Månad: september 2010

Hu då, vilken pärs! Tänk dig bara att ligga en hel dag i en bur och spela cool genom att sova räv i väntan på att en domare ska ”besikta” dig. Men vi klarade det med glans, både lillebror Artemis och jag, och fick var sin sidenrosett med oss hem.

Det var ju förstås kul på sitt sätt, när vi nu ändå var där. Matte får väl hänga upp dem nånstans som minne, för några fler lär det knappast bli. Nu har vi ju hållit vad vi lovat!!!

Bäst av allt var förstås att jag inte var för trind, som matte  började yra om i förra veckan. I stället skrev domaren Michael Edström att jag hade en fin rektangulär kroppsform med tyngd och substans, fin benstomme och muskulös kropp.

Med andra ord är jag en riktig torped, som husse så stolt brukar säga. Och hade han fått bestämma skulle jag ha ställts ut i torped-klassen och docksöta lillebror i dock-klassen. Men nu fanns det ju inga såna klasser, så vi fick snäll inrätta oss i ledet.

Tro det eller ej  men om jag ser grym ut så ligger jag faktiskt framför domaren och kollar på honom när han skriver sin rapport om mig. Och jag lär erkänna att han måste ha haft mirakelhänder, för det var inga problem när han lyfte upp mig framför publiken.

Även lillebror fick beröm av sin domare Jörgen Frithiof, som beskrev honom som en välbyggd kille med härlig kropp och stomme. Sen fick jag lite kritik för mitt lite spetsiga nosparti och lillebror för att hans öron för dagen satt lite för högt uppe.

Men på det hela taget gick det bra! Jag fick jag beröm för mitt mycket fina temperment och lillebror för att han är en så charmig kille!

Faktiskt var det också flera okända besökare som kom och sa att de tyckte lillebror Artemis var den sötaste kattunge de nånsin hade sett. Det gladde förstås mig som tar hand om och har ansvar för hans uppfostran. Så vi är så nöjda så!

Framför allt för att vi har klarat av en utställning. Även om det som sagt inte är nånting för vare sig lillebror eller mig. Naturbarn som vi är är det friheten som hägrar, med gräs, grus, sand, skogsmark, snö och is och till och med vatten under tassarna.

Så fast det regnade ute, och jag var helt slut i går kväll, måste jag bara ut på en kvällspromenad med matte runt  kvarteret, innan jag kunde varva ner. För ska jag va´ ärlig, så tyckte jag  mest det kändes skämmigt att ligga passiv i en sån där utställningsbur en hel dag.

Enda trösten var att det regnet öste ner hela dan, så att det knappast gått att vara ute så värst mycket ändå. Och så var ju både husse och matte med, även om husse åkte hem till storebror Nisse under dan så han slapp vara ensam.

Det enda roliga med utställningen var att så många av er som läser min blogg kom förbi och hälsade på oss. Det värmde hjärtat, men tyvärr var det lite för rörigt för att jag skulle kunna vara så öppen och glad som jag är här hemma.

Så, som jag sagt förut, är ni välkomna att hälsa på storebror Nisse, lillebror Artemis och mig på riktigt om ni har vägarna förbi. Då får ni se en annan Triton än den ni såg i utställningsburen i går!

Innan jag slutar för i dag vill jag göra som alla kändisar när de varit med om något stort. Jag vill tacka och börjar med att tacka ”gammatte” Marianne Häljeryd-Jönsson från Brandalsund, som fanns med  som stöd och blev Best in Show uppfödare. Grattis!

Jag vill också tacka kompisen Jennie Fillman, som lånade oss ett glittrande silvrigt burskynke, och hennes mamma Christina Eriksson, som hjälpte matte att sätta upp det.

Jag vill också tacka kompisarna Lena Hagbohm och Birgitta Botolfs, som höll vakt vid buren när matte måste i väg med någon av oss, och kompisarna Monica och Bror Emilsson, som reste ända från Malung för att stötta oss.

Sist men inte minst vill jag tacka bloggvännen Lars-Owe Nilsson från Timrå för de glittriga vipporna, som lillebror och jag fick som present i ett paket på posten, och som vi hade med oss på utställningen.

Allt det här gjorde att det gick bra. Och nu är det över, så i dag är jag glad! Så glad att jag lillebror och jag lekt hela havet stormar i de norska brudspireorna hela förmiddan.

Hur den leken går till tar vi en annan gång. Nu ska vi fortsätta fira storebror Nisse, som fyller 15 år i dag. Det är faktiskt det viktigaste vi har att göra hela den här veckan.

Tassekram från sibiren Triton 47 veckor ung och 5 900 gram tung

Nu börjar jag tro att matte håller på att bli lite pirrig inför utställningen i Borlänge till helgen. För ni ska veta att det är ett fasligt kammande, borstande, bärande, speglande och annat fjantande, som hon lagt sig till med på slutet.

Hon har till och med börjat yra om att jag kanske är lite väl rund och trind om magen. Hon som alltid varit så lycklig över att jag är ett riktigt matvrak, som går in för att äta och  varken ser eller hör när jag gör det.

Lillebror han märker förstås ingenting utan går omkring och bär på sin lekfjäder med skaft. Det är hans favoritleksak, precis som det var min i vintras, då jag nötte ut fyra stycken.

Nu är det väl förståeligt om matte känner sig är lite extra orolig inombords. Storebror Nisse har ju inte mått riktig bra och varit tillbaka till veterinären även den här veckan.

Men medicinen han fått på recept verkar göra nytta, och jag tycker han börjar bli sig lik. Framför allt som han återigen vill vara ute och göra gården sent på kvällarna.

Proverna hos veterinären visade att storebror Nisse hade lite för höga njurvärden och alldeles för högt blodtryck. Det här med njurarna kan ha orsakats av att han mått dåligt av värmen i somras, ätit för lite  och gått ner lite i vikt. Blodtrycket och njurarna brukar hänga ihop, och det blir liksom en ond cirkel som måste brytas.

Det här har matte hjälpt mig att skriva, då det är lite krångligt att förklara så att alla förstår. Men jag vill ändå berätta det, då det kan vara bra för andra hussar och mattar till lite äldre katter att känna till.

När det gäller storebror Nisse, så började det ju med att han blev medtagen av värmen i somras och började fuska med maten. Det såg ut att rätta till sig med hjälp av vätskeersättning, men de förlorade hektona ville inte komma tillbaka.

Fast nu har Nisse alltså fått blodtrycksmedicin och Renalzin, som ska göra lättare för njurarna att arbeta och förhoppningsvis får värdena att gå ner. Jag håller tassarna för det, och hoppas ni håller tassar och tummar ni med!

Det viktigaste är nu att storebror Nisse kommer igång att äta ordentligt igen. Och jag såg att matte blev jätteglad i går, när hon ställde honom på vågen och han hade gått upp två hekto sen han började med medicinen.

Det gör förstås också mig och lillebror Artemis lika glada, För storebror Nisse är storebror Nisse, och för lillebror Artemis är han fortfarande tryggheten här i livet. Där ligger jag i lä, även om lillebror och jag har buskul tillsammans.

Därför blev jag också så glad i dag, när jag var ute på gården och fick se Nisse och lillebror på farstukvisttaket. Där satt de och spekulerade både länge och väl, och såg ut att ha det hur trivsamt som helst.

Så nu känner jag verkligen att storebror Nisse är på gång, och att livet kan återgå till det normala igen. Fast det normala den här veckan har förstås mest varit hällande regn med bara nån enstaka strimma av sol där emellan.

Det har betytt att jag, och även lillebror ibland, kommit in blöt och fått torkas torr. Fast vi har en så lustig päls på ryggen, att regnet liksom aldrig tränger igenom utan stannar ovanpå och glider av.

Och för en gångs skull så uppskattar jag faktiskt regnet! För det gör att vi slipper bada inför utställningen, då pälsen blir så naturligt jättefin av regnvatten.

Och vi är ju naturbarn, både lillebror och jag, så det får nog vara bra med det! Och snälla håll både tassar och tummar för oss på lördag, så att vi kommer välbehållna hem och får fira Nisses 15-årsdag på söndag.

Tassekram från Sibiren Triton 46 veckor ung och 5 800 gram tung

Nu har det hänt, det som inte skulle hända. Lillebror Artemis har klantat till det och trillat ner från farstukvisttaket! Det gick på fem röda sekunder och jag hann inte fatta vad som hände förrän piedestalen nedanför välte över ”kottehuset” och lillebror kom landande rabatten.

Där satt han och höll på att skrämma livet ur matte, som sett honom på taket för bara några minuter sen. Då ville han inte in, utan matte gick ner i köket och tittade ut då hon hörde en smäll. Till sin fasa upptäckte hon då den kullvälta piedestalen och såg lillebrors stora ögon mitt i rabattens grönskande fänrikshjärtan.

Lyckligtvis var han oskadd och verkade mest sitta och fundera över vad som  hänt. Problemet med honom är nämligen att han är blixtsnabb att klättra upp men inte verkar kunna lära sig att ta sig ner samma väg.

Jag har försökt visa honom men gett upp, då det inte verkar gå att få honom att förstå. Själv glider jag med huvudet först rakt ner genom den gamla knotiga kaprifolen och landar på farstukvistens räcke.

Matte tycker det ser fasansfullt ut, men förstår bättre nu efter lillebrors luftfärd. Jag hoppas verkligen att han jagade en lillpippis och kom för nära kanten. För så dum, att han försökte hoppa från det sämsta stället på hela taket, får han bara inte vara!

Nog om det för som jag nämnde förra veckan, så har jag det väldigt jobbigt just nu. Det har nämligen börjat drälla en hel del olika katter utanför staketet, som i skydd av mörkret försöker ta sig in på gården.

Jag är ju livrädd att nånting ska hända lillebror, och kan inte heller begära att storebror Nisse, som närmar sig 15 år, ska sköta vakthållningen sena kvällar och tidiga mornar.

Så jag har tuffat till mig ordentligt på senare tid, och släpper inte in en enda katt över staketet. Tack och lov att jag har blomlådan med gräs att ligga i och hålla vakt, och det är den perfekta utkiksposten för att hålla koll på inkräktarna.

Samtidigt känns det tryggt att ligga där ute, och ändå och ha lite kontakt med famijen på insidan av huset. För sätter jag mig upp ser husse och matte mig direkt och kan släppa in mig genom köksfönstret om det skulle behövas.

Men det här betyder att jag numera inte får så värst många timmars sömn. För på dagarna och en bit in på kvällen vill ju lillebror att jag ska leka med honom. Och både före och efter det jobbar jag alltså som familjens gårdvar.

Så när jag väl kommer in är jag så trött att jag bara kryper upp i soffan eller en fåtölj och somnar direkt. Jag känner knappast när matte pussar mig go´natt och orkar för allt i världen inte resa på mig och följa med.

Som oftast har då lillebror försiktigt krupit ihop bredvid mig, ,och får också han en puss innan husse, matte och storebror Nisse knatar upp och går och lägger sig i sängen.

Efter några timmar vaknar tydligen lillebror och är ”mattig”, för när jag äntligen kommer till sans är han borta. Och när jag  frampå morgonkulan smyger mig upp till matte, för att få lite knaprisar i sängen, hittar jag alltid honom trampande och spinnande i hennes armhåla.

Riktigt så fjollig tror jag då aldrig att jag har varit. Det är nästan så att det känns lite skämmigt, men jag låter honom hållas. Huvudsaken är ju att matte sträcker ut handen och gosar med mig medan medan jag äter mina ”knaprisar” vid huvudkudden.

Den här veckan har dessutom varit extra jobbig, då matte varit till veterinären med storebror Nisse. Hon kände att han behövde kollas upp, när det nu blivit lite svalare, då han blev så medtagen av värmen i somras.

Det visade sig nu också att han hade lite höga värden och kan behöva medicin. Han skulle därför ta det lite lugnt i helgen, när medicinen sattes in och kroppen skulle vänja sig.

Men jag min dumbom kunde förstås inte låta bli att bussa på honom, när han han kom ut på gården fast jag visste om hur det var ställt. Och då blev matte så grymt besviken på mig att jag åkte in och fick sitta i skamvrån en lång stund.

Där satt jag och tittade på hur storebror Nisse och lillebror Artemis hade det mysigt med matte ute på gården. Och när jag väl fick komma ut gick bröderna in och lade sig och gosade på favoritplatsen uppe i hallen.

Ingen ville vara ute med mig, fast jag ångrade mig och allting. Men nu är vi alla vänner igen, och husse har lovat att skjutsa matte och mig till skogen med storbilen så fort jag skrivit klart.

Därför slutar jag nu!

Tassekram från sibiren Triton 45 veckor ung och 5 700 gram tung

Vilken härlig dag! Solen skiner från en klarblå himmel och jag kan sitta ute och skriva igen. Min sura min från i går blåste bort direkt när jag fick dikten från Lars-Owe, tipset från Gudrun och komplimangen från Isa i kommentarsfunktionen.

Så nu är det prima liv igen, och jag känner mig faktiskt lite mallig över att ha så härliga bloggvänner. Och ni ska veta att ni är välkomna in och hälsa på om ni har vägarna förbi!

Åter till verkligheten och det matte nu ställt till med. Hon har nämligen gått och anmält lillebror och mig till Dalälvskattens utställning i Borlänge sista helgen i september. Jag hörde gluntas om det redan i våras, men förstod inte alls var det innebär att bli utställd då.

Nu vet jag bättre och håller redan på att träna. Så kolla stilen på bilden. Visst är den väl lite häftig, med ena tassen lite nonchalant slängd åt sidan! Det gäller ju att visa upp sig från sin bästa sida, även både lillebror och jag redan vet att vi är världens bästa i husses och mattes ögon.

Husse går förresten redan nu och gruvar sig för att hans ”pojkar” ska behöva sitta i utställningsbur en hel dag. Men jag måste erkänna att jag är betydligt oroligare för hur matte ska sköta sig, då hon aldrig ställt ut någon av sina ”älsklingar” förut.

Visserligen har hon varit och skrivit om många utställningar, men att själv ställa ut är nånting helt annat, säger de som vet. Så går det dåligt för lillebror och mig, kan det lika gärna bero på att matte gjort bort sig.

I det längsta har jag förnekat att jag hörde gluntas om den här utställningen i våras. Men nu går det inte att blunda längre, då matte betalat in en massa pengar i anmälningsavgift och i går kom hem från Dalahästen med tre  helsnygga burskynken i plysch.

Dem hade hon fått låna av en god vän, och i går kväll höll hon sen på att testa vilken färg som skulle passa oss bäst. Ett var ljust, ett annat mörkblått och det tredje vitt med gröna fyrklöver på.

Husse och matte enades snart om att det mörkblå passar bäst, då jag är en silver och lillebror Artemis en golden. Storebror Nisse fyller 15 år dan efter så han slipper vara med, och jag är faktiskt lite avundsjuk på honom.

Det här med utställning är ju inte alls våran grej. Men matte lovade vår ”gammatte” i ett svagt ögonblick att visa upp mig när det blev utställning i Borlänge. Och det man har lovat ska man hålla!

Efter det  har ju också lillebror Artemis kommit, så nu ska vi självklart följas åt dit. Han tränar precis som jag, och det kan ju faktiskt bli lite kul också, när vi är två som hör ihop och känner varann utan och innan.

Mycket kommer förstås att handla om utställningen här hemma de närmaste veckorna. Men jag tar det med ro, bara jag får komma ut i skogen då och då.

Dessutom har jag så mycket annat att bestyra, att jag faktiskt inte har tid att oroa mig. Mer om det nästa vecka, men jag vill lova att det tar på och att jag numera sover som en stock hela nätterna!

Tassekram från sibiren Triton 44 veckor ung och 5 600 gram tung