Månad: maj 2010

På order av veterinären har jag med gott samvete kunnat ligga på trappan och bara njuta medan jag studerat det vilda djurlivet på gården den här veckan. Men nu är jag jaktlysten igen och riktigt på gång att jaga allt smått och gott som rör sig.

Veterinär Elisabeth lyssnade på hjärtat och konstaterade att allt var bra innan hon vågade ge mig en sömnspruta.

Väl uppe på vågen imponerade lilla jag med att faktiskt väga nästan fem kilo. Det var viktigt för veterinär Elisabeth att veta hur tung jag var för att kunna ge mig lagom mycket medel i ”sömnsprutan”.

”Sömnsprutan” har verkat och veterinären Elisabeth och sköterskan Marie-Louise gör mig redo för operation.

Efter kastreringen har jag fått både smärtstillande och en uppvakningsspruta. I väntan på att den ska verka får jag ligga på sjukhusets lugna uppvakningsavdelning.

Väl hemma igen börjar jag snart repa mig, och redan samma kväll sätter jag igång att leka lite inomhus då jag har utegångsförbud.

Vid kastrering avlägsnas testiklarna genom två snitt i pungen. På bilden ses veterinären lägga det första snittet.

Här har veterinären dragit fram den ena testikeln, som syns mellan tummen och pekfingret. Blodkärlen tillsluts med en peang innan testikeln avlägsnas.

Operationen avslutas med att veterinären knyter ihop kärlet testikeln varit fäst vid med en tråd som kallas catgut och släpper tillbaka det in i pungen. Snitten lämnas öppna för självläkning.

Nu har det hänt, och därför har jag varit konvalescent den här veckan. Det betyder att jag fått lov att ta det lite lugnt på order av veterinären. Och veterinären måste man ju lyda!

Det var minsann ingen väntetid på Falu Djursjukhus, som jag hoppades på förra helgen, utan matte fick in mig nästan direkt. Hon ringde dit i måndags morse och talade om hur ”bufflig” jag var, och redan dan därpå väntade veterinär Elisabet Jakobsson och sköterskan Marie-Louise Olsson på att få ta hand om mig.

Så halv nio på morgonen skjutsade husse upp matte och mig med storbilen till djursjukhuset. Och knappt hade vi hunnit anmäla oss i receptionen förrän veterinären kom ut till väntrummet och hämtade in oss.

Lika bra var väl det förresten, för det låg en jättestor hund i väntrummet och tittade på mig. Fast den hade nog varit kul att bekanta sig med, då den låg alldeles stilla och bara såg snäll ut. Och trots spänningen så blev jag förstås lite mallig när hundens husse sa att han tyckte jag var fin!

Väl inne i behandlingsrummet kollade veterinären vad jag var för en och lyssnade omsorgsfullt på mitt lilla hjärta. Då hon var nöjd med det hon hörde, lyftes jag upp på vågen och fick sen en spruta som gjorde mig så trött, så trött…

Efter det vet jag ingenting om vad som hände, förrän jag började vakna och kände matte pussa mig på huvudet. Jag var kastrerad och hade efter ”sömnsprutan” blivit opererad och fått flera andra sprutor. Hu då!!!

Efter en sista koll fick jag sedan åka hem och fortsätta vila ut under min egen filt uppe i favoritfönstret i mattes arbetsrum. Fast först sov jag en lång stund i sängen på mattes bröst med huvet nersjunket vid hennes hals. Jag behövde liksom den gosstunden för att tuffa till mig och komma igen.

Hungrig var jag också så det förslog så fort jag slog upp ögonen. Jag hade ju inte fått äta nånting på morgonen, och blev nu förstås serverad mat i sängen. Några timmar senare började jag känna vad som hänt och förstå att veterinären verkligen hade opererat mig.

Och faktiskt redan efter bara några dar så har jag blivit mycket lugnare inombords och snällare mot storebror Nisse. Husse och matte säger att jag snart är lika mjuk och go´ som när jag var en liten kattunge. Jag är tydligen på väg att bli en riktig gulleplutt igen!

Och det är ju sån jag egenligen är och sån jag vill vara!

Tassekram från sibiren Triton 30 veckor ung och 4 900 tung

(Klicka på bilden där jag ligger på trappan så får ni följa mig på sjukhuset. Det tre operationsbilderna kommer sist i fall ni inte vågar titta på dem. Alla andra bilder är snälla, bara så ni vet.)

Här har jag hittat det perfekta stället att se men inte synas. Nu sträcker jag bara ut för att visa upp mig, men klicka på bilden så får ni se hur supersuverän den här väldigt speciella utkiksposten är.

Platt som en pannkaka ligger jag alltså i solstolen mellan sitsen och det nervikta ryggstödet. Bättre kan det inte bli!

Här tittar jag försiktigt fram bakom stjärnflockan, och om jag kryper ner så ser jag allt men syns inte alls.

Hålet som blir när jag trycker ner regnskyddet över trädgårdsmöblerna i en stol är perfekt både att jaga från och sova i om det drar ut på tiden.

Buskraden längs staketet har börjat växa till sig och ge både utmärkt skydd och full uppsikt över hela trädgården.

En tom blomurna är inte heller så illa att oskyldigt krya ner i och smyga på lillpippis. Bakom mig syns det omtalade staketet som jag tog mig över i går kväll.

Djungelns lag råder ute i trädgården. Med grönskan har den invaderats av flygfän och småkryp, som biter och sticker mig om jag inte fångar och äter upp dem.

Det är förstås roligt och väcker jaktinstinstinkten jag har inombords. Men tyvärr har jag nåt annat inombords också! I går kväll gick det överstyr, och jag tog mig olovandes över staketet in till grannen.

Det gick på nolltid, och ingen såg när det hände. Så i dag diskuterar husse och matte bara om jag klättrade över med hjälp av klematisen eller tog vägen över blomlådan framför köksfönstret.

Hur som helst uppäckte matte mitt tilltag tämligen omgående, och hämtade hem mig med en stor kram. Själv får jag väl erkänna att jag blev lite skraj och kröp ihop på granntrappan när jag hörde fotsteg i gruset bakom uthuset. Och visst var det tur att det bara var matte som kom och räddade mig.

En lång stund låg jag sedan i hennes famn och trampade och kramades i soffan framför tv-apparaten då hon såg på film. Så det är ”no hard feelings”. Jag är förlåten, och husse och matte verkar nästan tycka lite synd om mig.

Det är nånting som drar, som jag själv inte riktigt förstår eller rår på. Men det sägs att det måste få ett slut, så att jag blir mig sjäv igen. Jag behöver väl inte säga det, ni förstår säkert ändå vad den där kvällsutflykten kommer att kosta mig!!!

Åter tillträdgården och grönskan, flygfäna och småkrypen. Där djungelns lag råder gäller det att se men inte synas. Så mesta tiden den här veckan har gåt åt att hitta utkiksposter, där jag ser men inte syns.

Jag har faktiskt kommit långt och redan hittat flera riktigt finurliga gömställen fast sommaren knappt har börjat. Det gäller att ha många att välja mellan, då jag i förrgår såg att lillpippis redan fått ungar som satt på rad och tjattrade på staketet.

I veckan fick jag också åka storbil med husse och matte till djursjukhuset för att handla mat. Det var lite läskigt, för det luktade lite misstänkt där inne, och så var det två jättestora hundar i väntrummet som jag måste hålla koll på.

Matte vill att jag ska vänja mig vid djursjukhuset och upptäcka att det bara är spännande att åka dit. Vad nu det ska vara bra för vet då inte jag. Men om jag hört rätt i dag, så ska matte ringa dit och boka tid åt mig redan i morgon.

Men håll för allt i världen tummarna för att det är lika lång kö som när matte ska till doktorn. Hon har fått vänta en hela månad, och då borde det ju vara lika hos veterinären! Varför ska det gå fortare att få komma dit, när jag inte är allvarligt sjuk?

Själv förstår jag fortfarande inte vad jag ska dit och göra över huvud taget. Matte talar om att jag ska bli lugnare, snällare mot storbror Nisse och inte så intresserad av att hoppa över staketet.

Visst låter det bra men också misstänkt!!! Tänk om veterinären får för sig att knipsa av mig bakbenen!!!

Men så illa kan det väl ändå inte vara…, eller vad tror ni?

Tassekram från sibiren Triton 29 veckor ung och 4 800 gram tung

(Klicka på bilden så får du se fler utkiksposter.)

Grym, grymmare, grymmast och koncentrerad till tusen smyger jag runt i blomkrukorna på jakt. Självklart helt övertygad om att husse och matte satt blommorna i alla krukor åt mig och mina humlor.

Brudspirean är perfekt att klättra omkring i då den kamouflerar mig så att jag knappast syns men har både humlor och flugor inom räckhåll.

Ingen humla kommer undan när jag tar klätterträdet till hjälp. Fast ska sanningen fram har de en förmåga att flyga högre än mina vingar bär.

Titta hit, så här ser han ut den lille Artemis, som är min halvbror och ska bli min lillebror på riktigt när han växt till sig lite i sommar.

Det känns tryggt att ha storebror Nisse, som jag vet att kommer att ta hand om lille Artemis lika bra som han tog hand om mig när jag var liten.

Nu är humlejakten i full gång igen efter den blöta kalla början på veckan. I går när solen äntligen började skina, och värmen kom, fick jag en föraning om det där som kallas sommar.

Det vill jag lova att var en himla tur, så odräglig som jag blir mot storebror Nisse när regnet bara öser ner. Kaxig, dum och bufflig som en riktig värsting! Och kommer jag inte på bättre tankar, hotar matte med att ta mig till veterinären.

Vad nu veterinären ska kunna göra åt det förstår jag då rakt inte. Men det lär handla om att jag håller på att bli stor och ska fylla sju månader nästa vecka. Då blir man tydligen så här kaxig och vill försöka ta över rollen som storebror.

Han har varit till veterinären, och det är därför han är så snäll och go! Men det är jag med, fast jag är ung och vill att det ska hända nånting spännande hela tiden. Annars måste jag bara hoppa på honom, och försöka få lite fart på ”gamgubben”, som mest vill gosa och mysa.

Jag tror det var därför husse och matte åkte bort med storbilen i torsdags morse och lämnade Nisse och mig ensamma hemma. Först frampå eftermiddagen kom de hem, och luktade till råga på allt katt, och såg så där lyckligt hemlighetsfulla ut.

Matte vill inte att jag ska tala om det än, men jag kan förstås inte hålla mig. Om allting går bra ska jag få en lillebror i sommar! En lillebror som storebror Nisse får ta hand om först, och som jag får busa med hur mycket jag vill sen.

Han heter Artemis och är bara fyra veckor än, och så har vi samma pappa. Jag har sett bild på honom i mattes ”arbetsmaskin” och tycker han ser okey ut. Fast han har inte fått upp öronen än! Så han måste vara kvar hos sin mamma i åtta veckor till, innan vi får hämta hem honom hit.

Nu har jag berättat nånting, som jag egentligen inte skulle få tala om än. Men det kan väl stanna som en ”hemlis” mellan oss tills jag har mer att förtälja. Och låtsas inte om att ni vet det för matte!

Efter mitt avslöjande vet ni i alla fall att det kommer att hända saker här hemma på Elsborg i sommar. Till dess fortsätter jag att avreagera mig på humlorna, för att slippa” tracka” storebror Nisse alltför mycket, och hoppas vädergudarna är med mig!

Tassekram från sibiren Triton 28 veckor ung och 4 800 gram tung

(Klicka på mig i blomkrukan, så kommer fler bilder.)

Här behövs ingen vakthund när husse, matte och storebror Nisse har mig. Och jag är jättestolt över att min familj återigen litar på mig och låter mig vara ute på gården själv när de måste sitta och jobba. I gengäld springer jag in både då och då och och får en puss, nånting gott och massor med beröm.

Älgen får se upp när jag nu börjar bli hemtam i markerna. För jag skulle då rakt inte ha nånting emot att ta över kronan som skogens konung.

Åka storbil är jättekul, och visst syns det att jag trivs på förarsätet i väntan på husse. Tänk att kunna köra som han, det skulle vara häftigt.

Husse har en GPS. Jag har GBS, som står för gården, bilen och skogen. Och ni må tro att jag är stolt över att ha en egen gård att vakta, jaga, klättra och mysa på!

Här behövs ingen hund som gårdvar, när jag sätter mig mitt i den största blomurnan och håller koll. För ni ska veta, det är så sant som det är sagt, att tiderna förändras och vi med dem.

För mig betyder det att jag återvunnit husses och mattes förtroende och får vara ensam ute på gården igen. De har äntligen förstått att de där utfallen jag gjorde, när jag flippade ur den där första vårdagen, bara hade med flugorna att göra.

De flög iväg och jag försökte både klättra över staketet och gräva mig ut under för att fånga dem. Men det hade ingenting att göra med att jag ville rymma. Det var bara jaktinstinkten som tog över så det slog alldeles slint i huve.

Det höll i sig några dar, men nu sköter jag mig som en prins och vet att selen ska på om vi ska utanför grinden på promenad. Det är jättekul att träffa nya snälla människor i grannskapet, och nästan alla vill hälsa och känna på min mjuka päls.

Fast häromkvällen höll det på att gå alldeles på tok i alla fall. Matte och jag skulle just ta en liten promenad på gatan bakom vårat hus, och glad i hågen jag svängde aningslös ut från vår egen parkering.

Från ingenstans dök det då upp en skäggig hund med sin matte, och innan jag hann blinka krockade vi nästan med varann. Jag blev så chockad att jag lyckades tränga mig in under planket runt parkeringen och rusa iväg i panik inåt allmänningens grönområde.

Men där tog det stopp tills matte lyckats få kopplets handtag under planket. Med henne i släptåg sprang jag sedan i full fart in i tryggheten och upp i äpplträdet. Väl där släppte jag så taget om stammen och ramlade rakt ner i mattes famn precis när hon hunnit fram.

Vet egentligen inte varför jag blev så rädd, för hunden sa inte ett knyst utan bara tittade förvånat på mig när kopplet tog tvärstopp och jag gjorde en kullerbytta på parkeringen. Och matte hann inte ens hälsa fast de stod kvar, då jag drog iväg med henne så fort kopplet kom loss. Hu då vilken pärs! Och vilken syn för de som såg på!

Då är det betydligt lugnare och stillsammare i skogen. Där börjar jag nu alltmer känna mig som kung! Det får jag ju aldrig vara här hemma, där storebror Nisse är kung och jag får nöja mig med att vara prins.

För att inte tala om hur mallig jag känner mig i storbilen. Ligger gärna där på förarsätet och väntar på husse innan jag kryper upp i mattes knä när det bär iväg. Jag ställer med glädje upp på det mesta, för jag vet ju att ingenting är farligt om matte är med!

Tasekram från sibiren Triton 27 veckor ung och 4 700 gram tung

(Klicka på mig i blomurnan, så kommer färska bilder både från skogen och storbilen.)

Idag har jag solat mig i glansen av att ha blivit månadens katt i Signeringens tävling och uppvaktats med de söta vårblommorna framför mig av kompisen Lena och katten Maya.

Varför gjorde du så där, undrade jag när den lilla lurviga saken flög iväg efter att ha stuckit mig i kinden.

Hela eftermiddan låg jag sen och försökte sova med en svullen högerkind som plågade mig i flera timmar.

I sista minuten hittade husse mig inne i det spännande prasslet som omgav Vårvovvens fina blomsterkrans.

Under veckan har jag kollat allt som stoppats ner i krukorna, och i den här hittade jag en liten fågelfjäder.

Hurra! Jag blev månadens katt i Signeringens tävling tack vare er! Jättemycket
tack alla ni som röstade på mig. Jag vann överlägset och fick själv hälften
av alla rösterna.

Nu får jag pryda ringens hemsida hela maj månad, för att ni var så gulliga och
skickade in er röst på mig. Härligt att känna att jag har vänner bland både
människor, hundar och katter.

Dessutom behövde jag faktiskt lite uppmuntran efter att ha råkat illa ut i
början av veckan. Den började ju med strålande sol och riktig vårvärme, som
väckte liv i massor av surrande lurviga runda bollar med genomskinliga
vingar.

Jag blev förstås lycksalig och hoppade efter dem hela måndagsförmiddan utan
att nå ända fram. Men frampå eftermiddan lyckades jag slå ner en med tassen
för att kolla lite närmare vad det var för figur.

Det skulle jag inte ha gjort! För nånting hände som gjorde att jag fick
rysligt ont börjde svälla upp i höger kind. En stund senare såg jag ut som
om jag snott husses snusdosa och lagt in en bamseprilla!

Matte ringde djursjukhuset och berättade att jag blivit stucken av en humla.
Hon fick order att hålla mig under uppsikt så jag inte svällde igen i halsen
eller började flämta om jag var allergisk.

Och hålla mig under uppsikt var inga problem! Jag kröp självmant ihop på
soffan och gömde den onda kinden mot kudden. Där låg jag tre-fyra timmar
alldeles stilla och försökte sova tills svullnaden och det onda började ge
med sig.

På kvällskvisten hade värsta svullnaden gått ner och det onda gett med sig. Så
då kände jag mig pigg på att ge mig ut på jakt för att ge igen. Men det
satte matte stopp för och jag fick nöja mig med en stillsam liten promenad i
sele.

Fast jag lyckades få syn på en sån där rund och lurvig sak ändå, och var
ytterst nära att ”knäppa” den med selen på. Då bar det
förstås raka vägen in till resten av kvällen i soffan. Men vänta bara…

I mitten av veckan höll jag sen på att ställa till det ordentligt för matte.
Mitt på dan kom hon hem med en spännande blomsterkrans, inslagen i
genomskinligt prassel, och placerade på bordet.

Jag trodde förstås den var till mig och hade just krupit in i prasslet för att
kunna börja utforska kransen på mitt eget lilla sätt. Fast i samma stund kom
husse och slog larm, så matte kunde rädda blommorna som Vårvovven skulle få.

Men det var roligt så länge det varade, och prasslade så skönt att jag bara
inte kunde låta bli att krypa in i härligheten. Hur kransen sett ut om jag
fått härja ostörd en stund till vill jag låta vara osagt.

Annars har vi här hemma ägnat veckans lediga tunder åt att städa i trädgården,
plantera blommor och sätta ut trädgårdsmöblerna. Mer blommor väntar, men
först måste det bli varmt ute igen.

Måste också berätta att Valborgsfirandet gick riktigt bra. Det var bara när
det sköts upp en massa fyrverkerier vid gruvan som jag blev lite skraj. Men
storebor Nisse lugnade mig och matte handmatade oss med räkor.

Så när det senare började skjutas upp rakter från stan, vågade mig upp i
fönstret tillsammans med Nisse och titta på dem. Det var ju spännande att se
och inte det minsta farligt.

Fast jag förstår att många är rädda och tycker därför att allt
okynnessmällande borde förbjudas överallt. Så mycket hänsyn borde
människorna visa djuren!

Tassekram från sibiren Triton 26 veckor ung och 4 600 gram tung

(Klicka på bilden så kommer fler från veckan som gått. Vill du se mig som
månadens katt gå då in på www.signeringen.se
)