Jag har fjärilar i magen, och det har jag haft hela veckan. Inte såna där fjärilar som ni människor får när ni ska till tanddoktorn eller spelar på hästar! Nej, riktiga fjärilar som jag, i skydd av mörkret, tassat till i luften och slukat med hull och hår.
För nu är de här de där små, bruna, vita och grå! Varje kväll kommer de indansande under grindlyktan så fort det börjar skymma. Sen valsar de runt här hemma i trädgården, på lagom höjd för att lillebror Artemis och jag ska kunna hoppa rakt upp och slå ner dem med framtassarna.
Efter det ligger vi som förstenade innan vi vågar lyfta på jakttassen och kolla om det ligger nåt liten byte i gräset under den. Om vi lyckats gäller det att snabbt som attan få ner nosen och sluka nattvingen innan den flyger iväg igen.
På gott och ont, för en del av dem smakar för bedrövligt illa!!! Men det finns ingen tid att vara sparsmakad, där ute i mörkret, om man ska få nånting i magen. Så det är bara att bita ihop och hoppas att nästa nattvinge smakar bättre.
Nu är det inga såna där stora färggranna fjärilar, som pryder blommorna om dagarna, som vi tar. Nej, det är bara de där små nattsuddarna, som i hundratal bjuder upp till dans på baktassarna och väcker jaktlustan.
Dagfjärilarna skulle säkert ge mer i magen. Men när de hälsar på är det så varmt och vi så trötta att varken lillebror eller jag orkar röra dem. Och lika bra är väl det, så de får vara kvar, så få som de är.
För hur man än vänder och vrider på det, så är vi katter och katter är nattdjur. Och kattliv, när det är som bäst, är att få vara ute och jaga småvilt på det här sättet till långt frampå småtimmarna. Det behöver bara husse och matte bara titta på oss för att förstå, då vigheterna vi bjuder på är är cirkuskonst på hög nivå.
Visste ni förresten att den sibiriska katten i sitt hemland länge använts som just cirkuskatt. Synd bara att lillebror Artemis och jag helst jagar i mörkret och därför är svåra att se. För annars kunde vi ha startat en minicirkus under namnet Sibir Elsborg.
Hur som helst börjar ”publiken” här hemma tröttna framåt midnatt men får snällt finna sig i att sitta kvar nån timme till. För det är stört omöjligt för husse och matte att få tag i nån av oss i den lummiga grönskan. Så det är bara att vänta ut oss om de vill fortsätta att bo med oss.
Först mellan kvart över ett och halv två på natten brukar lillebror Artemis ha fått nog. Då knatar han helt sonika in på egna ben för att få lite spraygrädde att sova på till natten. Jag hänger förstås på, lydig som jag är, fast jag tar vägen över farstukvisttaket, så matte får hoppa ut och hämta mig.
Lyckan att jaga nattfjärilar i mörkret är nåt helt nytt för mig fast jag fanns här den här tiden i fjol. Men det var precis då som lillebror kom, och vi naturligtvis inte fick vara ute så sent om kvällarna.
Då saknade jag inte nattfjärilarna, för det man inte vet att finns det saknar man inte. Men nu när jakten är i full gång hoppas jag innerligt att matte inte vet hur mycket smått och gott lillebror och jag sätter i oss i skydd av mörkret.
Visste hon det, skulle hon säkert bli jätteorolig. Men det hon inte vet, det lider hon inte av.
Så sant som det är sagt, och tack och lov för det!
Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis