Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om Kattens dag

I dag är det första advent, och säkert hae de flesta av er hunnit tända högtidens första ljus. Men med tre svansviftande herrar här hemma, är det bara i lyktorna ute på gården vi har såna med fladdrande lågor.

Inne nöjer vi oss i den här familjen med säkra ljus, som man både kan nosa på och svänga svansen över, utan att bli svedd och i värsta fall orsaka eldsvåda. Kanske värt att tänka på även i andra hem med svansviftare, som far omkring både högt och lågt!

Men det är inte bara första advent i dag. Det är också Kattens dag! Och det tycker jag är bra, att vi har en egen dag.

Inte så mycket för min egen skull utan mer för alla de övergivna hemlösa missar, som tvingas ligga ute utan mat och frysa. Jag vet att de är många, för telefonen ringer ideligen om rädda ensamma vilsna stackare som ingen saknar och letar efter.

Matte har både fällor och boxar här hemma, som hon och husse åker ut med och som snälla människor får låna. Jag förlåter också matte när hon kommer hem och luktar katt när hon varit ute för att hjälpa.

Jag vet när det är, för då har hon fällan eller bilboxen med sig. Kattens dag behövs för att uppmärksamma hur illa många missar far illa i samhället i dag. Jag lider med dem och brukar tänka, att hade jag haft otur kunde det ha varit jag!

Som ni ser är jag huset värsta fönstermarodör. Det här är mitt sätt att tala om att jag vill in och smälta snön som blir till is under tassarna. Väl inne lägger jag mig en stund på golvet med värme, och ligger snart i en pöl med vatten.

Måste annars erkänna att jag för första gången i mitt liv mått lite risigt de senaste dagarna. Jag har legat väldigt lågt, och inte alls varit mig själv.  I dag känns det lite bättre, men riktigt lik mig är jag inte.

Ändå har jag både hunnit göra en luftfärd upp i piprankan på jakt efter  lillpippis, och varit nära att bli spetsad på avklippta spireabuskar när jag skulle flyga över lillebror. Så visst är det hopp om liv, men husse och matte är fortfarande lite oroliga för mig.

Så vi får väl se om vad som händer. Det är så svårt att förklara, då jag inte riktig vet själv. Det är inte omöjligt att den eviga snålblåsten, som kom i stället för min efterlängtade snö, kan vara en bidragande orsak till att jag liksom tappat sugen.

Men det är inte värre än att jag hänger med och klarar av att sköta jobbet. Lite avundsjuk måste jag väl också erkänna att jag varit på alla 300 Lussekatter till tidningens tävlig, som trängt in sig i mattes dator och fångat hennes intresse

Jag hade väl egentligen också velat vara med i tävlingen, men får inte för att matte jobbar på tidningen. Fast jag blev ju månadens katt hos Signeringen förut, och nu har matte tröstat lillebror Artemis med att skicka in en bild på honom till den lilla tävlingen.

Han skulle förstås bli jätteglad om ni ville gå in på www.signeringen.se och rösta på honom senast på tisdag. Han ligger i snön och har nummer två bland de sibiriska katterna. Skriv i så  fall bara sibirisk katt nummer två och ditt namn och adress.

Jag tackar på förhand å lillebrors vägnar och har nu skickat ner husse och matte på stan för att kolla på firandet av Kattens Dag. Jag hoppas förstås de kommer hem med nån liten överraskning åt oss, fastän vi inte är hemlösa utan bara har skoj när vi är ute i snön.

Vi här hemma väntar i alla fall med spänning. Och tills husse och matte kommer tillbaka kryper lillebror och jag ihop i soffan och tar oss en ”tuppis” för att orka med kvällen.

Tassekram från sibiren Triton 56 veckor ung och 6 400 gram tung

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om snö och styrka

Tack snälla rara ni för att ni finns kvar som mina vänner. Matte berättade om era tröstens ord i kommentaren och jag blev så glad! Men tänk ändå vilka problem lite skrutt i arbetsmaskinen kan orsaka.

Här är det annars full rulle, då vi fått tillbaka snön. Vintern är verkligen min årstid, och jag blir som ”barn” på nytt när det blir vitt på marken. Och att sen gå på kvällspromenad med matte när de vita flingorna stilla faller är bara så sagolikt fint.

Den mjuka vita snön får mitt sibiriska blod att svalla. Men så är jag också född på senhösten och fick smaka på den med mamma Zibel i Brandalsund redan som liten unge.

Annat är det med lillebror, som är född i april och kom hit mitt i sommaren. Han har ju aldrig sett snö förut och är är fortfarande lite försiktig. Men får den nu bara ligga kvar ett tag, så ska jag nog hinna lära honom snövett  som anstår en sibir.

I helgen roade vi oss i alla fall kungligt, när matte var ute och kastade snöboll med oss. Det tyckte till och med lillebror var jättekul och jagade för fullt genom snön efter  de mystiska bollarna.

Även på kvällarna under veckan har matte varit ute och lekt snöboll med oss. Det är så himla roligt, och ger så bra motion, att jag rekommenderar alla som har möjlighet att prova på.

Här hemma är det annars storebror Nisse, som förbryllar mig mest. Han är fortfarande lika snäll som förut, men har plötsligt börjat tala om vem som är storebror i huset.

Förändringen har kommit smygande efter att han var till djursjukhuset och fick den där stärkande sprutan för några veckor sedan. Nu visar han verkligen hur små lillebror Artemis och jag är när han kommer tassande och trycker ner oss.

Ligger jag och vilar kliver storebror Nisse bara rakt över mig och börjar tvätta mig så snällt. Skillnaden är bara den, att han nu efter en stund, trycker ner mitt huvud och tar ett stadigt grepp med tänderna i nacken på mig.

Så står han enlång stund och håller mig i herrans tukt och förmaning. Och nånting säger mig att det är lika bara att ligga kvar, och låta honom hållas, för det blir inte värre än så!

Samma sak med lillebror Artemis. Så fort storebror Nisse kommer åt kliver han över honom med och börjar tvätta honom på huvudet. Även där slutar det med att han greppar tag i nacken och trycker ner lillebror som snällt ligger kvar.

Och märkligast av allt är att det så tydligt känns att storebror Nisse inte vill oss illa på nåt sätt utan bara vill visa vem som betsämmer och står högst i rang. En sorts maktdemonstration, som han tydligen aldrig fått ge uttryck för förr, då han alltid varit lillebror innan jag och lillebror Artemis kom.

Det är ju egentligen precis så det ska vara. Men tänk att Nisse var så djupt rotad i sin roll som lillebror, att det behövdes en Deca-Durabol-spruta, vad nu det är för nånting, för att han helt och fullt skulle ta över som storebror.

Men nu är det gjort, så i fortsättningen  får vi se upp både lilebror Artemis och jag. Och det är inga problem, utan bara som det ska vara, att storebror Nisse tagit befälet fullt ut över oss småpojkar!

Tassekram från sibiren Triton 55 veckor ung och 6 400 gram tung

Kategorier
Veckans Triton

Nu är det kört för mig igen…

Nu är det kört för mig med söndagsbloggen igen! Inte nog med att arbetsmaskinen håller på att sprängas av  hundratals Lussekatter som ska granskas av juryn i dag.

Nej,  nu har även vårt personliga bildmaskineri pajat, så att jag får inte ut de härliga bloggbilder som matte tog i går. Då hade vi en kanondag med kameran ute i snön!

Inte heller finns det nån i tjänst på tidningen som kan hjälpa oss i dag. Så snälla, vänta på mig tills det ordnar sig. Jag hoppas vara tillbaka redan i morron, eller så fort problemet är avhjälpt.

Tassekram från Triton

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om plask och jakt

Vintern kom plötsligt men försvann lika fort. Det var knappt så jag hann ut och känna på snön, förrän den blev till en smutsig sörja och började gå bort.

Så nu är det lite deppigt. då matte till och med ställde in kvällspromenaden i blötan i går kväll. Den som är jätteviktig för mig om jag ska kunna att hålla ställningarna i kvarteret och se till att ingen annan tar över.

Men på ett sätt förstår jag matte, då det fastnar jättemycket blött kladd i tofsarna under tassarna. Det är lika illa på gården fast lite renare än ute stan. Och efteråt är det ett evigt torkande, innan jag får tassa igång arbetsmaskinen och sätta klorna i bloggen.

Tur jag har ett jobb att sköta en sån här grå dag mellan höst och vinter. Jag brukar annars säga att det inte finns nå´t dåligt väder bara dåliga kläder. Det är ju därför jag satt vinterpäls, men till vilken nytta nu i den här blötan.

Hur som helst går det bra att ha kul inomhus också! Om inte annat kan ju storebror  Nisse och jag  kolla på lillebror Artemis när han kör vattenleken som den värsta flodhäst.

Nåja. det kanske var att ta i, men det är då ingen hejd på hans vispande med tassarna i vattenskålen när han drar igång. På en liten stund har han nästan skvättat ur allt vatten och ödelagt hela golvet runt omkring.

Sen är han nöjd och slickar i sig lite av vattnet, som är kvar i skålen, innan han plaskar iväg på blöta tassar och letar på nå´n favoritleksak att gosa med. Varför han gör som han gör flera gånger om dan är det ingen av oss här hemma som förstår.

Det allra bästa lillebror Artemis vet är två små tygfiskar, som storebror Nisse fick i present på sin 15-årsdag. Då hade de långa vackert viftande stjärtfenor av äkta fjädrar. Men fjädrarna åkte förstås av med blixtens hastighet så fort lillebror fått låna fiskarna.

Det spelar nu honom ingen roll. Han älskar ändå att gå omkring och bära på de små stjärtlösa tygfiskarna. Och matte har förgäves försökt hitta nya fiskar med fjädrar åt Nisse, som förstås förlåtit lillebror snäll som han alltid är mot allt och alla.

Måste väl också imponera lite med att berätta att lillebror Artemis och jag faktiskt tog en duva ute på gården häromdan. Jag ville förstås bara fånga den utan att göra den illa. Men lillebror ville annat!

Han blev alldeles vild, och hade matte inte upptäckt vad som hänt, och räddat den luggslitna, chockade fågeln, så hade det säkert gått riktigt illa. Men tack och lov lyckades matte få tag fågeln, och sno undan den från lillebror, utan att han hann fatta vad som hänt.

Matte tog med sig duvan in och bäddade ner den mjukt i en stor papperskasse. Den ställde hon sen  i ett lugnt och tryggt rum. Då var den så chockad att den bara låg och andades jättefort, men efter en timme hade den repat sig och blivit tvärilsk.

Faktiskt höll den på att skrämma slag på matte, när hon stack ner handen för att stoppa ner lite fågelnötter som alla duvor älskar. Så då åkte lillebror och jag in i all hast, medan matte tog ut kassen på trappan.

Där lade hon försiktigt omkull kassen för att se om duvan var stark nog att knata ut på egna ben och vilja ge sig iväg. Och se det var den och det ville den!

Lillebror och jag låg förstås tryckta alldeles innanför ytterdörren och höll andan. På bara några sekunder hade duvan lyft och flugit upp och satt sig på uthustaket. Jag var glad för det, men lillebror tror jag inte förstod riktigt att det var ”hans” duva.

För han störtade ut och fortsatte nosa efter sin fågel hela dan och fortsatte även på samma sätt dan efter. Jag måste försöka lära honom att man visst får jaga och ta fåglar, men att man inte får göra dem illa. Hoppas verkligen min rara lillebror vill lära sig det!

I samma veva kom på kom jag på att jag  lovat att berätta om hans bus förut, och nu har ni i alla fall fått se lite hur den lilla söta ”dockan” far fram här hemma. Så som sagt skenet bedrar,  och som synes han har ingenting emot att ståta i lånta fjädrar!

Tassekram från sibiren Triton 54 veckor ung och 6 300 gram tung

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om sanna vänner

Äntligen söndag, så att jag får möjlighet att tacka så jättemycket för alla rara födelsedags-hälsningar till bloggen och till mattes och min mejl. Det känns så häftigt att ha både pojk- och flickvänner, och framför allt vänner som säger både voff och mjau.

Jättemycket tack förstås också till alla hussar och mattar, som snällt hjälper till att skicka hälsningarna genom luften rakt in i mattes och min arbetsmaskin. Det är ju egentligen helt otroligt att vi kan ”prata” med varann på det här sättet fast vi bor många mil från varann.

En av flickorna som mejlat  och grattat mig på ett-årsdagen heter Maya. Hon är jättesöt och har till och med skickat med en bild, så att jag ska känna igen henne.

Det vill jag förstås, för hon är en vän som håller koll och verkligen har hjärtat på rätta stället. Tänk bara när storebror Nisse var  inlagd en dag på djursjukhusets tandmottagning förra veckan.

Då lyckades Maya få den där Jon på Dalaradion att sända en hälsning till våran Nisse och spela en speciell kärlekssång bara för honom. Det imponerade stort på mig, och husse och matte rördes nästan till tårar.

Vi här hemma visste ingenting och blev jätteöverraskade när vi slölyssnade på radion, och plötsligt fick höra hälsningen till storebror Nisse. Jag fattar fortfarande inte hur Maya bar sig åt, men visst var det fint gjort!

Det gick tack och lov också bra för storebror Nisse hos tandläkaren. Han kom hem samma dag, efter att ha blivit sövd och fått två tänder urtagna.

Då var han väldigt trött, men redan nästa morgon var han som vanligt igen. Det har varit mycket för honom på slutet, men matte och veterinären vill göra allt för att försöka ta reda på varför han inte är sig riktigt lik efter den här sommaren.

Jag ser på matte  att hon är orolig för honom, och försöker trösta så gott jag kan, genom att vara duktig och göra henne glad. Det gör lilllebror Artemis också, men han är ju fortfarande så ung att ha inte förstår på samma sätt som jag.

Hur som helst är både lillebror och jag i alla fall tacksamma för att det äntligen blivit klarväder och frusit på så det går att vara ute och busa. Nu börjar ju lillebror också växa till sig i kroppen, så att han tål att gå en match utan att börja ”pipa” och jämra sig.

Han håller faktiskt på att bli en riktig tuffing,som möter mot och inte räds att hamna på rygg i det frostnupna gräset. Kolla bara på bildsviten från mötet mellan ”David och Goliat” ute i trädgården i morse med matte på första parkett.

Fast jag vågar  lova det ser värre ut än vad det var. En stund senare låg vi alla tre som bästebröder och njöt i solen på farstukvisten. Den värmer fortfarande där, och det är skönt!

Så här mysigt i förmiddagssolen har vi haft det flera dagar nu på slutet. På varma filtar går det bra att ligga och sola långt in i november. Ta fasta på det, och njut så länge det varar!

Tassekram från sibiren Triton 12 månader ung & 6 300 gram tung