Månad: april 2010

Spännande värre var det bland alla nya dofter inne i sopsäcken fylld med jordrester, hopkrattade höstlöv och kvistar från i fjol. Men hade jag haft otur kunde jag ha följt med säcken till tippen.

Jag trodde förstås att den här fiffiga lerkrukan var till för mig att ha som gömställe på pippisjakt.

Likaså var den här blomlådan framför fönstret perfekt att sitta i och hålla koll på pippisarna.

En liten paus i trädgårdsjobbet i skydd av krattan passade bra när solen gassade som mest i middagstid i dag.

En pratstund med storebror Nisse i kvällssolen känns tryggt när alla intryck från den gångna helgen ska sorteras i mitt lilla huvud.

Vulkanutbrott och askmoln har varit på tapeten hela veckan, men hemma på
gården har det nästan varit ”jordbävning” i helgen.
Massor med skräp har krattats ihop och stoppats i blå sopsäckar varefter
massvis med ny jord bullrats upp i krukor och rabatter.

Själv kunde jag förresten ha hamnat på tippen i går, om inte husse
kontrollerat säckarna med torra löv och annat trädgårdsskräp från i höstas.
Det prasslade så intressant och luktade så spännande där inne, att det helt
klart väckte mitt intresse för de fyllda säckarna.

Nyfiken som jag är kröp jag förstås också in i den sista halvfyllda säcken och
började gå igenom innehållet bit för bit. Lyckligtvis hade husse ögonen med
sig och kollade ordentligt inuti innan han knöt igen den

Och där satt förstås jag helt ovetande om att säckarna skulle köras med
storbilen till tippen. Men husse hade fattat misstankar då jag hjälpt till
med krattningen hela morgonen och sen plötsligt var försvunnen.

I väntan på jorden har en massa stora lerkrukor under veckan placerats ut på
och runt farstukvisten. I min enfald har jag förstås trott att de var till
för mig och testat att gömma mig för lillpippis i flera av dem.

Men när sen jorden började bullras upp i krukorna, så jag inte fick plats
längre, började jag inse att de praktiska gömställena inte var till för mig.
Vad all evinnerlig jord nu ska vara till för har jag ännu inte fattat men
lär väl göra det så småningom.

Det är min första vår och allt är nytt. Jag har ju inte ens upplevt hur skönt
de är att gå på en gräsmatta förut. Så undra på att livet leker och
vårkänslorna svallar efter att ha fått vara ute med min familj och jobba i
trädgården hela helgen.

I går kväll lyckades jag ändå ”kvittra” mig till
en härlig skogspromenad vi Stångtjärn. Fast sen blev jag så trött så jag
rasade ihop. Så i kväll nöjer Nisse och jag oss med att koppla av ute i
solstolarna.

Vi är bästisar nu igen, sen han satt mig på plats med ett språk som inte
lämpar sig i tryck. Och ska jag vara riktigt ärlig, så har jag nog gjort mig
förtjänt av en fräsig tillrättavisning, spetsad med det gruvligaste
morrande, så illa som jag betett mig mot storebror Nisse de senaste
veckorna.

Nu är det i alla fall frid och fröjd igen, och därför har jag inte tid längre.
Nisse väntar ute i solstolen och vår pratstund i kvällssolen vill jag för
allt i världen inte missa. Vill ni se mer av mig, klicka då på mig i
sopsäcken så kommer fler härliga bilder från helgens trädgårdsdags på
Elsborg.

Tassekram från sibiren Triton 25 veckor ung och 4 500 gram tung

ps. MInns ni rasringen med adress www.signeringen.se
som jag tipsade om för ett par veckor sedan. Den har en tävling som heter
månadens katt, och vi är 10 finalister som tävlar den här månaden. Alla som
vill är välkomna att rösta, och lilla Jag, som har nummer fyra, blir förstås
jätteglad om ni röstar på mig! ds.

Stämningen är trolsk djupt inne i mörka skogen ovanför Stångtjärn. Här det rofyllt att stilla sitta och meditera med ögonen på allt spännande som rör sig och öronen fyllda av mystiska ljud.

Högt uppe på stenen har jag koll en bra bit runt omkring mig.

Nere i grönskan går det bra att gömma sig om det skulle behövas.

Det sägs att sjön suger, och det gör sannerligen skogen också. Väl hemma igen äter jag en skrovmål innan jag somnar så här gott i mattes hand.

Nu har jag nånting häftigt att berätta. Jag är på väg att bli skogkatt. Men inte en sån där norsk en, då jag fortarande är sibir, utan mer typ lodjur, snöleopard och sibirisk tiger.

Mina försök att klättra över eller gräva mig under staketet förrförra veckan, har nämligen lett till att jag inte längre får vara ensam ute på gården. Duger fortfarande inte att jag hela veckan försökt visa att jag inte alls vill rymma utan bara jaga flugor och lillpippis också på andra sidan.

Men nog om det. Jag fick i alla fall inte utegångsförbud, som jag befarade förra söndan. I stället har jag fått börja åka ”storbil” med husse och matte till Stångtjärn och gå ut på spännande upptäcktsfärder i skogen.

Det är grejer det vill jag lova! Skogen är full med jättehöga träd och pippisar som kryper på stammarna att hålla koll på. Där känner jag mig verkligen hemma, och vill tipsa alla kattkompisar i min ålder om att ta husse och matte med ut i skogen.

Enda problemet är alla hundar, som dyker upp från ingenstans och ofta inte ens är kopplade. De är lite otäcka att möta, så då får matte stoppa mig innanför jackan och gömma mig tills de försvunnit.

Självklart vore det bra mycket roligare att möta trevliga kattkompisar i skogen. Men hittills har vi inte träffat på en enda en, så det är därför jag vill tipsa om hur vrålskönt det är i skogen.

Vi katter har ju samma rätt som hundarna att smyga omkirng där, och vore vi fler kunde vi kanske hjälpas åt sätta jyckarna på plats. Jag hoppas förstås också möta några snälla vovvar, som gillar mig, så vi får hälsa på och bekanta oss med varann.

Men hittills har de allihop skällt så fruktansvärt på mig som om de aldrig sett en katt förut. Det hatr gjot mig alldeles förskräckt, men avskräcker mig inte från skogen, som på bara en vecka blivit mitt favoritställe.

Och så får jag ju åka storbil med husse dit och sitta i mattes knä och kolla allt runt omkring. Det tycker jag är toppen, och hoppar själv in i bilen så fort husse öppnar dörren.

Ute är jag däremot jätterädd för bilar, men inne i bilen är det inga problem. Då sitter jag och sträcker på mig som en lemur, för att se allting som rör sig, och känner mig alldeles trygg i mattes knä med husse vid ratten!

Nu hinner jag inte mer idag, för skogen väntar. Och om ni klickar på bilden får ni se fler från Stångtjärn och slutligen hur jag ser ut när jag kommer hem. För som ni förstår tar det på en liten ryss att vara skogkatt!

Tassekram från sibiren Triton 24 veckor ung och 4 300 gram tung

Synd bara att det inte är några fler katter ute.

Ska jag utanför grinden åker selen på, och här har jag hoppat upp på ett räcke under promenaden för att kolla hur det ser ut längre ner på allmänningen.

Min stilige storebror Nisse håller ständigt utkik efter mig ute på gården, och jag är säker på han älskar mig fast jag varit dum och busat alldeles för mycket med honom den här veckan.

Tacka vet jag vinter, snö och is, jämfört med det gråa, råa och blöta väder som fått mig att krypa ner under filten ute på trappan hela veckan.

Så här såg det ut i fredags kväll när den första hund jag nånsin sett kom och hälsade på och jag vaktade trappan så att han inte sprang upp och skrämde storebror Nisse.

En byråkrat är en som jobbar på redaktion och kryper ner i skrivbordslådan och lägger sig och sover på arbetstid, precis som jag har gjort här med storebror Nisse ovanför.

Jag är fortfarande lika söt som förut, men det sägs att jag förbytts från
gullklimp till monster! Hela familjen är i uppror efter dagens vassa försök
att gräva mig ut under staket till allmänningen.

Det har ju varit den första soliga vårdagen på en drygt vecka och det riktigt
spritter i kroppen. Dessutom tyckte jag mig se att det fanns fler flugor på
andra sidan grinden när matte och jag var på förmiddagspromenad.

Jag är som sagt helt fascinerd av flugor och förstås av att jaga dem. Men det
har varit lite tunnsått med den varan på slutet, då det varit grått, rått
och blött ute hela veckan. Och det har storebror Nisse fått ut för, fast han
inte gjort en fluga förnär!

Jag ser att han längtar tillbaka till när jag var liten och snäll. Men han är
fortfarande lika rädd om mig och vaktar på håll varje steg jag tar. Och han
blir så glad när jag äntligen rustat av mig och vi lägger oss och myser
tills vi somnar tillsammans.

Hur som helst har jag blivit en hejare på att gå i sele, och vill tipsa om att
jag gillar ”åttan” bäst. Den märks nästan inte, och är lätt
att ta på och av. Så har matte förstås ett sånt där koppel som åker ut och
in så jag kan ta ut svängarna där det är ofarligt.

Måste också berätta att jag träffade min första hund i fredags kväll. En ”farlig”
blandis som heter Lukas och gillar att jaga katter. Men tro inte att jag
blev rädd, utan satt en bit upp i trappan och höll ställningarna så att han
inte skulle våga sig upp och skrämma storebror Nisse.

Vad som kommer att hända här hemma nu, och om jag får utegångsförbud efter
mitt utbrytningsförsök i dag, vågar jag inte ens tänka på. Känner bara att
jag håller på att slockna och får återkomma till det nästa söndag då jag
lovar att höra av mig igen.

Men lite mallig får jag väl ändå vara över att SIgNE-ringen, som är den
rasring jag tillhör, är så stolt över mitt bloggande att de lagt ut mig som ”Kändis-Triton”
på sin hemsida. Är du lite nyfiken på vad jag har för anor, och vill veta
mer, gå då in på www.signeringen.se
och läs om sibirisk katt och neva masquerade.

Sist men inte minst en liten kuggfråga, som jag hittat på både frågan och
svaret till alldeles själv. Frågan lyder: Vad är en byråkrat? Försök komma
på det sjäv innan du kikar på svaret, som syns på den sista av veckans fem
bilder som dyker upp om du klickar på mig på bilden här ovanför.

Tassekram från sibiren Triton 23 veckor ung och 4 200 gram tung

Kottelådan är bästa solplatsen på hela gården när snön äntligen smält fram den från under snön. Här är det perfekt att vila ut efter dagens hårda jobb högt och lågt.

Kul att jobba från är den höga trappstegen, men så här oskyldigt sitter jag inte hela tiden.

Hu då så högt och farligt dold inne i klematisen vid sidan av farstukvisttaket ligger jag och väntar på fåglarna.

Jag jagar påskfjädrarna för att matte hänger ut dem när hon skall försöka att lura in mig från taket.

En svala gör ingen sommar, men en fluga kan rädda en vårdag. Det märkte jag i går när kottehuset smält fram så pass ur snön att jag kunde ha det som sittplats i solen.

Det hade jag väntat på i flera dar och tänkte sitta i lugn och ro och njuta av vårvädret. Men så fort jag slagit mig ner dök en nyvaken fluga ljudlöst upp på staketet alldeles ovanför mig.

Det var den finaste, blå/svart blänkande fluga jag nånsin sett, och den flyttade sig bara mellan olika ställen på det solvarma planket bakom mig. Jag blev så fascinerad att jag bara hade ögon för flugan, som var en jätte jämfört med de pyttesmå blomflugor jag jagat inomhus förut.

Innan dess hade jag hjälpt husse att städa ur hängrännorna på uthuset från en hög trappstege. Det passade mig utmärkt i vårvädret, då jag fick sitta på översta trappsteget och och återuppliva den där svindlande härliga höjdlyckan igen.

” Oj, oj, oj” suckade han, när han i sista stund greppade mig på väg upp på uthustaket. Jag lovar det finns ingen hejd på vad jag kan ta mig för som det känns i dag. Jag ser inga svårigheter – bara möjligheter!!!

Höjdlyckan hade jag förstås redan hunnit uppleva i soluppgången vid åttasnåret på morgonen, då jag tog dagens första tur upp på det beryktade farstukvisttaket. Dit har jag svingat mig både två och tre gånger varje dag den här veckan för att njuta av utsikten.

Och inte nog med det, jag har också hittat på ett bra sätt att dölja mig för fåglarna inne i kaprifolen vid sidan om taket. Där svävar jag fritt i luften på bara några grenar medan matte står förtvivlad i fönstret på andra våningen och suckar ”oj, oj, oj”!

Inte behöver jag heller nu längre nån hjälp för att ta mig in genom sängkammarfönstret. På bara ett par dar hade jag måttat in öppningen perfekt och kommer nu flygande som en ”kanonkanula” in genom fönstret.

”Takmonstret ”är det senaste i raden rara smeknamn jag fått under mina två första månader hos husse, matte och storebror Nisse på Elsborg. Och det var säkert tur att jag kom hit och fick lite fart på den här annars alltför lugna familjen.

Jag har hört matte säga att hon och husse blivit 10 år yngre sen jag kom! Men det tar lite tid att få dem med på noterna när jag svingar mig upp i skyn.

Till och med storebror suckar ”oj, oj oj” på sitt sätt när jag anfaller bakifrån. Men så fort han klämt ner mig i backen, börjar han slicka mig lika snällt som han gjorde när jag var liten.

Och det känns fortfarande lika skönt!!!

Tassekram från sibiren Triton 22 veckor ung och 4 000 gram tung

(Klicka på bilden så kommer fler och så får du veta varför jag jagade påskfjädrar på taket i går.)

Hej, det är Triton! Våren har kommit till Falun i dag, så jag har fullt upp ute och hinner inte blogga. Lovar självklart att komma tilbaka i morgon i stället, och det är ju faktiskt söndag då med som tur är.

Tills dess får det duga med bilden, där jag jagar påskfjädrar på taket. Och varför jag gör det kan ni ju alltid försöka lista ut. Jag önskar er hur som helst, tills vi hörs, en riktigt fin fortsättning på helgen!

Glad Påsk önskar jag och mina kloka medarbetare Nisse och Triton dig som just nu läser det här. Våren ser ut att låta vänta på sig, och utanför fönstret, i skrivande stund, öser regnet ner.

Men vädret kan vi som bekant inte göra något åt! Så ta lädom av ”pojkarna”, som inte klagar utan kryper ihop och slår sig till ro i väntan på bättre tider. Redan på påskafton lär solen ska skina, och till dess kanske du kan ta och grunna på min fråga.

Den har både med djur att göra och för tankarna till sol och vår. Det jag söker är tre blommor som i sina namn har orden häst, hund och katt. Och jag kan avslöja att den med häst kommer först och redan är på väg upp i dikeskanten.

Svaren skickar du som vanligt till pia.persson@dt.se Senast på annandag påsk vill jag ha ditt mejl för att kunna dra tre vinnare som får två trisslotter vardera med posten nästa vecka.