Månad: februari 2011

Så är det då slut med nattsömnen igen!  Hela veckan har jag fått ligga vaken på helspänn och hålla koll på grinden. Och det beror på den där grå saken med vit haklapp som försöker ta över gården.

Häromnatten fick jag lov att ge mig ut och skrämma bort honom halvfyra på morgonen. Annars hade han säkert sprejat sin vidriga doft över hela gården. Och så vill vi inte ha det!

Hade matte inte släppt ut mig, så hade jag garanterat nött ut fönsterrutan med framtassarna. För mycket tål jag, men inte att det kommer nån stöddig typ, och lever rullan på min gård.

Kattmånaden närmar sig så det gäller att ha högsta beredskap. Nu är jag dessutom stor och har lovat storebror Nisse att hålla rent från inkräktare.

Framför allt då såna som inte varit till veterinären och blivit lugna och snälla. Det är så jag får lust att beställa tid åt den här grå saken med vit haklapp som dykt upp från ingenstans.

Storebror Nisse har lärt mig. Han hjälpte mig förra året för att jag skulle kunna ta över nu i vår. Och jag gör precis som han har sagt. Spänner musklerna och går i sakta mak rakt mot inkräktaren samtidigt som jag låter lite varnande.

Det har fungerat hittills och jag har aldrig behövt bära tass på nån av våldgästarna. Fast det har varit nära några gånger, då de låtit så illa att lillebror blivit rädd.

Den här grå saken, som kommit nu i veckan, har jag aldrig sett förut. Men han är så fräck, så om ingen hindrar honom sätter han sig på trappan och tittar in genom dörrfönstret. Och blir  jag av med honom kommer  snart nån annan. En fem-sex stycken brukar det vara att hålla undan varje vår.

Då är det betydligt trevligare när mattes kompisar Kaj och Kaja kommer och hälsar på. Vi börjar bli så tjenis med varann, att de inte bryr sig om att jag är katt längre. De hör liksom till familjen och är faktiskt väldigt förståndiga. Så till sommaren jobbar jag på att vi ska kunna vara på gräsmattan tillsammans.

Lilla trädet där de sitter , och väntar på att maten ska komma flygande in i näbben, är samma lilla träd som jag brukar sitta i. Fast när jag sitter där kommer varken tunnpannkaka eller kattknaprisar! Vad nu det kan bero på!

Hugaligen nu sitter den där grå saken på grinden igen. Det betyder att jag måste ut och ta befälet öve gården. Jag drar och låter er njuta av dagens akrobat på cirkusträning i brudspireorna.

Titta bara vilken stil lillebror Artemis har, när han med högtflygande planer klättrar på grenarna i spireabusken. Han tror ingenting är omöjligt, och visst ser det lovande ut för framtiden!

Men så värst högt kom lillebror Artemis inte i dag. Istället blev det platt fall med huvudet före rakt ner i  snön. Där slutade träningen,  men jag vågar  lova att han kommer tillbaka!

Tassekram från sibiren Triton 68 veckor ung och 7 000 gram tung.

Morr på er allesammans! I dag måste jag bara resa ragg och fräsa till lite för att sätt mig i respekt!  Annars är jag rädd att ni skrattar åt mig, då jag blir mindre och mindre för var dag som går.

Inte så det märks på vågen minsann. Nej, tanten därinne säger fortfarande med bestämd röst, ”Du väger sju kilo”! Men  det både syns och känns, så att jag nästan blir lite förlägen.

Nog för att jag alltid haft bråttom med allting. Men den här gången tycker till och med jag att det går för fort! På bara en vecka har jag förlorat halva vinterpälsen, och den fortsätter lossna i rasande fart.

Det gör den samtidigt som strecket på termometern utanför fönstret sjunkit till mellan 25 och 30 grader kallt de senaste dagarna. Och jag som måste ut i alla väder och sköta min morgontoalett. Det är ingen höjdare, vill jag lova, utan min goa värmande ullkrage och det härliga lurvet under magen.

Helt klart är det skönt på sitt sätt att vårekipera sig efter en lång hård vinter. Men tänk dig själv att byta till vårkläder nu. Inte kunde jag då drömma om att det skulle slå så snett, även om jag vet att sibirer byter päls med besked.

Helt oförberedd var jag också, då det är första gången som jag klär av mig så här offentligt. Förra året den här tiden var jag bara liten och hade fortfarande inte fått nån riktig vinterpäls med krage och allt.

Nu vet jag inte riktigt hur det kommer att sluta, och hur jag kommer att se ut frampå vårkanten. Det oroar förstås mig, som alltid vill se så bra ut att folk vill hälsa på mig ute på promenad.

Nåja, det är bara att gilla läget och göra det bästa av situationen. Det kan ju faktiskt vara så att våren  är på väg, fast den inte hunnit ända fram. Den var ju på gång förut, men slogs tillbaka av Kung Bore.

Det finns ju också en massa nyttigheter man kan stoppa i sig för att pälsbytet ska gå snabbt och bra. Så jag får förlita mig på att matte fixar nåt undermedel, som grejar ”frisyren” på nolltid.

Dagens glada nyhet är i alla fall att det inte var nåt farligt fel på lillebrors ögon. Men han behövde en medicin, som heter Chloromycetin, och är droppar som man bara kan få på recept från veterinären. Så såna doppar och nånting smörjande har han fått tre gånger om dan en hel vecka.

Nu i kväll ska han få sina droppar för sista gången och sen ska han vara bra. För som ni ser på bilden har han slutat kisa och fått tillbaka sin stora runda ögon.

Det verkar faktiskt också som om han vet om att det snart är färdigmedicinerat. För i dag har han varit full i bus och sprungit omkring här hemma och ”råmat”, så där från magen, som bara han kan.

Och om våren förhoppningsvis är på väg, så vet jag nånting mer som är på väg. Det är mitt brev till kommunen, som lär ska nå farbröderna där i morgon. Återstår att se, vad jag får för svar!

Tassekram från sibiren Triton 67 veckor ung och 7 000 gram tung

Aldrig får man vara riktigt glad! Som jag var i början av veckan när flera jättestora plogbilar körde rent på trottoaren här utanför.  Och bara just här på Elsborg i hela stan!

De kom som från ingenstans just som jag börjat skriva brev till kommunen. Glad i hågen trodde jag förstås att det var mitt morrande i bloggen, som satt fart på kommunfarbröderna. Framför allt som det bara var i vårt kvarter som det dundrades rent från snö.

Så jättemallig med svansen i vädret tassade och jag med matte ut på den första trygga kvällspromenaden på länge. Kände mig som en kung, över vad jag lyckats åstadkomma.

Men säg den glädje som varar för evigt! Redan nästa morgon läste matte i tidningen att en sopbil fastnat i snösörjan på Elsborg och att det var därför trottoarerna plogats rena just här.

Fast det stod också att även räddningstjänstens killar hade klagat på framkomligheten och trafikfaran just här, så jag har i alla fall varit rätt ute. Och nu är det samma visa igen efter torsdagsnattens oväder.

Allt som kom då är nu upplogat på trottoaren igen, så det är till att ut och tassa mitt i vägen på nytt. Få se om det måste till ett brev till kommunen i alla fall. Det får vädret  och mitt humör de närmaste  dagarna utvisa.

Jag är nämligen lite ”snuttig” för jag tycker att ingen bryr sig om mig. Det är bara lillebror Artemis det handlar om hela tiden. Först för att han varit till veterinären, och nu för att han fått nån inflammation i ett öga och ska till sin doktor tidigt i morgon igen.

Det är förstås synd om honom, men jag rår inte för att jag känner jag mig lite övergiven. Tur att jag har er att ”prata” och trösta mig med, när jag nu får komma i andra hand här hemma.

Glad är jag i alla fall att få gratulera Tina Bergqvist i Säter, Marianne Kullander i Borlänge och Jeniffer Sandberg i Västerås, som svarade rätt på min kattungefråga förra veckan och har trisslotter att vänta med posten.

Frågan var hur många småttingar en kattmamma som inte varit till veterinären kan få under sitt liv. Och svaret är enligt Djurskyddets uträkningar hela 120 stycken! Det var faktiskt rätt många som hade läst ”Liten handbok för kattägare” och svarade rätt.

Alla ni andra som är intresserade, och vill ha den lilla handboken, är välkomna att höra av er med namn och adress så hjälper matte  mig att skicka den alldeles gratis till er. Jag sitter på en liten hög såna, som jag gärna delar med mig av.

Där står faktiskt en hel del tänkvärt för alla som har, eller funderar på, att skaffa sig en liten kompis. Förhoppningen är ju att vi ska få vara tillsammans i jättemånga år, och därför gäller det, som det så vackert heter, att tänka efter före.

Måste förstås också be er hålla tummarna för lillebror Artemis i morgon. Jag är självklart orolig för honom jag med, fast jag blir så där lite ”snuttig” ibland.

Han är ju faktiskt för skön den lille vännen, när han som här slappar i fåtöljhörnet och tittar på tv. Favoritprogrammet är förstås Animal planet, med alla vilda djur.

Men han kan också ligga så där skönt tillbakalutad och titta på både ishockey och trav. Huvudsaken är att det är nånting spännande som rör sig.

Undra på att alla faller för honom. För så mycket sötare går det ju bara inte att bli. Och jag är inte det minsta avundsjuk! Bara så ni vet.

Jag lovar på hedersord. Det är alldeles, alldeles säkert!

Tassekram från sibiren Triton 66 veckor ung och 7 000 gram tung

Vårkänslorna kom på skam och jag fick på pälsen. Men tro inte att jag deppar och känner mig som en insnöad dumbom för det!

Nej, det här med, snö och tö, sol och dagsmeja om vartannat hör till i gränslandet mellan vinter och vår. Jag gör som fåglarna, och rättar mig efter ljuset, och det har i alla fall kommit tillbaka!

Förresten är jag bara tacksam för den nya snön som kom och lyste de smutsiga snövallarna efter flera dar med plusgrader. Och i dag har jag suttit ute i solen, och känt hur skönt den värmt, medan lillpippis sjungit  vårsånger så det stått härliga till.

Nu har det också hänt med lillebror Artemis, det som jag skvallrade lite om förra veckan. Han har varit till veterinären för att bli lugn och snäll och go´! Så efter det har han varit sån där konvalescent och fått ta det lite lugnt de senaste dagarna.

Det enda jag undrar över är hur lillebror egentligen ska kunna bli så mycket mer lugn, och snäll och go´utan att bli mesig. För det enda bus han haft för sig är att hoppa på mig bakifrån för att studsa upp sig lite.

Annat var det med mig som både försökte gräva mig under och flyga över staketet när jag började bli stor. För att inte tala om hur jag hoppade på storebror Nisse, och betedde mig som en buffel mot honom, innan jag fick åka storbil till veterinären.

Det är bara att hoppas att lillebror Artemis inte blir för snäll för sitt eget bästa.  Fast ser vi att det lutar åt det hållet, får väl storebror Nisse och jag hjälpas åt att tuffa till honom efter bästa förmåga. För mot omvärlden måste vi tre hålla ihop och vara starka. Och jag behöver hjälp av lillebror att försvara gården.

Hur som helst måste jag berätta, att när matte var med lillebror Artemis  till veterinären, så hittade hon en ny häftig Kong-makaper, som hon köpte åt honom som tröst.

Men hon hann bara komma innanför dörren med Kongen, så snodde storebror Nisse den direkt. Sen låg han hela kvällen och gosade med den där avlånga makaperen med svans, som tydligen ska föreställa en katt.

Det ska mycket till för att storebror Nisse ska falla i trans. Men det gjorde han minsann!  Jag tjuvade Kongen efter honom och måste erkänna att det var en makaper som heter duga både att gosa med och avreagera sig på.

Kong KicKeroo heter den på riktigt och lillebror är lika kär i den den som vi andra. Så när han vilat efter veterinären har han haft den både som myskompis och leksak. För egentligen är det bara en plyschmjuk tassvänlig kudde med svans .

När vi ändå är inne på det här med veterinärbesök, för att att bli lugn och snäll och go´, tänkte jag komma med en tävlingsfråga som anknyter till just det. Djurskyddet har skrivit en ”Liten handbok för kattägare” och i den räknat ut hur många småttingar en kattmamma kan få under sitt liv om hon inte får hälsa på hos veterinären.

Sätt igång och räkna. Jag vågar lova att ni bli förbluffade. För som ni förstår är det otroligt många. Jag utgår från antalet som Djurskyddet räknat fram, och de tre som gissar rätt eller kommer närmast belönas med två trisslotter vardera.

Senast på lördag måste matte och jag har era tävlingssvar för att jag ska kunna presentera vinnarna nästa söndag. Med det hoppas jag ha klurat till det lite för er, och adressen är som vanligt pia.persson@dt.se

Tassekram från sibiren Triton 65 veckor ung och 7 000 gram tung