Månad: augusti 2011

Det väser, spottar och fräser innanför ytterväggen på gaveln av det lilla redskapsskjulet ute på gården. Mest ilsket låter det när jag försöker gräva mig in bakom klematisen och stoppa in tassen där.

I flera dagar har lillebror Artemis och jag hört att det rört sig därinne och hållit koll. Men i torsdags morse rörde det sig så påtagligt att vi bara måste försöka ta reda på vad det är för inkräktare som håller till där.

Det var då  husse och matte för första gången fick höra hur det lät, när jag stoppade  in tassen under huset. Fortfarande vet ingen av oss vad det är som håller till där, och lär knappast få veta det heller förrän vi river det lilla röda huset.

Visst har lillebror Artemis och jag sett små möss pila in under där både då och då. Men ett så irriterat väsande läte, som den här hemlige gästen ger från sig, kan då ingen söt liten husmus frambringa.Husse har försökt komma åt hålrummet under ytterväggen inifrån redskapsskjulet, men det går inte det heller. Det enda husse och matte minns är att det kröp fram en orm, som matte trodde var en snäll snok, just här för många år sedan.

Hon tyckte förstås att det skulle vara trevligt att ha en liten oskyldig trädgårdssnok i buskarna. Så hon kollade med husse som också han tyckte att det gick för sig.

Det var bara det att matte hade kollat för dåligt med ormen och inte uppmärksammat zick-zack mönstret på dess rygg. Och när hon väl gjorde det, var det redan för sent!

För oturligt nog visade snoken sig vara en huggorm, som såg till att bita katten Oskar så han fick lov att åka till djursjukhuset. Tassen gjorde nämligen rejält ont och svällde upp så den lär ska ha sett ut som en elefantfot. Vad nu en elefantfot är för någonting?

Det gjorde förstås husse och matte jätteskraja när jag nu var här och petade med tassen. Men det gick bra, även om den objudne gästen låter fruktansvärt illa när jag försöker gräva mig in.

Så nu har matte puttat tillbaka jorden och ställt en massa blomkrukor framför. Förhoppningen är att den som bor där ska smyga  ut i hörnet på huset, som ligger alldeles utanför av staketet.

Den vägen försvann huggormen förra gången, och efter det har ingen sett någon mer orm här. Men vad annat än en orm skulle det kunna vara som väser så irriterat. Det vet då varken husse, matte eller lillebror Artemis och jag. Vi vet förresten inte heller om en orm kan väsa!

Hur som helst får vi väl försöka hålla tassarna i styr och hoppas inkräktaren ger sig i väg. I väntan på det övergår jag till veckans frågor, som verkligen visade att ni är väl bevandrade i den grekiska mytologin.

Triton är nämligen havsguden Poseidons son. Artemis är tvillingssyster till Apollon och jaktens gudinna. Lägg märke till gudinna, så lillebror har alltså ett flicknamn!!! Men det vet han inte, och som jag brukar säga. Det man inte vet, det lider man inte av!

Tre vinnare som utförligt svarat rätt och har trisslotter att vänta med posten är Inga-Lill Hägg Arvidsson, Lima, Elin Lökeberg Wallberg, Säter och Sara Wester, Sandviken.

Grattis, säger jag till er och tackar för alla utförliga svar och trevliga mejl. Fortsätt kommentera och ställ gärna frågor. Jag svarar så gärna och tar lillebror till hjälp om det behövs!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Nog för att jag gillar vatten, men alldagsregn sätter sina spår på den gladaste katt. Till och med jag tröttnar ur efter att ha sprungit ut och blivit blöt och in för att bli torkad torr i flera dygn.

Bara en sån sak som att missa kvällspromenaden, för att himlen öppnar sig, tar på vill jag lova. Lillebror Artemis tar det med ro, men jag får det där som ni människor kallar för abstinens.

Det största som hänt den här veckan, åtminstone i fråga om storlek, var när bamsen Loke häromdan kom och hälsade på. En maffig bjässe, som väger fem gånger mer än lillebror Artemis och jag tillsammans!

Nu kommer han hit för att vi ska få bekanta oss med varann och bli kompisar. Kanske till och med gå på promenad tillsammans!!! Leonberger som han är har ju lite lejon över sig, så jag hoppas innerligt att han ser mig som en stor sibirisk tiger.

Hur som helst verkar han vara en mysig kille, och vi låg faktiskt mitt emot varann på gräsmattan och tittade varann i ögonen en lång stund. Synd nog kunde han inte hålla tyst, utan gav från sig ett sånt där våldsamt glädjetjut som rubbade stämningen.

Men spännande var det, och även lillebror Artemis var jättenyfiken på den lurviga ”nallen” som har nästan samma färg på pälsen som han själv. Och när Loke försvann låg vi båda en lång stund och kikade under grinden efter honom.

Jag hoppas faktiskt att han kommer tillbaka, för han var en av veckans ljuspunkter. Och visst vore det häftigt att ha en kompis som han!

För annars har det varit mest nedslående regn i dubbel bemärkelse. Så på gränsen att bryta ihop behöver jag lätta upp stämningen liten gudabenådad tävling. För nu vet jag att det är gudagåvor att ha fått namn som Triton och Artemis.

Fast jag har märkt att de är många som tycker det är lite märkliga namn. De frågar om och om igen! Så frågan jag vill ha svar på är vilka mytologiska figurer lillebror Artemis och jag fått våra namn efter.

Det är inga dåliga förebilder vi har att leva upp till minsann. Fast när matte gick in på nånting som heter google i arbetsmaskinen för att titta närmare på dem fick hon världens överraskning.

För efter att ha skrivit ”Triton och Artemis” och tryckt på bilder, dök lillebror Artemis och jag upp i all oändlighet. Först långt, långt nedanför oss kom så de Triton och Artemis hon för stunden letade efter och som vi är namnade efter.

Och det jag undrar är förstås vilka de egentligen är, de Triton och Artemis, som vi fått våra namn efter. Vet du svaret skicka då det till pia.persson@dt.se senast på lördag, så jag kan berätta vilka tre som vunnit två trisslotter vardera nästa söndag.

Och medan ni funderar, och jag hoppas på en kvällspromenad, låter jag er njuta av bilderna på lillebror, som som tar det mesta med ro och innan regnet kom roade sig  en lång stund med att jaga ett halmstrå.

Tassekram från Triton med lillebror Artemis

 

Gå på upptäcktsfärd i skogen är förstås bäst, men göra stan om kvällarna är inte så illa det heller. Fina sensommarkvällar, som det varit på slutet, är det helmysigt att sitta i solnedgången och följa myllret på gator och torg.

Mitt favorittillhåll är den låga stenmuren vid Elsborgs Trafikskola ut mot den fyrfiliga Gruvgatan. Hit drar jag med matte, och här bara älskar jag att ligga och hålla koll på allt och alla.

Bättre utkiksplats i markplanet får man leta efter. Muren är precis lagom bred och lite upphöjd från trottoaren. Ibland är det nästan så att jag tror den är gjord just för mig, för det är nästan bara vi som sitter här.

Härifrån kan jag följa allt som rör sig längs Gruvgatan. Ända uppifrån Falu gruva och ner till Holmtorget i centrum. Dessutom kan jag med blicken följa Engelbrektsgatan långt bortöver mot Östanfors och Gamla Herrgården.

Bilar, bussar, motorcyklar, cyklister,  joggare och stadsflanörer med eller utan hund. Allting är lika spännande, mullrande och knattrande. Faktiskt är det till och med så att jag  känner hur det vibrerar i muren under mig.

Det vill jag kalla att ryckas med och känna pulsen i stan som det så ofta talas om. Jag är katt men måste erkänna att jag gillar det! Och så får jag ju träffa en massa trevliga människor som gör sig tid att stanna till och ”prata” med mig.

Ja, muren är en höjdare att göra stan på om kvällarna.  Dessutom ligger den alldeles rätt för att få njuta av solnedgången mellan träden nu i augusti. Med andra ord den perfekta avslutningen på mattes och min kvällspromenad.

Problemet är bara det, att när jag väl kommit hit, så vill jag nästan vara kvar hur länge som helst. För skådespelet på gatan framför mig tar ju aldrig slut utan fortsätter i all evighet.

Jag får finna mig i att rätta mig efter solen, och när den försvinner tycker matte att det är dags. För jag är ju fortfarande bara ett år och fyller inte två förrän i slutet av oktober.

Intet ont som inte för  nåt gott med sig heter det. Fast ibland tycker jag att det är tvärt om! Intet gott som inte för något ont med sig.

Då tänker jag på att mina efterlängtade kvällsutflykter för det jobbiga med sig att lillebror Artemis får göra allt längre dagsutflykter med matte varje dag. Förut har de bara hållit sig en bit utanför grinden, så jag har kunnat hålla koll, men nu försvinner de ur sikte.

Jag förstår ju självklart att lillebror måste få komma ut, och att det är jättebra att han äntligen börjar våga sig lite längre hemifrån. Men ändå blir jag som tokig, när matte och han försvinner, och springer upp och ner mellan farstukvisttaket och grinden och vrålar ut mitt missnöje.

Det är ingen hejd på mitt tok, och jag vill förstås tro att det beror på att jag är orolig för lillebror. Men långt inne gnager tanken på att det är den svenska avundsjukan, som drabbar mig fast jag är sibir, när lillebror drar iväg och får ha matte alldeles för sig själv.

Hu då, hemska tanke! Men riktigt säker är jag inte. Jag jobbar i alla fall på att bättra mig och hålla tyst som den kloke storebror jag egentligen är!

Hoppas lillebror förstår det och tar mitt vrålande när med ro. Snart ska han väl slippa höra det, och inte behöva fundera över vad som är fel, när har är ute med matte och svansen i vädret på träningspromenad!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Jag är periodare när det gäller sånt som intresserar mig. Just nu är det grodorna som tar priset och gör mig så där vådligt upphiad.

Kanske för att jag bara sett nån enstaka groda förut. Men nu skuttar de omkring i hundratal runt naturstigen i favoritskogen uppe på Harmsarvet. Det fullständigt dräller av dem, och överallt sprätter de upp mitt framför nosen på mig.

En del är riktigt stora och tar sig lätt över bäcken i ett enda språng. Andra är lite mindre och inte fullt så långskuttande. Men de allra flesta är så pyttesmå att man knappt kan tro att det är grodor!

Riktigt häftigt är det i alla fall att krypa ner bland ris och gräs och försöka fånga dem med tassen. För så fort jag fått koll på en dyker en annan upp! Och när en tredje hoppar fram tappar jag kontrollen.

Tur är väl det för matte säger att alla grodor är något som heter fridlysta. Det betyder att jag bara får kolla på, och slå ner dem med tassen, men inte fånga dem på riktigt.

Det spelar nu ingen roll för det är just att ligga där mitt i smeten och uppleva hur de sprätter runt omkring mig som ger den där extra kicken. Jag blir helt paralyserad, och när en stor groda sprätte över bäcken höll jag på att följa med av bara farten.

Jag hade förstås plumsat i, men det kunde det ha varit värt. Fast efter att ha pussat en liten en rör jag aldrig nån mer med nosen.

Det var nämligen den största ”groda” jag nånsin gjort! För de små ”godingarna” är sannerligen inte pussvänliga fast de är jättesöta att titta på. Och lika spännande att vakta på och busa med ändå!

Så jag var nästan omöjlig att få därifrån i lördags kväll, och därför blev bilderna kvar i bildapparaten när husse och matte for till Malung på nåt jubileum i går. Då var jag upprörd över att de blev försenade, men nu känns det bra igen, tack vare alla tröstens ord från er.

Snart börjar det också bli dags för lillebror Artemis att få prova på skogen. Han har blivit mycket modigare på slutet, och hemma på gården låter jag ofta honom ”leka” boss och bestämma över mig.

Jag klättrar också upp på farstukvisttaket före honom om nätterna, så att han får känna att det är han som är störst och vågar vara ute längst i mörkret nere på gården. Jag låter honom till och med bryta ner mig på rygg och tro att han vunnit.

Ska sanningen fram så har han verkligen ”biffat” till sig ordentligt på slutet och börjar se riktigt respektingivande ut. Kolla bara när han vaktar blomlådan med mirakelgräs, som husse satt, och som växer så det knakar.

Då ser han verkligen inte ut som nån lite hjälplös lillebror längre. Så ni ska se att det blir nog stora pojken av honom också, även om han tagit alldeles kolossalt lång tid på sig att växa till sig.

Men det verkar vara gediget virke i honom, och förhoppningsvis kan jag ta åt mig litet av äran i utvecklingen och framstegen den senaste tiden. Fast bäst av allt är förstås att han fortfarande är lika snäll och go som när han var liten, och det är jag helt säker på att vi har storebror Nisse att tacka  för.

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Hej alla vänner – förtvivlans Triton här! Nu är det kört för mig igen, då husse och matte fastnat i Malung och blivit ordenligt försenade.

Här har jag suttit och skrivit flera timmar utan att bli klar. Matte har nämligen med sig bildapparaten med alla bilder från i går.

Hon måste komma hem och stoppa in dem i arbetsmaskinen för att det ska bli nånting. Men det hinner hon inte i kväll, så snälla lova att ni väntar på mig tills i morron!

Då utlovar jag ny spännande läsning och att avslöja vad jag är mest fascinerad av just nu. Ni kan ju alltid försöka gissa i väntan på att jag dyker upp!

Tänk att det finns så många rara människor här runt omkring. Från både när och fjärran kom bloggvänner och hälsade på lillebror Artemis och mig i går.

Det var jättespännande att få träffa alla på riktigt och inte bara i arbetsmaskinen. De gjorde vår lilla Öppen Trädgård  till nåt riktigt bra, och lät mig sola mig i glansen och vara kung för en dag!

Jag hoppas verkligen att jag visade mig från min bästa sida, och var så gosig och sällskaplig mot alla som jag vill vara. Men det var lite svårt att hinna med och minnas vilka man hade hälsat på och gosat med.

Lillebror Artemis var förstås lite blyg men jätteduktig ändå. Inte minst när han slog på stora charmen och stilade  på sitt alldeles speciella sätt.

Då fick han alla att ladda bildapparaterna och knäppa massor med bilder. För ingen kan väl motstå min lillebror, när hanrullar över på rygg och visar sin goa pussmage!

Jag låg på farstukvisttaket och höll vakt när de första bloggvännerna anlände med en rosenbukett till mig och lillebror Artemis. När grinden sen öppnades igen förstod jag att det var dags att tassa ner och börja hälsa välkommen.

Inte minst för att det fortsatte komma fler och fler, och jag riskerade att bli av med favoritplatsen i trädgårdens största mjukaste kuddstol. Så innan nån hann sätta sig i den, tassade jag iväg dit och lade mig värdigt tillrätta.

Där låg jag sen och blev ompysslad med kel och uppvaktad med presenter av alla de slag. Fler läckra rosor, massor med små söta råttisar och bollar av alla tänkbara slag.

När det så småningom började bli trångt om saligheten, tog jag en tur runt borden och underhöll gästerna. Då hittade jag till min lycka en mysig korg, som tillhörde Maggie från Hedemora, och kröp in och lade mig i den.

Där fick jag ligga fast där fanns solglasögon, med nånting som kallas diorbågar, och som jag kunde klämt sönder. Men jag tog det lugnt, och korgen luktade kattflicka så gott att jag bara kröp längre och längre in i den.

I korgen låg jag både länge och väl och smyglyssnade medan gästerna fikade och pratade katt. När sen alla började resa sig och strosa runt lite var det  dags för nästa charmoffensiv.

Den passade förstås mig , som vill gosa med allt och alla, alldeles utmärkt. Det var bara att sträcka ut sig i skuggan och bli kliad, bakom öronen, under hakan, på magen och alla tänkbara ställen.

Från tidigt på eftermiddagen till sent på kvällen varade lillebror Artemis och min stora dag. När bloggvännerna började dra sig hemåt kom våra goa grannaroch avslutade uppvaktningen.

Det kändes stort, och när grinden stängdes för gott var det redan dags för nattens fjärilsjakt. En jakt som vi förstås tänkt ägna oss åt ett par tre timmar.

Men det tar på krafterna att ligga på topp! Så jakten blev kort, och redan innan klockan slagit tolv sov både lillebror Artemis och jag. Lillebror förstås först efter att ha fått sin gosstund med matte i sängen, men den stunden klarade jag mig utan den här dagen.

Ja, jag säger bara det, vilken härlig dag! Och husse och matte har redan lovat mig att hålla en ny liten Öppen Trädgård nästa år igen.

Fast det ska villigt erkännas att är jag lite seg i dag. Och inte så lite heller!

Därför lägger jag skrivandet åt sidan och bjuder på en egentassigt sammanklöst bildkavalkad från vår lilla öppna trädgård på Elsborg.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis