Månad: mars 2010

Oj-oj-oj vilken underbar utsikt över stan och allt jag vill hålla koll på. Taket på farstukvisten kommer att bli min favoritplats i vår och sommar.

Men hu då, så högt upp jag är, alldeles för högt för att hoppa ner. Får nog lov att finna mig i att bli hämtad fönstervägen än så länge.

Inte lätt att se så liten som jag är, bredvid kaprifolen som är min lian, jämfört med storebror Nisse nere på marken.

Nu är jag verkligen på väg ut i vida världen!!! I går förmiddag vidgade jag mina vyer så vådligt att jag höll på och skrämma slag på hela familjen.

Som vanligt hade vi varit ute på gården och lekt på förmiddan, när jag satte mig på trappräcket för att kolla in småpippisarna i kaprifolen. Men hela veckan har jag haft mer högtflygande planer där på räcket, och när matte vände vände ryggen till försvann jag i ett nafs.

Strax efter var sökandet i full gång. Jag såg matte pulsa runt i snön på gården och hörde henne ropa åt husse att ”Triton är försvunnen”. Minuten efter såg jag henne kuta runt som en tok på grannfastigheten och ropa ”Triton, Triton, Triton”.

Hela huset var i uppror tills husse, efter tredje turen ut till granngårdarna, fick se mig på farstukvistens tak och ropade hem matte. Där uppe satt jag i godan ro, och kunde inte göra annat, då jag inte vågade ta mig ner på egen tass.

Men husse visste på råd och hämtade in mig genom sängkammarfönstet på andra våningen. Matte var så lycklig att hon grät och fick migrän efteråt. Så jag kände att jag måste sova nära och krama henne hårt i flera timmar i natt som var.

Fast i morse, när jag kom ut på trappan, kunde jag inte hålla mig utan svingade mig i kaprifolen och upp på taket igen. Den här gången såg husse när jag ”flög” i väg, och jag fick hållas där uppe så länge jag ville.

För en bättre utkiksplats får man leta efter, och trygg är den också då jag inte kan komma bort på vårat eget tak. Och i dag när jag ville in, så hoppade matte ut på taket och hämtade både mig och storebror Nisse, som hoppat ut fönstervägen.

Och där ute kommer vi nog att sitta i vår och sommar både han och jag. Husse har redan lovat göra en liten stege upp till sängkammarfönstret, tills jag klarar av att hoppa in själv.

Annars har veckan flutit på bra, även om jag inte gillar det här blötvädret något vidare. Matte och jag har mest tränat att gå i sele, och till påsk ska vi nog försöka oss på en lite längre promenad.

Mer om det en annan gång, och en riktigt Glad Påsk önskar jag alla er som följer mig i bloggen om söndagarna. Vill också passa på och tacka för alla härliga hälsningar jag får, som värmer hjärtat och gör mig glad.

Ja, till och med lite mallig, som den unga bloggare med klös jag faktiskt är!

Tassekram från sibiren Triton, 21 veckor ung och 3 800 gram tung.

(Klicka på bilden så kommer fler från taket.)

Tofsar på öronen och tofsar i öronen är det många som har, men men tofsar, som den som sticker fram i ljuset till höger bakom vänster öra, har nästan bara pappa och jag.

Här syns tofsen bakom höger öra tydligt till vänster mot den röda bakgrunden, och visst gör den väl att jag ser lite extra mysig ut.

Så här har jag gått på upptäcktsfärd hela veckan och hittat mängder av stora blomkrukor, som tinat fram i solen med massor av spännande dofter som jag aldrig känt förut.

Har ni sett de lustiga ljusa tofsarna som jag bakom öronen? De har jag efter pappa, och han är den enda jag vet att har såna! Så det känns lite speciellt, och jag är faktiskt lite mallig över de där tofsarna.

Dessutom tyckte matte att det passade så bra med ett par extra tofsar när jag skulle flytta till Dalarna. För här har ju de stora pojkarna knätofsar på byxorna, så jag smälte liksom in och kände mig som mas direkt med mina tofsar.

Som sagt har matte har alltså också varit lite väldigt förtjust i mina tofsar fram till nu. Men efter den här veckan kallar hon dem bara bustofsar, för att de står rakt ut när när det spritter i kroppen och blir så där helvild.

Då fullkomligt flyger jag fram, och studsar på alla fyra rakt upp i luften, om husse, matte eller storebror Nisse försöker hejda mig. Det har hänt flera gånger den här veckan, och jag har redan varit upp på staketet och skrämt slag mina närmaste två gånger.

Till och med storebror Nisse har fått nog och börjat tröttna ur på mig den här veckan. Det säger allt, då han är världens snällaste storebror och har lärt mig allt jag kan sen jag kom hit.

Men jag kan ju bara inte låta bli att hoppa på honom bakifrån i tid och otid. Kan inte hejda mig fast jag vet att han blir ledsen på mig. Då klämmer han visserligen ner mig på rygg, men börjar sen slicka mig så där tryggt och gott som han alltid gjort. Det är sånt som kallas kärlek!

När jag passerar gränsen händer det till och med att storebror Nisse fräser till åt mig. Men det är han så ovan att göra, så han blir mest rädd själv. Och jag slår förstås dövörat till, för vet ju att han älskar mig och tycker att jag är världens bästa lillebror.

Och själv förstår jag egentligen ingenting det är som händer med mig! För jag är ju fortfarande samma ljuvliga lilla gullklimp, om än dubbelt så stor, som när jag kom.

De kloka säger att buslivet, och att testa gränserna, hör till och är en del av utvecklingen. Jag hoppas de har rätt, för mellan varven är jag ju precis lika liten och naggande god som förut.

Och jag vet alldels, alldeles säkert att husse, matte och storebror Nisse tycker att jag är det absolut bästa som hänt dem!

Tassekram från sibiren Triton 20 veckor ung och 3 600 gram tung

(Klicka på bilden så kommer det fler.)

Jag kunde inte få nog och ville bara se mer och mer av den nya värld som öppnade sig när snön rasade ner från staketet.

Vilken härlig utkikspost att sitta på och hålla koll på vad som rör sig på stan. Och klätterträdet är så högt att jag ser över staketet fast jag inte står på bakbenen.

Det kostar på att vara ute och upptäcka nya saker varje förmiddag. Så eftermiddagarna tillbringar jag gärna bredvid matte i översta skrivbordslådan.

En helt ny värld har öppnat sig för mig den här veckan. Inte nog med att jag lyckats ta mig upp på klematisklätterträdets topp, utan strax efteråt rasade också snön från staketet och gav mig en vidunderlig utsikt.

Plötsligt ser jag nu ända ut i den fyrfiliga Gruvgatan, och kan följa allt som händer och sker från från första parkett. Här bjuds gratis underhållning dygnet runt, så blir jag det minsta långsam är det bara att klättra upp i och sätta sig på utkiksposten.

Reser jag mig upp på bakbenen ser jag ännu mer, och börjar förstå att jag faktiskt bor mitt i en stad, fast det är så lantligt lungt och tryggt här på innergården. Därför har jag redan börjat lära mig att gå i sele om vi ska utanför grinden. Det går riktigt bra om jag får en och annan liten mjölklins med kattmynta som belöning.

Varje dag den här veckan har husse och jag ätit frukost ute i solen. Det gillar jag för då blir jag handmatad med ost från hans macka, och för det går vi två här hemma numera under benämningen ”frukostklubben”.

Faktiskt har det mesta i veckan gått bra och varit kul. Efter några förmiddagstimmar på gården slocknar jag helt i mattes skrivbordslåda och sover hela eftermiddagarna. Mot kvällen piggnar jag sen på mig och går några tuffa brottningspass med världens bästa storebror Nisse.

Fast ett par dar i början på veckan jag blev lite kinkig och ville bli matad av matte med kattungemat i spruta igen. Lyckligtvis förstod hon direkt att jag börjat tappa mjölktänderna och tröstade mig genom att ”spruta” mig i munnen precis som när jag var liten.

Det var allt som behövdes för att jag skulle bli nöjd och glad igen. Och bäst av allt är att jag blivit alldeles bra i magen och i fredags fick börja äta rå köttfärs igen!!!

Det gillar jag skarpt, och känner att blodsmaken gör mig stor, vild och farlig. Tror jag i alla fall tills jag plötsligt känner att jag måste upp i husses eller mattes famn och bara gosa.

Tassekram från sibiren Triton 19 veckor ung och 3 400 gram tung.

(Klicka på bilden så får du se en till i trädet och en i skrivbordslådan.)

Segern är min känns det liksom när jag äntligen lyckats tränga genom de täta snåriga grenknotorna och nått ända upp på karaganens allra högsta topp.

Mitt lopp i den meterdjupa snön började bra, men min varma mage fungerade som dunderklister och jag blev bara tung och trög till slut.

Så kom då äntligen solstolarna fram, och jag kunde njuta av solen ute på gården, som jag förut bara kunnat göra på fönsterbänken inne i stugvärmen.

Vilken vecka! Jag har både besegrat karaganen och pulsat i meterdjup snö, innan jag avslutade med att bara njuta i solstolen. Det låter kanske inte så storslaget i era öron, men för lilla mig är det det häftigaste jag varit med om.

Karaganen är nu kanske inte mer än någon meter hög. Men det är en sån där av hängtyp med grenar som växer neråt. Då kan ni tänka er hur jag har fått ”tvindla” mig uppför stammen, och genom hela grenverket, för att komma upp kunna balancera på knotorna i kronan.

Men vilken lycka att stå där och stila för småfåglarna! Även om det var rätt så vingligt och gällde att sätta tassarna rätt och klösa fast sig ordentlig för att inte halka ner.

I dag har ni förstås, precis som jag, kollat Vasaloppet på tv. Jag körde mitt eget lopp häromdan, när jag forcerade snövallen och slängde mig rakt ut i den mjuka meterhöga snön på gården.

Där pulsade jag mig fram, genom att gå på hasorna och magen, för att inte försvinna med huvud och ner allt i djupet. I början hade jag bra glid, men sen verkade det som om jag vallat fel, då det bara bara gick tyngre och tyngre.

Förklaringen kom när jag gick mål med ett halvt kilo snö i fastfrusen i pälsen. Jag hade tydligen varit alldeles för varm på lilla magen, så snön blivit kram och sugit sig fast och bildat ett tjockare och tjockare täcke.

Tur att det finns varma golv, då snön inte gick att få loss utomhus. Men väl inne i värmen tog det bara en liten stund, innan minnet av mitt lopp bara var en stor blöt pöl. Fast kul var det så länge det varade!

Men när solen i slutet av veckan började värma, och solstolarna kom fram, visste jag precis hur det skulle vara. Både fredag och lördag förmiddag låg jag bara där och njöt av de varma strålarna, och hörde sägas att våren är på väg.

Vad nu det är för nånting, vet förstås inte jag, som väntar med spänning på att möta min första vår. Men jag råder i all välmening er alla, att redan nu gå ut och njuta i solen. Den är bara så skön att jag inte ens orkar bry mig om småfåglarna längre.

Tassekram från sibiren Triton 18 veckor ung och 3 200 gram tung

(Klicka på bilden så får du se mig pulsa i snön och hur skönt jag har det i solstolen.)