Månad: maj 2011

Grattis, säger jag i dag på självaste Elitloppsdagen till Helena Karlsson i Svärdsjö, Lotta Leksell Pros i Stora Skedvi och Maria Loov i Ludvika. Ni är veckans vinnare, som visste att den namne jag efterlyste var travstjärnan Triton Sund!

Trisslotter med miljonchans kommer med posten, och om nån undrar hur jag kan känna till Triton Sund, så är det helt och hållet mattes förtjänst. Han var en av hennes favoriter på travbanan när jag kom, och då kollade vi tillsammans på honom i tv-apparaten om lördagarna.

Jättekul att det var så många som svarade, och bara ett par som gissade fel. Men hu då, vilken pärs jag råkade ut för när matte med teknikens hjälp skulle dra fram tre vinnare.

Ett tryck raderade av misstag hela mappen med inskickade svar, fast vi inte alls bett om det. Och jag såg hur matte bleknade och hörde  hennes hjärta bulta, där jag satt på skrivbordet mellan arbetsmaskinen och henne.

Katastrofen var ett faktum, och ingen på tidningen här i Falun kunde  hjälpa oss. Vi var helt utlämnade med tävlingsmappen på rymmen i rymden!

Matte var förtvivlad och letade som en dåre  i sina papper. Där hittade hon till slut ett nummer till nåt som kallas Mitt-Medias IT- jour i Gävle.

Där svarade till våran lycka en jättetrevlig Joakim Sandin. Han fick en massa siffror av oss och kunde jaga fatt på den förrymda mappen och stoppa tillbaka den i arbetsmaskinen.

Vilken skön kille, den där Joakim!!! Han räddade dagen här hemma, och vore han här skulle jag ge honom en riktig tassekram! Men han får ha den att fordra så länge…

På tal om att jaga ifatt, så hände det i går, som inte ska få hända. Jag knep min första lilla sparvilunge på bordet ute i trädgården! Matte hörde den skrika till bakom blomkrukan men hann inte få stopp på mig.

Jag kände att jag bara måste  få smaka på att ha den i munnen en stund. Fast matte ville annat och snart hade jag bara att lämna ifrån mig den. Nu var det inte så farligt som det kan låta, för sparvilungen var precis lika oskadd som alla andra jag tagit har varit när när jag släppt dem.

Så efter den liten stund i mattes trygga famn, satte hon bara lugnt upp handen och släppte upp den till sina oroliga syskon och föräldrar i våran lönn. Här envisas de små tokstollarna med att sitta året om, fast lillebror Artemis och jag ligger ute på gården och lurar i buskarna.

Lillebror Artemis var förresten nära att knipa stora svarta pappa Kaj, när han var på farstukvisten och hämtade mat åt sina småttingar på taket bredvid. Fast jag tror att lillebror innerst inne vet att de två fåglarna med silverögon tillhör familjen och bara ville skrämmas lite.

Min uppgift är nu att lära lillebror Artemis att aldrig skada någon liten fågel. Men det är förstås lättare sagt än gjort, så liten och busig som han är.

Jag jobbar i alla fall på det och tänker inte ge upp. För det går faktiskt alldeles utmärkt att ha en fågelunge i munnen utan att skada den det minsta. Och fast den nu klarar sig oskadd, så  lär den sig förhoppningsvis ändå att vara lite försiktigare i fortsättningen.

Jag tror att jag tog fem små sparvilar i fjol utan att göra en enda av dem illa. Och jag är nästan säker på att de känner att jag är snäll och bara vill varna lite. Det låter som en saga, men det är faktiskt alldeles sant!

Nu börjar jag äntligen känna att jag riktigt är på gång och börjar längta ut i skogen. Lillebror är också på väg att bli glad och komma igen. Så nu i veckan vi har varit ute och gått i sele tillsammans på allmänningen.

Men om han är färdig att följa med ut i skogen än får framtiden utvisa. Vi får först se hur det går när han ska till veterinären och vaccinera sig nästa vecka. Han passar kanske bäst under buskarna här hemma ett tag till.

Jag har redan klarat av veterinären och väntar nu bara på att solen och värmen ska komma tillbaka. Till dess sköt om och var rädda om er, så hörs vi snart igen!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Hej igen, Triton här! Vill bara påminna om att det är i morgon lördag är sista dagen att svara på min fråga i söndagens blogg. En fråga som ligger helt rätt i tiden, och med chans att vinna trisslotter med chans till miljonvinst.

Har du missat frågan scrolla då bara ner till mitt inlägg i söndags så hittar du den. Jag önskar lycka till och presenterar som utlovat tre vinnare nu på söndag. Svarar du rätt kan en av dem vara just du!

En och två smällar kan man ta! Men tre smällar på raken blev för mycket. Först förlorade vi storebror Nisse, sen var det inkräktarna och slagsmålet på gården och slutligen  lillebror Artemis plötsliga vårkänslor och tokrymning.

Ni människor kallar det att gå in i väggen, och det är precis vad jag var på väg att göra. Så den här veckan vill jag lova att det har varit lugna gatan här hemma.

Jag har mest legat på en trave mjuka dynor högt uppe i uthuset och sovit. Självklart med lillebror Artemis  inom räckhåll, tills jag vågar lita fullt ut på honom  igen.

Inte ens att jag tjatat mig ut i ottan utan sovit lugnt tills husse och matte gått upp. Allt som hänt har liksom kommit efter, och det har nästan känts som om undertråden hållit på att ta slut.

Sånt är livet för oss alla. Det går upp och ner precis som solen. Och ibland måste man faktiskt stanna upp och tänka efter för att hinna ikapp.

Det är precis det jag har gjort nu, medan såren sakta läkt både inombords och utanpå. Och lillebror Artemis plötsliga vårkänslor verkar också ha klingat av och han kommit ner på jorden igen.

Jag berättar inte det här för att ni ska tycka synd om mig. Nej, jag berättar det som en förklaring till varför jag inte har så mycket nytt att berätta.

Men det här att slå sig till ro, och bara ligga på en trave dynor och filosofera, är inte så dumt det heller. Man både samlar ihop sig, kommer på bättre tankar och får nya idéer.

Som den här att göra en tävling av att  jag faktiskt har en världsberömd namne på fyra ben. En namne med en sagolik vinnarskalle, och som ibland till och med tävlade barfota.

Nu har han lämnat tävlingsbanan och lever livets glada dagar som flerfaldig miljonär. Jag vill veta hans fullständiga namn och vad han har ägnat sig åt.

Trisslotter med chans till miljonvinst väntar tre lyckliga vinnare som kan svaret. Och svaren vill jag ha senast lördag för presentation av vinnarna nästa söndag.

Oj, förlåt  jag höll på att glömma! Adressen är förstås som vanligt   mailto:pia.persson@dt.se

Med det tackar jag för mig, men måste först tala om nånting, som  jag glömt att berätta. Nämligen vad som hände med alla mina förlorade ulltussar, som matte plockade upp efter slagsmålet med den mörkgrå saken med vit haklapp.

De tussarna klädde matte dvärgträdet på gården med så det såg ut som en julgran. Och tydligen var slagsmålet så väl tajmat att både storpippis och lillpippis precis höll på att bygga bo.

På bara några minuter var trädet länsat på varenda pälsstrå, som de nyfödda pippisungarna nu ligger och myser på. Så inget ont som inte har nå´t gott med sig! Jag har päls så det räcker och blir över ändå.

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Här är det upp-och ner vända världen! Lillebror Artemis har fått vårkänslor så det duger och blir över minsann. Och det har han fått fast han varit till veterinären för att bli lugn, och snäll och go för tre månader sen.

Det är så man undrar om nånting gick snett på djursjukhuset när lillebror var där. För när jag var dit, vart det ju skillnad direkt. Men med lillebror är det alldeles tvärtom.

Den senaste veckan har han blivit som tokig och börjat klättra upp på grinden. Sent i tisdags kväll när matte skulle lyfta ner honom, tittade han bara lite busigt på henne och hoppade rakt ut på allmänningen.

Som om det inte skulle ha räckt med det, fortsatte han i full fart nerför slänten, över grönområdet och ut  på parkeringen. Där stannade han bara till, och kollade in matte, innan han smet under planket och vidare ut på allmänningen till nästa kvarter.

Matte kunde ju inte krypa under, så hon fick springa en omväg för att komma i kapp och få koll på honom. Där irrade han sedan runt och ”pratade” med sig själv och busade med matte.

Inte förrän husse och jag kom ut lugnade han ner sig och kom och nosade på mig under staketet. Men fast jag försökte locka hem honom, fortsatte han att spring runt utan att veta var han var eller  hur många faror som lurade därute.

Det verkade precis som om han inte förstod ett dugg vad han höll på med men ändå inte kunde låta bli. Stackars lillebror såg alldeles virrig ut och jag kände inte alls igen honom. Började nästan tro att det slagit slint i huvet på honom!

Tack och lov sprang han sig trött och lade sig ner så matte kunde plocka upp och bära hem honom. Men inte ens då verkade han riktigt förstå hur farligt det kunde ha varit.

Gång på gång under natten vaknade husse och funderade på hur han skulle kunna säkra grinden. På morgonen hade han löst problemet, och redan klockan sju åkte han med storbilen till affären och skaffade virke.

Hela förmiddagen jobbade sen husse och matte sen med grinden och den intilliggande staketbiten. Några timmar senare satt vi alla tre i spänd förväntan på vad som skulle ske. Och när lillebror fram emot mot kvällningen försökte rymma på nytt misslyckades det.

Han slog huvudet i en träribba och åkte pladask ner på marken igen!!! Mäkta förvånad men införstådd med att grinden inte gick att klättra över längre. Och svårare är det nu att ta sig in utifrån också!

Hela veckan har han sedan legat och rullat sig ute på gården, och jamat så där jämmerligt som vi kattpojkar gör innan vi varit till veterinären och blivit lugna, snälla och goa.

Jag vet ju att vi måste ha sele på oss när vi ska utanför grinden, och det måste lillebror också lära sig. Faktiskt tror jag att han redan vet det, för han kommer skuttande jämfota med svansen i vädret så fort han hör att matte nuddar vid någon av våra selar.

Jag misstänker att det är den där mörkgrå saken, som jag rök ihop med veckan innan, som triggat igång vårkänslorna på lillebror. Förhoppningsvis ska han lugna ner sig och bli som förut, för matte säger att han har då inga kulor kvar i sina påsar.

Veterinären förklarar att det kan bli så här ibland, men att det brukar gå över ganska snabbt. Tills dess får vi hjälpas åt att hålla koll på honom, som den lillebror han nu en gång för alla är.

Kanske är det också sorgen och saknaden efter storebror Nisse, som gör att han känner sig vilsen och inte vet riktigt hur han ska bete sig. För lillebror Artemis har inte varit sig riktigt lik sig nån gång sedan vi blev ensamma husse, matte, han och jag.

Ändå försöker jag så gott jag kan att trösta och trygga honom. I veckan har vi legat kind mot kind alldeles under takåsen inne i uthuset, och i går kväll låg jag länge och väl och tvättade honom på huvudet, i öronen och på halsen, så där intensivt som jag sett storebror Nisse göra.

Det kändes bra, och jag vill lova att han njöt av min sträva tunga!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis.

I dag är jag uppriktigt sagt ledsen! Har ont och känner mig grymt kränkt. Tassar omkring här hemma som konvaliscinent medan jag ruvar på hämnd

Det heter konvalescent,säger matte. Men på mitt språk heter det konvaliscinent, och det är jag som skriver och jag som är det!

Och det är jag för att den där mörkgrå saken med vit haklapp, som jag berättade att satt på grinden i höstas, på tisdagsnatten återvände med besked. På den fräna lukten har jag länge misstänkt att han har varit i faggorna men aldrig kunnat drömma om att han var så här fräck.

Så glada i hågen rusade lillebror Artemis och jag ut i kylan  i fyrasnåret på onsdagsmorgonen. Vi hade bevisat för husse och matte att vi kan sköta oss ensamma på gården, så de kan somna om en stund med sovumsfönstret på glänt ovanför farstukvisten.

Det var lugna gatan när vi kom ut med bara lillpippis som sjöng sin pigga morgon-trudelutt. Så matte stängde dörren och gick upp och lade sig en stund igen.

Då dök han upp från ingenstans efter att ha legat i bakhåll i skuggan längst in på gården. Lillebror blev skräckslagen av fridstörarens grymma uppsyn och  gurglande morrande. Så jag måste bara hålla honom tillbaka, så att lillebror hann ta kaprifolen upp på farstukvisttaket.

Där ropade han förtvivlat på matte, som just hört det gurglande morrandet och precis hann fram till fönstret för att se mig och den mörkgrå saken flyga ihop så att tussarna rök. Hon blev förstås jätterädd hon med och kom utrusande på gården.

Då var den mörkgrå saken redan väck. Han fick så han teg och försvann samma väg han kommit. Men just att han med berått mod gick till anfall mot mig inne på min egen gård tyder på att det är en riktig hårding. Jag  har aldrig slagits på allvar förr och att möta en sån i första matchen satte självklart sina spår.

Matte hämtade förstås in mig, och plockade upp resterna av mig från gården,så jag skulle slippa se dem Jag var fortfarande så grym inombords att jag bara satt en lång stund i sovrumsfönstret och  morrade åt jag vet inte vad.

Sen slocknade jag i mattes säng, och vakande efter någon timme, sårig på ryggen och öm i hela kroppen. Jag hade nog till och med lite feber, före jag var så varm om nosen och pälsen hopklistrad på nåt konstigt sätt på ryggen där det gjorde som mest ont.

Efter som timmarna gick gjorde det mer och mer ont, och jag snart jämrade mig så fort någon försökte röra mig på ryggen. Först frampå eftermiddagen lyckades matte få i mig lite mat i sängen,  och det smakade konstigt nog riktigt bra.

Jätteförsiktigt lyfte hon sen upp mig och satte mig under duschen med riktigt varmt vatten. Det kändes faktiskt skönt, och med vattnet strilande nerför ryggen letade matte på de klistriga ställena och lirkade ren huden med fingrarna och fick pälsen mjuk igen.

Då gjorde det inte lika ont längre och syntes nästan ingenting. Sen har hon kollat varje dag, för sår av tänder och klor, som inte blöder riktigt, kan svullna upp och behöva öppnas och tömmas.

Det ser ut att ha gått bra och jag har lovat matte att hon får fortsätta kolla och klämma varje dag, bara jag slipper åka till veterinären. Det känns så kymigt när jag har varit i slagsmål, för det är då verkligen inte min grej.

Och medan jag vilar i solstolen eller sover i mattes jacka i uthuset, vill jag lova att lillebror lever loppan ovanför mig. Antingen tittar han fram från kanten av farstukvisttaket eller så kikar han ner mellan ribborna högt uppe i taket inne i uthuset.

Där är han stor och trygg med mig nedanför. Samtidigt som han kan stila på småbröders vis, när jag inte är i form att klättra, som den konvaliscinent på femte dagen som jag är idag!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

I dag är det första maj , och då har jag hört sägas att alla ska vara lediga och bara ligga och slappa. Ja, inte riktigt alla förstås, då det finns ju såna som har viktiga uträttningar att bestyra.

Jag är en av dem, då jag i dag ska presentera mina tre vinnare i förra helgens påsktävling. Och jag gillar att jobba om söndagarna, för hur skulle jag annars få ihop min söndagsblogg,

Fast idag har jag faktiskt tillåtit mig att slappa hela förmiddan. Och anledningen är förstås gårdagskvällens mullrande dån från Falu gruva och nattens objudna gäster i trädgården.

Kvällen började med att jag var jätteorolig för lillebror Artemis, som jag trodde skulle bli jätterädd när det började smälla. Han har ju varit så skrajsen för allt som dundrat, och sprungit in så fort pippis med motor, snöplog, sopbil och den där som borstar ren gatorna närmat sig.

Så jag höll mig i närheten av honom hela tiden, så han skulle känna sig trygg då han absolut ville vara ute på gården. Men inte brydde han sig det minsta om smällandet. utan lekte cirkus och hoppade meterhögt av glädje när det sköts som mest uppe vid gruvan.

Han slutar aldrig att förvåna minsann. Ena dan så liten och hjälplös, och nästa dag hur stor och modig som helst. Men fortfarande en lillebror, som behöver en trygg famn att krypa in i när han ska sova.

Och det skulle han väl  få hela natten om det inte vore så mycket förbjuden rörelse ute på gården. Det verkar precis som om ett par terrorister utifrån, bara sitter och väntar på att vi ska somna, så de får klättra in och härja hejvilt på våran gård.

Jag har ilsknat till över det här oskicket förut, men just nu är det värre än nånsin. Så redan i halvfyrasnåret blir jag som galen och måste ut och skrämma bot dem.

Synd nog har jag spelat persienn så högljutt, för att komma ut,att husse fått nog och bytt ut spjälorna mot en sorts gammaldags hederlig rullgardin. Den ljuder inte alls, men på bara några nätter har jag lärt mig spela med klorna på fönstret, så det låter lika illa som när jag spelade persienn.

För ut ska jag! Och nu när det ändå börja ljusna tidigare, så tycker både husse och matte innerst inne att det är bra att jag går ut  och visar inkräktarna var skåpet ska stå.

På slutet har lillebror Artemis också börjat hänga med, så snart är vi två som kan hjälpas åt att försvara gården. Men det kostar på att vara uppe halva nätterna, och därför slappar vi rätt friskt på dagarna på alla både möjliga och omöjliga ställen.

Nu ska jag inte hålla er på sträckbänken längre utan avslöja namnen på veckans  tre vinnare i tävlingen. Grattis säger jag till Yvonne Dölhed-Mats i Björbo, Maria Ingels Andersson i Falun och Isa Olsander i Falun.

De små ”gynnare” som efterfrågades var förstås igelkottar, och de allra flesta hade svarat rätt. Två trisslotter vardera kommer i veckan med posten, och med det slutar jag för idag. Jag har gjort mitt, och vi bröder återgår till att slappa!

Tassekram från sibiren Triton med lillbror Artemis