Kantarellhundar har ni säkert hört talas om. Men jag är på väg att bli en kantarellkatt! För den senaste månaden har det funnits massor med kantareller i skogen längs Kulturstigen där jag stortrivs.
Husse och matte har också sett att jag är väldigt nyfiken på svamp och nosar upp och tassar på både onda och goda. Så nu håller jag på att lära mig känna igen kantareller och ägna mig bara åt såna istället.
Det är jättespännande att gå på svampsök i skogen. Bra verkar det också gå, då jag får massvis med beröm. Fast kommer det en ekorre eller groda skuttande tappar jag förstås koncentrationen på svampen.
Och undra på det, när jag ju är en katt och har medfödd jaktinstinkt. Men det betyder inte att jag är nån lustmördare. Nej, jag är rädd om mina byten och ser till att inte göra dem illa!
Därför blev jag jätteupprörd när det satt en sparvhök i den risiga kaprifolen på farstukvisttaket och spanade på ”lillpippis” en dag i början av veckan. Det måste vi bara sätta stopp för.
Så från den dan har storebror Nisse, som är den mest respektingivande, lillebror Artemis och jag tillbringat mesta tiden på taket för att höken inte skulle våga sig tillbaka.
Samtidigt har vi då full koll på allt som sker i kvarteret, och på alla hundar och katter om stryker omkring nedanför oss. Och sitter vi på pass här törs höken inte komma tillbaka och ta våra ”lillpippis”.
Själv har jag tagit fem lillpippisungar i sommar, som jag gått omkring på gården och burit i munnen. Men tro för allt i världen inte att jag har gjort dem illa!!! Nej, jag har bara burit på dem tills husse eller matte upptäckt mig och tagit hand om de små liven.
Inte minsta rispa har jag givit dem, utan det har bara varit för och matte att tala lugnande till dem och släppa iväg dem igen. Det håller jag nu på att lära lillebror, som tyvärr är lite för het på gröten och inte riktigt tycks förstå vad jag menar.
Men han är ju som sagt bara en kattunge än, och jag ska nog få ordning på honom så småningom. Det gäller bara att ha lite tålamod, och han är i alla fall outtröttlig när det gäller att klättra upp och hjälpa till på farstukvisttaket.
Det är faktiskt också det bästa ställe man kan tänka sig, för oss sibirer som gillar höga höjder. Här kan man både hålla vakt, jaga pippis och ta sig en ”tuppis” under bar himmel.
Och sparvhöken lyser med sin frånvaro, sen vi tre bröder tog befälet på taket. Nu har visserligen har lillebror Artemis samma färg som den, och det oroar litet. Så jag är glad om han håller sig lite i bakgrunden uppe på taket.
För akta dig om höken skulle försöka ge sig på honom. Då skulle den minsann få smaka på storebror Nisses och mina klor. Och då vågar jag inte längre lova att jag skulle vara snäll mot mitt byte.
För ingen rör ostraffat min lillebror, och inte min storebror heller förresten!
Tassekram från sibiren Triton, 43 veckor ung och 5 500 gram tung