Månad: oktober 2010

Minns ni Helan och Halvan på film. Jag gör det inte, men kan berätta att Helan och Halvan kallas jag och lillebror Artemis numera här hemma.

Det passar förstås bra då lillebror fyllde halvåret förra veckan och jag själv blev ett år i fredags! Så just nu är jag alltså dubbelt så gammal som han, och han är hälften så gammal som jag.

Men jag skulle gärna vilja veta vad Helan och Halvan var för figurer, som vi på skoj fått våra passande smeknamn efter. Husse och matte ser nämligen väldigt busiga ut när de tänker tillbaka på de gamla filmhjältarna.

Jag hoppas förstås att originalen var två riktiga snyggingar, så att vi kan vara lite malliga. Men då inte husse och matte vill berätta, så jag hoppas ni andra kan skvallra för mig.

Firat i all hemlighet har vi gjort med lite extra spraygrädde, serverad som torn på fat, ute i friska luften. Och så har matte och jag förstås gjort extra långa kvällspromenader ner mot stan hela veckan.

Det är så spännande att strosa längs den fyrfiliga Gruvgatan  med alla dofter som hundarna lämnar efter sig vid lyktstolpar och trappsteg. Jag har tränat ända fram till nu innan matte kände att jag var redo att få tassa ut och kolla stadslivet om kvällarna.

Lillebror Artemis får fortfarande bara träna att gå i sele med matte ute på allmänningen. Sen ska väl han också ut i skogen, och  det är jag säker på att han kommer att tycka om. Till slut hoppas husse och matte att vi ska klara av att gå ut i vida världen tillsammans.

Matte försöker alltid att smyga iväg med lillebror när jag ligger och sover. För ser jag genom fönstret, att de försvinner ut genom grinden, så håller jag på att riva hela huset!

Släpper husse då ut mig  på gården skriker jag ut min förtvivlan över att lillebror är borta. Ja, jag ”gråter” så högljutt att han och matte hör mig ända längst bort på stora parkeringen.

Och så håller jag på ända tills de kommer tillbaka. Jag kan bara inte hejda mig! Fast jag vet då rakt inte om det beror på, att jag är orolig för att lillebror ska komma bort, eller att jag är avundsjuk för att han får vara ute på upptäcktsfärd med matte.

Det har ni kanske också har märkt att man inte alltid vet varför man gör som man gör. Ända sen jag var liten har jag då och då gjort saker, som jag egentligen inte velat men som jag inte kunnat låta bli att göra ändå.

Jag förstår inte varför det blir så, men om ni gör det är jag tacksam att få det förklarat för mig.

Tassekram från sibiren Triton 52 veckor ung och 6 200 gram tung

Tänk att några pyttesmå tabletter och en liten spruta kan göra så mycket nytta. Jag tänker på storebror Nisse, som nu äntligen börjar få ner sitt blodtryck tack vare medicinen.

I onsdags var han dessutom tillbaka till sin veterinär och fick en dunderspruta, som gjorde underverk med honom. Så nu är han på väg bli lik sig, som han var när jag kom i  början av året.

Och tur är väl det! För klockan sju i morse var han tvungen att komma ut och hjälpa mig att bli av med en påstridig svart katt som absolut skulle in på gården.

Det räckte med att ha fick se storebror Nisse, så gick luften ur honom. Han pyste iväg med svansen mellan benen och lär knappast komma tillbaka i första taget.

Jag kan försvara mig. Men det var ändå lite otäckt att vara ensam ute, med lillebror Artemis, när den här morgonsura ”svartingen” dök upp.. För han lät fruktansvärt illa, innan storebror Nisse tog över, och körde iväg honom, utan att ens repa behöva repa humör.

Om ni undrar vad vi gjorde ute så tidigt innan det ljusnat, så har det att göra med den där vinterpälsen jag kämpar med att få klar i tid. Så oavsett minusgrader väcker jag hela huset runt halv sex på morgonen, genom att med framtassarna försöka tränga mig igenom spjälorna på rullgardinen.

Jag vet att det är så jobbigt att lyssna på, att ingen står ut med att ha mig vevande på det viset i fönstret nån längre stund. I stället kommer husse i full fart och öppnar, så att jag kan hoppa ut på farstukvisttaket. Där sitter jag sedan och väntar på att fåglarna ska vakna och samlas på gården för att få mat.

Det är rätt häftigt, för de kommer från alla håll och är i alla storlekar. De gula, som kallas talgoxar, och de lite mindre med blått på huvudet, som heter blåmesar, är nästan lika morgonpigga som jag. De kommer långt före alla andra, och vill helst ha fågelnötter i stället för talgbollar och frön.

Sist kommer de små grå sparvilarna, som är flest, och så några storpippis, som är mattes kompisar och liksom hör till familjen. Det ger liv åt gården och spänning att vara ute och skåda ,fast det nästan blir för mycket av det goda ibland.

För som det ser ut i dag är det ingen annan i kvarteret, som börjat mata lillpippis än. Men det är hög tid om de små liven ska veta var de ska hålla till i vinter.

Och börjar man mata pippisarna måste man hålla på alla dagar ända fram tills det blir soligt och varmt igen. Annars blir de lurade, får slita ont och kan frysa ihjäl!

Det är matte som bett mig skriva och påminna om det, eftersom hon själv inte kan göra det i bloggen, som är en husdjursblogg.

Men hon har ju mig, och jag är ett husdjur, så då löser det sig i alla fall!

Tassekram från sibiren Triton 51 veckor ung och 6 200 gram tung

Förlåt, men jag känner mig fullständigt blåst och vet inte ett dugg vad jag ska skriva i dag. Det står alldeles stilla i huvudet efter den här veckan, som både verkar ha blåst bort förståndet och sopat undan resterna av sommaren.

Det enda jag minns är hårda kulingvindar och massor med torra prasslande löv under tassarna på lillebror Artemis och mig. Vi har varit ute hela dagarna och hjälpt husse vintra in trädgården. Och ni må tro det har gått undan i blåsvädret.

Lillebror har varit så upphiad av att han flugit fram över gården och ”råmat” så där som bara han kan. Och jag måste erkänna att jag inte varit mycket sämre, då vinden ställt pälsen på ända och gjort att även jag fått fnatt.

Vi har hållit igång från morgon till kväll och bara varit in och ätit mellan varven. Och medan blåsvädret yrt i strålande sol har husse passat på att tömma alla urnor och krukor medan vi busat.

Förra helgen prunkade fortfarande blommor av alla de slag i trädgården, men nu är krukorna borta och rosorna uppgrävda och nerbäddade för att klara vintern. En sista jättefin bukett av rosa Astrid Lindgren-rosor tog matte in och satte i en stor tung vas på bordet.

Det var sommarens sista rosor som prydde rummet, tills jag kom in utifrån i rasande fart och drog både duk och vas med mig ner i stengolvet! Det hördes vill jag lova och lät som om hela huset exploderade.

Men vasen höll och blommorna med, även om buketten aldrig blev sig riktigt lik efter den omskakande upplevelsen. Husse och matte tog det med ro, för sommaren är ju ändå slut. Och ju förr det blir vinter, desto snarare blir det vår igen!

Dessutom var den här vasen, som visserligen är av något som kallas kristall, det första jag nånsin rivit ner sen jag flyttade in i början av året. Och en gång är ingen gång, så det är glömt och förlåtet!

Även om många tycker att det känns lite kymigt och kallt, när det mörknar och börjar frysa på, så ser jag fram emot en vit vinter med mycket snö. I veckan har vi också börjat mata ”lillpippis” lite mer på allvar, och det är ju en fröjd för ögat  som vi bröder upplever som fullgod ersättning för de förlorade blommorna.

I dag när vinden mojnat och solen skinit från en klarblå himmel, har det varit så friskt och skönt att sitta ute i rabatten och kolla på våra hungriga matgäster. Det är också jättebra för pälsen att ligga ute, så att den känner att det är dags att lägga på sig lite och invintra även oss katter.

För en riktigt tjock och värmande vinterpäls är det enda jag önskar mig inför den stundande vintern. Det finns ju inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Tänk på det och rusta er för en vargavinter, så lovar jag att ni kommer att njuta av den!

Tassekram från sibiren Triton 50 veckor ung och 6 000 gram tung.

Tiderna förändras och vi med dem! För min del innebär det att jag behöver mer tid för mig själv. Tid att tänka efter och bara sitta ensam och filosofera ute på gården.

Det händer nu inte alltför ofta, då lillebror Artemis börjat växa till sig och vill vara med överallt. Han skuggar mig hela tiden och är lekfull till tusen. Hoppar på mig bakifrån och försöker få igång nåt bus.

Och visst har vi skoj när kör vi våra race och jagar varandra mellan buskarna i trädgården. Men jag kan inte bara hålla på att leka, då jag ska hålla vakt och skydda lillebror och resten av familjen mot inkräktare.

Jag är sån att jag vill inte slåss om det inte är alldeles nödvändigt. Jag försöker i stället använda min sibiriska list och skrämma bort dem som olovandes klättrar över staketet och hoppar in på gården.

För det behöver jag sitta i lugn och ro i gräslådan och smida planer medan jag håller vakt. Då kan jag mota Olle i grind, som det så vackert heter, och hejda inkräktarna redan på utsidan av staketet.

Jag har inte fyllt ett år än men måste ändå erkänna, att jag tycker att det är drygt att ha lillebror i bakhasorna hela tiden. Så ibland får han faktiskt stanna inne när jag smyger ut.

Men då sitter han hela tiden i fönstret och följer varje tass jag rör. Och så ser han så förtvivlat ledsen och längtansfull ut att jag får samvetskval för det.

Nu förstår jag också mer än väl hur jobbigt storebror Nisse hade det med mig, när jag var som värst. Han är ju hela 15 år, och jag är bara 11 månader men tycker ändå att det är drygt.

Samtidigt är ju lillebror Artemis jättegullig och på många sätt en kopia av mig. Fast så mjuk och docksöt, som han är, har jag aldrig varit och kommer väl aldrig att bli.

Ni minns väl att jag var en hårding redan från början, och trotsade snö och kyla direkt vid tre månaders ålder. Sen blev jag en värsting, som trackade storebror Nisse, för att nu ansvara för alltihop.

Så klart är det min uppgift som mellanbror att ställa upp för lillebror på samma sätt som storebror Nisse gjorde för mig. Och det gör jag väl också, då han får dela alla mina favoritplatser mig mig.

Som här uppe på plattorna i klematisträdet, där det är inspirerande att sitta och hålla koll ut på trafiken på Gruvgatan. Knappt hinner jag upp dit förrän lillebror kommer efter.

Titta på honom så förstår ni att jag inte kan säga nej. För jag håller faktiskt med dem som säger att jag har väldens sötaste lillebror.

Men han är inte bara söt och rar. Han är också ett riktigt litet busfrö, som vet dra nytta av sin docksöta charm. Så lite skulle jag vilja påstå att skenet bedrar!

Men jag väntar till nästa vccka med att avslöja nånting mer. Nu har jag fått skriva av mig lite och tycker livet känns helt okej. Så tills vi hörs igen låter jag er fortsätta att bedåras av min  lillebror, som trots allt är väldens bästa!

Tassekram från sibiren Triton 49 veckor ung och 6 000 gram tung

.

Det är höst, och historien upprepar sig. Trädgården ska städas och säckarna fyllas med ledsna blommor, torra kvistar och prasslande löv i höstens allafärger.

Historien upprepar sig alltså från i våras, och det är fortfarande lika spännande att hjälpa husse röja i trädgården. Skillnaden är bara den att jag mest får nöja mig med att titta på, medan lillebror Artemis härjar som bäst i säckarna som ska till tippen.

Men jag minns ju hur uppspelt jag själv blev av krattandet och säckarna som fylldes med allt spännande som gömt sig under snön. Snön som jag älskade, och som liten ”snöleopard” pulsade mig fram genom under vintern.

Så därför kände jag den här första soliga höst-städar-dan att det var bäst att låta lillebror hållas och bara busa lite med honom. Och mycket riktigt blev han så upphiad att ännu en historia upprepade sig!

Lillebror for nämligen runt i så´n fart att han började klättra på staketet. Och trots  klippta klor stod han plötsligt högst upp på nocken, beredd att fortsätta upp på redskapsskjulets tak om inte husse fångat in honom.

Resten av förmiddagen handlade om hur staketet utåt skulle kunna säkras. Den sidan som jag klättrade över på, innan jag var till veterinären, har husse fiffigt säkrat med ribbor, som man slår huvet i man kommer upp.

Lillebror Artemis valde därför den högsta sidan, där staketet dessutom är jättelångt och inte kan säkras på samma sätt. Men husse fick den genialiska idén att
spänna upp takfotsnät på staketet. Det  lutar lite neråt inåt, och det verkar funka som stopp.

För när lillebror kikar upp och ser det där nätet, lugnar han ner sig och kommer av sig i tokfnattet. Så peppar, peppar!!! Den här första veckan har det i alla fall fungerat.

Häromkvällen såg och hörde jag på tv berättas om flygande hundar. Det har säkert ni också hört talas om, men flygande katter är något nytt för mig.

En så´n har jag i alla fall hemma här, sedan lillebror Artemis börjat pröva sina ”vingar”. Han har ju fortfarande inte lärt sig klättra ner från farstukvisttaket, men han har lärt sig flyga ner helt suveränt.

Det har nu hänt flera gånger, när ingen varit uppe och släppt in honom genom sovrumsfönstret. Då bara tassar han längst ut på taket, flyger snett framåt och landar perfekt mellan blomkrukorna på gräsmattan.

Måste erkänna att jag faktiskt är lite imponerad av hans luftfärder. För de är nu av helt annan klass, än den där första gången han ”drattade” ner och stjälpte möblemanget  nedanför.

Så vem vet, jag kanske också ska börja flyga. Men det är förstås inte riktigt min stil, så jag fortsätter nog att glida ner genom kaprifolen med huvudet först på mitt alldeles eget sätt.

Tassekram från sibiren Triton 48 veckor ung och 6 000 gram tung