Månad: januari 2011

Go´ söndag på er allesammans! Känner ni igen den här lille killen? Om inte kan jag tala om att det är jag, som jag såg ut, när jag hämtades hem med storbilen från Brandalsund till Falun, för precis ett år sedan. Det väcker minnen och känslor, så välkomna att följa med på en liten nostalgitripp!

Precis som nu var det massor med snö när jag kom, och det var jättespännande att få börja vara ute, på den inhägnade gården, och sitta och titta på lillpippis. Matte konstaterade snabbt att jaktinstinkten helt klart var medfödd.

Storebor Nisse blev förstås min idol från första stund, och allt jag har lärt, sedan jag kom hit, har jag lärt av honom. Så här låg vi ofta tillsammans och filosoferade på övervåningen när det var för kallt att vara ute.

En vårdag, när solen värmde, rasade plötsligt snön som hela vintern legat decimeterhög på staketnocken. Vilken otrolig upplevelse det var att för första gången se över staketet, och ut på stan, från  hyllan på klätterträdet.

Aldrig ska jag väl glömma den där första gången som jag klättrade upp på farstukvisttaket och höll på att skrämma slag på husse och matte! Förtvivlade sprang de runt kvarteret och letade, medan jag satt där uppe i godan ro och tittade på dem.

Våren kom med utfärder till skogen tillsammans med husse och matte i storbilen. Där kom jag att trivas allra bäst, och när jag ser bilderna börjar jag längta ut igen! Fast än är det för mycket snö, men om en månad eller så bär det iväg.

Nationaldagen till ära kröp jag ner i urnan med blå/gula penséer och satt som prydnad och spanade i smyg på lillpippis. Där kom jag att sitta så ofta att blommorna med tiden tröttnade på mig och husse fick plantera rosor som jag älskade.

Nu hade jag också börjat jag bli så dum och bufflig mot storebror Nisse, att matte köpte en vattenpistol och startade krig mot mig. Jag försökte förstås lära mig hantera den och spruta tillbaka, men det slutade med att jag fick hälsa på hos veterinären för att bli snäll.

Mitt i  juli månad skedde så undret som vi alla gått och väntat på i flera månader. Jag fick lillebror Artemis att ta hand om och lära upp. Men det ska villigt erkännas att jag var livrädd för honom och gömde mig bakom storebror Nisse de första dagarna.

En lillebror att ta hand om tog på krafterna och frampå höstkanten, när han växt till sig lite. var det skönt att bara få ligga och koppla av ibland. Som här vid uthuset, med koll på båda sidor om staketet, så att ingen objuden gäst tar sig in.

I slutet av september var det så dags för kattutställningen i Borlänge. Det gick över förväntan bra att sitta i bur en hel dag, och vi fick fina rosetter både lillebror Artemis och jag. Och dessutom massor av uppbackning av snälla supportrar från när och fjärran.

Bara en dryg månad senare började den första snön falla. Vintern var på väg, och den har varit bra. Snön har på slutet räckt till både att pulsa och paddla i utan att nå ner till marken. Motion som duger åt en sibir.

Nu är vi en bit inne på det nya året, och jag har alltså varit här ett helt år. Så här ser jag ut i dag, och visst har jag väl växt  och utvecklats lite under den här tiden. När jag sett tillbaka på hur mycket som hänt det här första året, ser jag med tillförsikt framåt mot våren och sommaren.

Tassekram från sibiren Triton 63 veckor ung och 6 900 gram tung

Jag säger bara FFF! Det står inte som många kan tro för Falu Folkmusik Festival, utan för Fula Farliga Falun. Och det är precis vad det är här hemma på nedre Elsborg just nu.

Frågan är om det verkligen får se ut på det här sättet. Ända sen förra helgen har det inte gått att gå ut på promenad utan livet som insats. Och det är de kommunala snöröjarnas fel!

På Sturegatan, där vi bor, har husse hela vintern skottat och sandat trottoaren, så att vi och alla andra har kunnat gå säkert. Men nu har kommunen barrikaderat hela trottoaren ända in mot vårat hus med meterhög smutsig snö från gatan.

Det betyder att matte och jag måste gå mitt i gatan bland trafiken. För på trottoaren, på andra sidan, står pinnar som varnar för snöras och gör det omöjligt  att gå där.

Då det dessutom är gatuparkering på den sidan, så det är bara en smal bit  av vägbanan som fötter, tassar och rullande bildäck har att samsas på. En skam för Falun, tänker jag, då jag ser hussar och mattar försöka ta sig fram med sina husdjur.

Fel blir det också då matte har lärt mig att vi ska gå på trottoaren och inte vara ute och irra bland bilarna. Nu finns plötsligt ingen trottoar att gå på, och det är trångt som bara den. Förstår ni hur det känns och hur farligt det är!

Jag behöver mina promenader, precis som alla hundar behöver sina promenader, och det ser livsfarligt ut när jag sitter i fönstret och tittar ut. Försvinner inte snön från våran trottoar nu i börjat på veckan, så tänker jag skriva ett elakt brev till kommunen.

För som ni hör är jag riktigt på hugget. Och kan jag skriva i tidningen kan jag väl skriva till kommunen också. Jag börjar bli stor nu och måste tydligen börja engagera mig i både djurskydd  och samhälle.

Ligger snön fortfarande kvar i morron, så ligger kommunfarbröderna risigt till. Och kommuntanterna med för den delen, om det nu varit såna med och beslutat om de livsfarliga snövallarna här utanför.

Gamla människor med rullstöd, föräldrar med barnvagnar och hussar och mattar med husdjur riskerar varje dag att råka illa ut utan trottoaren utanför vårt fönster. Och det är  inte bara synd om fotgängare och tassanvändare, utan också om bilisterna. I sina höga lastbilar ser de knappast oss nere på gatan, när vi är bara någon decimeter ifrån dem.

Och lastbilar är det gott om här utanför, då vi har två grannföretag, som dagligen får varor och självklart behöver få det. Samtidigt är det många andra tungt lastade bilar, som dundrar genom här för att slippa in i stan.

Så trottoaren behövs verkligen, framför allt på sträckan mellan Gruvgatan och Berghauptmansgatan. Nu är det upp till kommunen att se till att vi får tillbaka den tryggheten, innan det behöver hända en olycka.

Och som om det inte vore nog med att det ser ut så här! I dag, och fortfarande nu i kväll, regnar det också så att det är hur halt som helst.

Men ut måste vi, matte och jag. Så det är bara att  hålla tassarna och hoppas på det bästa. Både för våran, och alla andras del, på den här biten av Sturegatan.

Tyck nu inte att jag är för grinig, för det är jag inte. Men ibland måste man repa humör när det spårar ur alldeles. Och det har det tyvärr gjort när det gäller säkerheten i trafiken här och nu!

Tassekram från sibiren Triton 62 veckor ung och 6 800 gram tung

God fortsättning på er allesammans! Nyåret är passerat och vi är redan inne på det nya årets andra dag. En dag full  av föresatser, förhoppningar och förväntningar på det nya året.

Fast det höll på att gå riktigt illa på årets första dag, då matte öppnade då ytterdörren för  att kolla var jag var. Jag hade då precis hoppat upp i gräslådan utanför köksfönstret och tvärnitade tillbaka  över räcket  och bänken på farstukvisten för att möta henne.

I farten råkade  jag halka till och fastna med ena foten mellan träribborna på bänken. Framtassarna och hela jag for vidare ner från bänken, medan baktassen satt kvar, och jag höll på  att bryta benet av mig.

Lyckligtvis hände det precis när matte kikade ut och kunde lyfta upp hela mig och rädda loss foten. Det gick bra, men jag lär ska ha vrålat så matte blev alldeles darrig och höll på att krama ihjäl mig efteråt.

Och det märkliga är att jag för bara några dar sen blev hängande med framtassarna på kanten av gräslådan utanför köksfönstret. Det hände sig av att matte öppnade fönstret precis i samma ögonblick som jag kom hoppande dit och knuffades ur lådan.

Tänk er mig hängande i framtassarna utan att kunna ta mig varken upp eller ner. För matte var det bara att luta sig ut genom fönstret, så mycket hon vågade, för att nå mig och och med all kraft lyfta upp mig i frambenen.

Det var så mycket hon orkade vill jag lova.  Och hon kunde lika bra ha gått överstyr och fallit ut genom fönstret! Men tack och lov gick det bra för oss båda två.

Synd nog finns det av förklarliga skäl inga ögonblicksbilder, för skulle matte ha plåtat mig hade jag både slitit ur klorna på framtassarna och brutit bakbenet. Det var bara tack var hennes hennes snabba ingripanden som jag klarade mig och bara är lite öm i bakbenet.

Klart jag undrar varför allting ska hända mig. Fast förklaringen ligger förstås i att jag har så mycket mer att ställa med än vissa andra, som nöjer sig med att ligga gotta sig på åskådarplats. Jag nämner inga namn, men …

Tyvärr sägs det ju en olycka sällan kommer ensam. Nu har jag varit med om två, och matte bävar för att det ska bli tredje gången gillt.

Hon hoppas det ska räcka med att hon faktiskt trampade mig på svansen, så jag skrek,  just när vi kommit innanför grinden efter ”kvällsisen” runt kvarteret t på nyårsaftons kväll. Det är bara att hålla tassar och tummar för att trampet räknas, då jag tycker att det räcker med farligheter ett tag nu.

Nog om det, och nu till nå´t´mycket roligare! Jag har nämligen en idé, som jag gått och ruvat på i månader, men lovat matte att hålla inne med tills vi kommit in på det nya året.

Både matte och jag skulle vilja träffa er på riktigt , och vi funderar därför på att hålla Öppet Hus en dag här hemma på gården i sommar. Tänkte att det kunde vara trevligt att träffa likasinnade, utbyta erfarenheter och prata hund och katt.

Flera av er var ju så gulliga, och kom och uppmuntrade lillebror Artemis och mig, när vi var på kattutställningen i Borlänge. Men då var ju jag så koncentrerad på min uppgift, att jag inte var så lustig som jag faktiskt kan vara här hemma.

Jag vet förstås att många av er bor långt borta, men jag hoppas ändå att så många som möjligt dyker upp på en fika med med ”jam-jam” i trädgården. Återkommer om det längre fram och hoppas kunna hitta en dag när solen skiner.

Det får bli mitt nyårslöfte, och det får räcka för i år. Det här med nyårslöften, som är så populärt, är annars ingenting för mig. Matte däremot har förstås börjat yra om ett och annat, men det eländet spar jag till nästa vecka.

En skön fortsättning på helgen, och allt gott önskar jag er, tills vi hörs igen.

Tassekram från sibiren Triton, 61 veckor ung och 6 700 gram tung