åt  kanske vi hittar någon eller några riktiga kattälskare som vill ge dem ett stadigvarande, tryggt och kärleksfullt hem.  Matte vet var de finns om någon skulle vilja hälsa på dem!

Så mörkt och blött som det varit i går och i dag känns det som en evighet sedan solen sken. Ändå är det bara ett par dagar sedan den strålade från en klarblå himmel, och lillebror Febus hade högtflygande planer på att nå en pippis som kallas sidensvans.

Han tog sig betydligt högre upp i äppelträdet än jag någonsin vågat mig på, och matte var på väg att skicka husse efter en stege.  Men tror ni inte att den lille påhittige brodern visste precis hur han skulle ta sig ner.

Och i morse när matte öppnade köksfönstret, och ropade in honom, hoppade han in direkt från marken i stället för att gå via farstukvisten som vi andra. Hugaligen den dag han kommer på att han ska hoppa över staketet, och Artemis och jag måste ut med husse och matte och leta efter honom.

Allas vår ”gammatte” i Brandalsund varnade redan från början för att han var helt otroligt uppfinningsrik. Och det är så sant om det är sagt. Ni skulle bara se hur fiffigt han petar ner godisasken på golvet, så locket flyger all världens väg, medan han själv sitter och ser ut som en oskyldig ängel.

Rena lekstugan skulle jag vilja säga med en Artemis som fortfarande är helt betagen i pälssvansarna. Så betagen att han till och med kan ligga i en fåtölj och bara busa med  med sin pälssvans Och ytterligare tre svansar har jag lyckats få tag i att lotta ut!

Själv är jag inte lika leklysten, utan som vanligt lite tjurigare, och mer lika den katt från Uppsala, som jag söker i veckans fråga. Alltså den katt, som ständigt försökte göra livet surt för Pelle Svanslös.

Svaren mejlar ni senast lördag till djurliv@dt.se Och för att hjälpa er på traven morrar jag i all vänlighet ett elakt lycka till!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och lille Febus

Kategorier
Veckans Triton

Min önskan gick i uppfyllelse

Jag har haft det på känn ganska länge, och på min treårsdag i måndags fick jag vitt på svart. Om man önskar sig någonting väldigt mycket ser Vår Herre till att det går i uppfyllelse.

Det jag önskade mig mest av allt att få fira fördelsedagen pulsande i snö. Och vad hände! Jo redan i tretiden på söndagsnatten öppnade sig himlen, och började sända stora, mjuka, vita flingor från skyn.

En bit in på förmiddagen låg hela gården inbäddad i ett flera decimeter tjockt snötäcke. Det var bara att pulsa ut och uppleva lyckan att sjunka ner i den mjuka snön jag fått i present på min födelsedag

Ingenstans känner jag mig så hemma som där. Den vita snön bäddar in allt på den frusna svarta marken så mjukt att inte ens tåget hörs lika mycket. I stället är det pippiskvittret som tar över vid matplatsen med frön, nötter och talgbollar.

Därför kändes det stort för Artemis och mig att få bjuda lillebror Febus på födelsedagsfirande i snön. Han har nyss fyllt sex månader, går mot sin första vinter och hade bara sett de ynka vita korn som slet sig ner på gården veckan innan.

Visst syntes det direkt att han har sibirisk blod i ådrorna, fast han är en syskonras till oss med den magiska namnet neva masquerade. Det är därför han är nästan  vit som snö, har blå ögon och en guldfärgad mask runt nosen.

Och ni må tro att Febus blev lycksalig över den nyfallna snön. Han svävade som på moln  hela dagen och jagade småvilt som han tyckte rörde sig under det tjocka vita täcket.

Det enda han inte fattade var hur det kunde fastna stora klumpar på magen, som han måste släpa in i värmen för att smälta bort.  Annars var han ett med snön direkt, och det lär inte bli lätt att hitta honom om han busar med oss och gömmer sig i vinter.

Artemis som är Febus bästebror  insåg faran direkt och såg till att hålla koll från den snöklädda klematistoppen med utsikt över gården. Där satt han som en hönsmamma och vaktade på lillebror i snön så att han inte skulle försvinna.

Det är helt otroligt hur rädd Artemis är om om lillebror Febus. Han ser verkligen till att inget farligt händer honom och står ut med att bli busigt påhoppad för lek hur många gånger som helst.

Jag är inte lika tålmodig utan grymtar till åt lillebror när han blir för påfrestande. Men det tycker han tydligen bara är spännande och ser som en utmaning att smyga sig ner alldeles inpå mig när jag sover.

Här hemma är det annars pälssvansarna som gäller igen. För den efterlängtade snön låg ju bara kvar på min födelsedag och försvann sedan lika snabbt som den kom. Men just det att Vår Herre snålade veckan innan, gav oss massor av snö på min födelsedag och sedan lät den smälta, lever jag länge på.

Tre lyckliga vinnare av pälssvansar har jag och matte med arbetsmaskinens hjälp också vaskat fram den här veckan. Grattis säger jag i dag till Roger Gustafsson i Hedemora, Marianne Nyman i Djurås och Veronica Schopper i Leksand, som har svansar att vänta med posten.

Och som jag alltid sagt, alla goda ting är tre! Under veckan lovar jag därför att klura ut en fråga till i samma stil och en tredje gång lotta ut tre pälssvansar.

Så häng med och må så gott tills vi hörs igen!

Tasekram sibiren Triton med bröderna Artemis och lille Febus