Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om finkläderna

Ett gott slut på den svala midsommarhelgen och en ännu bättre början på den riktiga sommaren önskar jag alla. För den riktiga sommaren börjar nu, när matte får semester från prasseltidningen, och vi bara får ägna oss åt bloggen.

Den hoppas vi förstås att ni fortsätter läsa. För det händer ju alltid en massa spännande saker som har med oss djur att göra även på sommaren. För att inte tala om vad lillebror Artemis och jag kan ställa till med.

Hur som helst har ni förstås redan förstått vad det var för blommor matte plåtat till hälsningen på midsommarafton. Det var förstås våra blomsterkransar, som lillebror Artemis och jag nu stilat med i dagarna tre för att fira den efterlängtade midsommaren.

Och faktiskt har det varit lite märkvärdigt  att vara finklädd, även om lillebror då och då  blivit så full av bus att en och annan liten ros har rykt all världens väg. Men helt klart har vi skött oss bättre än väntat, för kransarna är fortfarande så fina att matte hängt upp dem på tork.

Det var mer än hon räknat med, och hon hade varit glad om vi bara klarat av att ha dem på midsommarafton. Men så har vi också belönats rikligt, när vi väl tagit av oss finkläderna, och om kvällarna  sluppit loss och fått jaga nattfjärilar till långt efter midnatt.

Det är bland det roligaste som finns, och vi blir så ”upphiade”, att  lillebror Artemis börjar flyga omkring och ”råma” så där som bara han kan. Uppvisningen brukar sluta uppe på farstukvisttaket, där han sen lägger sig helt slut och väntar på att matte ska hämta in honom.

De närmaste grannarna vet förstås vad som är på gång när matte hoppar ut på taket mitt i natten. Men de som bor lite längre bort, och ser fram till oss, lär sannerligen fundera.

Inte minst som matte liksom svävar fram där ute på taket! Hon är nämligen alldeles fruktansvärt höjdrädd och skulle aldrig våga sig ut om det inte var för att hämta in lillebror.

Det är tanken på de där berguvarna i Falu gruva som skrämmer matte. Därute på taket i mörka natten vore ju lillebror Artemis ett lättfångat byte. Husse och matte vet sedan katten Oskar, som bodde här före oss, var nära att fastna i uvens klor ute på gården.

Åter till blomsterkransarna, som hör midsommaren till, så  blev matte full i skratt och började sjunga när hon tittade på  lillebror Artemis och mig. Hon sjöng om någon som skuttade ur sängen och dansade på ängen, med blomsterkrans i håret av gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

Jag visste inte vad han hette då, men jag vet det nu! Och då undrar jag så klart om ni också känner till den märkliga figuren och vet vad han heter. Mejla i så fall svaret till pia.persson@dt.se

Sex trisslotter ligger i skrivbordslådan och väntar på tre lyckliga vinnare. Ni har hela veckan på er att mejla, men senast på lördag måste vi ha alla svar om jag ska kunna presentera vinnarna nästa söndag!

Tills dess må så gott och känn att både sommaren, solen och värmen är på väg!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om lyckligt slut

Slutet gott – allting gott! Ni tror förstås att jag är snurrig som börjar dagen med de orden. Men så är det inte alls.

Det är bara det, att jag så gärna vill berätta, att sannsagan om lilla ”Pernilla” är slut. Och att den fick ett lyckligt slut.

Ni undrar förstås hur, och här ska ni får höra!

Efter att ”Pernilla” kommit tillbaka hem till oss fortsatte vi att mata henne i frihet med smarriga fågeljordnötter, hampfrön och annat stärkande både morgon och kväll. Under dagarna flög hon sen omkring i området och satt på höga taknockar med sin nyfunne fågelvän.

De var oskiljaktiga och kom tillsammans och åt på våra finurliga matställen. Hon kände sig tydligen trygg i hans sällskap och följde också med honom till hans natthärbärge om kvällarna.

Varje morgon satt hon sedan här på gården och väntade på att få frukosten serverad. Det märktes tydligt att hon kände igen matte och visste att det var henne hon skulle hålla koll på. Och hon var inte ett dugg rädd för mig, då hon såg att jag hade selen på mig.

I onsdags kväll matade matte och jag ”Pernilla” och ”fästmannen” som vanligt på smygstället, då matte hade sett att hon blev orolig när det kom för många duvor samtidigt. Så sa vi god kväll och såg strax efteråt hur de satt på taknocken och pussade varann.

Det syntes helt klart att hon ätit upp sig och såg betydligt större och starkare ut än när husse och matte försökte släppa henne veckan innan. Så när varken hon eller ”fästmannen” visade sig på torsdagsmorgonen, tog vi det med ro men kollade förstås runt i kvarteret.

Då plötsligt klockan tio minuter i sju på kvällen, när jag satt på taket och kollade, kom ett samtal från ”Pernillas” husse Jamal Robdyee i Kista. Det kom på slaget sju dygn och 12 timmar efter det misslyckade släppet från kungatronen vid Falu gruva veckan innan.

Husse Jamal frågade hur vi hade det med duvan, och matte berättade då lite försiktigt att vi inte sett till henne sedan i går kväll.

”Men det har jag”, sa han då med ett hjärtligt skratt. Så berättade han att han  just kommit hem och fått veta att att S-825-10 hade landat hemma i Kista redan klockan halv elva på torsdagsförmiddagen.

Han sa också att hon var i fin form och att det syntes att hon fått rikligt med mat, och hunnit äta upp sig ordentligt, innan hon startade hemfärden på egen hand. Hon behövde tydligen så lång tid på sig att bli stark igen, efter att ha flugit vilse i ovädret under en 20-milatävling i slutet av maj.

Det var alltså några dagar efter den felflygningen, som jag upptäckte henne på vårat uthustak. Då så utmattad att matte snart kunde fånga in och mata henne i buren en hel vecka. Men som sagt räckte inte det, utan när hon släpptes för att flyga hem, vände hon och kom tillbaka nästa morgon.

Först efter ytterligare en veckas ”konvalescinens”. Nu i frihet övervakad av oss och  med mat på regelbundna tider, kände hon sig redo att själv flyga hem de 22 milen mellan Falun och Kista. Och hon gjorde det i rättan tid då husse Jamal annars börjat fundera på att försöka att komma och hämta henne nu i helgen.

Som ni  har märkt så har det mesta på slutet cirkulerat kring lilla ”Pernilla”, som jag upptäckte med sina blå och svarta ringar runt benen. Efter 16 dar med henne inpå sig känns det nästan lite tomt när matte och jag passerar matstället och hon inte finns där.

Men så självisk får jag inte vara. Vi hade henne ju bara till låns! Så självklart var det bästa som kunde hända, att hon repade sig och kunde flyga hem. Då kan vi ju känna att vi gjorde rätt som hjälpte henne och nu slipper oroa oss längre.

Fast jag tycker ändå lite synd om ”fästmannen” som troget följde och gav henne trygghet hela den här sista veckan i frihet hemma hos oss.. Jag tror inte hon riktigt lyckades förklara för honom att hon bodde ända bort i  Kista och måste ge sig av.

För han flyger ensam omkring här och tittar efter henne, precis som jag och lillebror Artemis också gör av bara farten från farstukvisttaket. Så matte och jag  får väl försöka trösta honom med lite godis och hoppas att han snart hittar en ny flickvän.

För den fågeln, fast han är en alldeles vanlig stadsduva, är en riktig gentleman!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om duvsläppet

Nu ska ni få höra hur det gått för mig och min bevingade vän i uthuset. Jodå, både jag och lillebror har skött henne med den äran, och lilla ”Pernilla” kryat på sig riktigt bra med mat och vatten i kattburen.

Så i torsdags morse när åskvädren dragit vidare, och solen sken mellan Falun och Stockholm, var det dags att ta adjö. Hon hade då vilat en vecka i högt upp i uthuset, när  husse och matte for iväg med henne i storbilen till den högt belägna kungaplatån ovanför Falu gruva.

Där är det milsvid utsikt åt rätt håll precis som  som ”Pernillas” husse hade rekommenderat. Och allas våran förhoppning var nu, att hon skulle vara stark nog hitta hem till sina kompisar i duvslaget i Kista.

Hela familjen var uppe i ottan för att förbereda avfärden på bästa sätt. Jag blev förstås lite besviken när husse och matte stängde in lillebror Artemis och mig, så att vi snällt fick sitta i fönstret och titta på  de försvann i storbilen.

Min tanke var förstås att nu får jag aldrig se lilla ”Pernilla” mer. Och än mer säker blev jag när husse och matte kom hem och berättade att hon stuckit iväg i racerfart. Hon hade  bara kollat in färdriktningen, innan hon försvunnit mot Stockholm klockan tio minuter i sju på morgonen.

Vårt uppdrag var slutfört,  och lillebror Artemis och jag kollade genom uthuset för att förvissa oss om att hon verkligen var borta. Matte förklarade också för lillebror och mig att ”Pernilla” säkert var glad att vara på väg hem till de sina.

Det är ju inget liv för en snabbflygande tävlingsduva att sitta i en kattbur med två sibirer som skötare. Och skönt var det väl också för oss att slippa från ansvaret och få lite ledigt i sommarvärmen.

”Pernillas” husse har 200 brevduvor och är väldigt duktig på att lära dem tävlingsflyga. Fast ibland kommer de vilse ändå om oturen är framme och det blir oväder i luften.

Han hade i alla fall lovat matte att ringa, så fort ”Pernilla” kom fram, så att vi skulle kunna känna oss lugna. Här hemma hade vi  hade kollat att det var bra flygväder, och om allt gick bra skulle hon vara hemma om några timmar.

Men det kom aldrig något samtal, och mitt på dan började matte bli ordentligt orolig. Hon började ångra att hon för första gången försökt få en vilsen”konvalescinent” att flyga hem på egna vingar.

Och jag måste erkänna att matte faktiskt gömde sig i mig, och grät lite i min päls, när hon fortfarande inte hört något framåt kvällen. Hela natten låg hon med mobilen vid sängen och kollade varje gång hon vaknade.

För självklart skulle ”Pernillas” husse ringa så fort hon landade därhemma. Så tystnaden talade om att nånting gått snett och att ”Pernilla” kommit vilse eller inte orkat ända hem.

Fredagen började i moll i hela familjen. Ända tills husse var ut en sväng och kom hem på förmiddagen. Vem möter honom då under äppelträden ute på allmänningen om inte ”Pernilla”.

Jättehungrig, men annars vid gott mod, promenerade hon omkring i gräset tillsammans med ett par andra fåglar. Nu flyger hon fritt här hemma och matte försöker smyga åt henne mat i väntan på att hennes husse ska hitta en lösning.

Morgon och kväll sitter hon på uthustaket, och det ser nästan ut som om hon skulle vilja in i kattburen i uthuset igen. Men hon är betydligt piggare än första gången hon kom, och det blir säkert svårare att fånga in henne.

För jag har sett att hon alltid kommer i sällskap med en kille härifrån stan. De verkar ha fattat tycke för varann, och hon ser ut känna sig trygg i hans sällskap.

Men det håller jag för mig själv, och tänker inte skvallra att jag har sett dem pussas uppe på takåsen!

Så hur det ska sluta vågar jag inte ens sia om i dag. Det får framtiden utvisa.

Det enda som betyder nåt är att hon kom tillbaka hem till oss när hon misslyckades med av att flyga hem. För hon gjorde verkligen ett ärligt försök, fast hon inte riktigt klarade av det!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Kategorier
Veckans Triton

Veckans Triton om lilla Pernilla

Så kom den då den efterlängtade försommaren med sol och värme. Men med den kom också en liten nödställd vän på uthustaket.

Där upptäckte jag nämligen på tisdagskvällen en vilt främmande fågel med blå och svarta ringar kring benen. Den bara satt där, utan att matte kunde nå den, och varken ville flyga eller våga komma ner.

Matte hivade försiktigt upp lite små frön och fågelnötter, som den tog  men rörde sig annars knappast ur fläcken. Den vågade inte lämna taket, och det har jag förståelse för med lillebror Artemis och mig på gården.

I stället försökte matte locka ner den på allmänningen, så den skulle få mat och vatten. Men den låg kvar på uthustaket, dit det var omöjligt att få upp vatten och där det var gruvligt varmt att sitta.

På torsdagseftermiddagen hade fågeln i alla fall fått så stort förtroende för matte, att den vågade ta mat ur hennes hand när hon stod på en hög pall. Då lyckades hon också plocka ner den med bara händerna, så att den kunde få vatten, mer mat och vila tryggt i en fiffigt inredd kattbur.

Matte berättade för lillebror Artemis och mig att den utmattade fågeln är en brevduva, och att den säkert kommit vilse under tävlingsflygning på väg hem. Den svarta ringen visar det, och den blå med nummer S-4 – 825 – 10 berättar att den hör hemma i en Stockholmsklubb, vem ägaren är och den är bara ett år gammal.

Det här är tredje gången matte hittar en vilsen brevduva här hemma, men den första sedan jag kom. En av hennes tidigare upphittade skyddslingar hörde hemma ända nere i Danmark, och även den lyckades matte hjälpa hem igen.

Så nu sitter jag alltså här med en liten skyddsling att vaka över. Vi har sett att det är en flicka kallar henne ”Pernilla”, som det stod i almanackan, den dag hon kom. Och klok som jag är ser jag förstås till att inte skrämma henne.

Matte har också ringt till brevduvornas eget förbund och slagit larm om den upphittade utmattade fågeln. Och lillebror Artemis vakar från farstukvisttaket, så att ingen obehörig kommer i närheten av ”Pernillas”  lilla gästrum på farstukvisten.

Hon har blivit så van vid lillebror Artemis och mig, att jag  tror hon vet att vi bara vill skydda henne som den familjemedlem hon tillfälligt är. Och det är nu viktigt att hon får frön, vatten och vila, så att hon återhämtar sig och kan flyga hem igen.

Fast matte är jätteorolig för att släppa ”Pernilla”  för snabbt, så hon får ytterligare några dagar på sig i buren, där hon äter och dricker och faktiskt ser ut att trivas med livet.

Hon är i alla fall mycket piggare i dag än när matte fångade in henne. Men känns det för osäkert, att hon ska orka hem till Stockholm, får hon stanna tills i slutet av veckan.

Då kommer ännu en transport med nya tävlingsduvor, upp till Dalarna. Då kan ”våran” duva få åka bil hem i stället och slipper riskera råka illa ut.

Det kanske inte så många som vet det. Men var och varannan helg hela sommaren släpps 100-tals brevduvor ut från olika ställen i våra trakter ut och tävlar om att snabbast flyga hem till sina duvslag.

Blir det dåligt väder, med regn och åska, är det lätt hänt att de flyger vilse. De kan då bli sittande nånstans, som våran ”Pernilla”, utan att orka ta sig hem.

De behöver då hjälp, med mat och vatten. Ger fågeln sig ändå inte av på ett par dar, är det bra om den kan fångas in och hållas i bur ytterligare några dar, tills den piggnar på sig och känns flygfärdig igen.

Såna här tävlingsduvor är uppfödda av människor precis som lillebror Artemis och jag. De är inte vana att klara sig själva och behöver hjälp om de sitter nödställda långt hemifrån utan mat och vatten.

Matte vill därför att jag ska berätta att mycket läsvärt finns på Svenska Brevduveförbundets hemsida under adress: www.brevduvesport.net Läs det ifall att jag missat nåt viktigt, och du skulle hitta en brevduva.

Men håll först tummarna för att det går bra för våran fina ”Pernilla”!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis