Månad: november 2011

Nog fick jag en överraskning som hette duga på Kattens Dag minsann. Hade jag inte berättat om att jag skulle få en förra veckan, så hade jag nog hållit inne med den i dag.

Men jag är inte den som fegar ur, utan vågar bjuda på mig själv. Det gäller ju bara att inte ta sig själv på för stort allvar, och vara glad att hon inte använde tvättmaskinen.

Nu i efterhand förstår jag också att där kloke Hillman visste vad det betydde när matte kom hem med de fina flaskorna. Han hade varit med förr och sett sin matte komma hem med liknande flaskor.

Snäll som han är försökte han varna mig, mig, men min matte var så finurlig att hon visade mig hans kommentar först idag. Så här ligger jag nu nyfriserad  efter en och en halv timme med matte i badet.

Schampoonerad och balsamerad med det finaste tvätt- och sköljmedel hon kunde hitta i affären. Ren från topp till tå och silkeslen som en kattunge. Faktiskt känns det lite märkvärdigt att ha tagit mitt livs första bad och serverats ljummen nykokt gädda tillsammans med ett fat spraygrädde.

Det lär visst äldstebrodern Tabbe-Gubben alltid ha fått, fast han ville hellre ha ovispad grädde som värmts fingertoppsljummen på fatet. Nykokt fisk och grädde är alltså tradition här, och traditioner är till för att hållas.

Och godsakerna var jag värd för det evinnerliga sköljandet tog på och gjorde mig jättehungrig. Själv sjöng jag upp mig till melodifestivalen, men det var också enda sättet jag gnällde på medan vattnet ackompanjerade mig som en hel orkester.

Inget fräs eller morr och inte minsta lilla klo jag visade matte. För när vi väl kommit igång var det faktiskt ganska skönt! Och så fick jag ju vara ensam med henne med en avundsjuk lillebror Artemis utanför dörren.

Han var faktiskt enda orosmomentet, då  han förtvivlat höll på att dra ut mina badlakan under dörren och gräva sig in till matte och mig. Efteråt har han kollat genom badrummet men verkar ändå inte riktigt förstå vad som hänt.

I stället ser han  nästan lite avundsjuk ut när han tittar på mig. Han fattar ju inte varför han inte fick vara med i badrummet idag. Han som verkligen älskar att plaska med tassarna i vatten.

Men duscha hela kroppen är förstås en helt annan sak, och fyra genomblöta badlakan tyckte matte räckte. För sedan var det  ju en massa borstande och kammade också innan hon var nöjd med mig och min päls.

Och det lustigaste med badet var att rundmagen, som gammatte Marianne retar mig för, försvann nästan alldeles när jag blev blöt. Och det måste väl ändå tyda på att det är pälsen och inte magen som gör att jag ser lite rundhult ut.

Sedan när det gäller matte  får jag villigt erkänna att hon valde rätt dag för badet minsann. För någon kvällspromenad hade det då knappast blivit i kväll ändå.

Det regnar, snöar och blåser, och blåsten lär ska tillta och fortsätta ända fram till midnatt. Och det i hela vårat område! Så det är bara att rekommendera er alla att stanna hemma ikväll.

Med det önskar jag en trevlig fortsättning på första advent, som också är Kattens Dag och går till historien som min första baddag!

Och sist men inte minst i adventstid. Var försiktiga med levande ljus om ni tänder sådana därhemma. Det är lätt hänt att en viftande svans blir svedd och kan orsaka eldsvåda.

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Vet ni vad en lussekatt är för någonting? En gul bulle med russin svarar nog de flesta. Fast här hemma är det livs levande katter!

Inte så att de springer omkring och busar med lillebror Artemis och mig. Men matte har hundratals i arbetsmaskinen, som jag varit in och tjuvkikat på den här veckan.

Så klart jag blivit lite nyfiken när matte suttit timme efter timme om kvällarna och tittat in i arbetsmaskinen med ett härligt leende på läpparna. Ett sånt där leende hon bara har när det handlar om gosedjur.

Och visst måste jag erkänna att jag sett många lurviga snyggingar och sötnosar i apparaten. Och lite ”sotis” är förstås lillebror och jag över att vi inte får vara med i den fina skaran av lussekatter.

Vi har mest fått sitta ute ensamma, medan matte ägnat sig åt katterna i arbetsmaskinen hela veckan. Men nu är det snart över för i morgon ska juryn välja ut finalisterna.

Då får lillebror och jag tillbaka matte, och det blir bra. För hon brukar alltid var lite ledigare veckan efter. Fast för lillebror Artemis och mig är det veckan före, då det är Kattens Dag nästa helg.

Matte har lovat att fira oss då! Framför allt har hon lovat mig någonting alldeles extra som jag aldrig varit med om förut. Jag är förstås jättenyfiken men vågar mig inte ens på att försöka gissa.

Det enda jag sett i smyg är att matte i går kom hem med två fina vita flaskor. Dem gömde hon så snabbt undan för mig, att jag misstänker att de är en del av överraskningen.

Hur som helst ser matte så där riktigt pilemarisk ut när hon talar om överraskningen. Och när det gäller henne kan jag räkna med vad som helst. Ni minns väl den där sommaren när hon jagade mig med vattenpistol!

För att inte tala om när hon i somras tog hand om ”Pernilla”, och tyckte att jag skulle vakta henne. Har jag förresten talat om att hennes husse, Jamal från Stockholm, ringde några veckor efter det att hon kommit hem och berättade att våran duva låg på ägg och skulle bli mamma.

Då tittade matte på mig och blinkade så där förtroligt. Hon sa inget men vi vet båda två att det var Pelle här i Falun, som var pappa till de blivande ungarna. Det var han som tog hand om Pernilla när vi släppt henne, och vi såg i smyg hur de näbbades och höll på ute på gården.

Han var ju också jätteledsen när hon försvann, men är kvar här hos oss än och får nötter tillsammans med lillpippis, Kaj och Kaja. Ja, ska sanningen fram är det väl många fler storpippis som får mat här inne på gården hos oss, men det ska jag ju tala tyst om!

I går var det i alla fall så halt att storpippis åkte kana neröver uthustaket, och lillebror slirade fram i full fart på stengången. Så mycket bättre var det inte heller när matte och jag gick på kvällspromenad och tvingades vända på halva vägen.

Det var så förrädiskt att både mina tassar och mattes fötter for åt alla håll. Fast det var lördag kväll var vi också alldeles ensamma ute, så matte tog det för säkra för det osäkra och vände om till min förtvivlan.

Väl hemma började det så smått att regna och fortsatte hela natten. Så nu lär halkan ha släppt om bara matte kan ta en paus i lussekattandet och följa mig ut i kväll. Håll tummarna för det!

Tassekram från sibiren Triton med lilebror Artemis

Som om inte min fina randiga svans skulle duga. Vet ni vad matte har gjort den här veckan. Hon har köpt sig en hästsvans!

Ja, riktigt så är det väl inte, men nästan. För hon har har blivit delmatte i en häst. Alltså en sådan där stor sak som ardennern Doris, som jag blev så kär vid naturstigen på Harmsarvet förra sommaren.

Jag har saknat henne i år, så kanske är det därför matte slagit till och köpt in sig på Hvalstad Blondi. Ja, så heter hon och kommer från vårat grannland Norge. Ett pärlvitt kallblod, som väl bör passa mig och lillebror Artemis perfekt, som de äkta sibirer vi nu en gång för alla är.

Jag och Blondi är jämgamla. Hon kanske är lite större, men med mina modiga åtta kilo är jag allt ganska maffig jag med.

Nu är jag förstås nyfiken på att få åka storbil till Blondi, och bjuda henne på morötter, när hon kommer upp till sin tränare Christina på Romme igen. Det blir nån gång i nästa månad, så hon kommer nästan som en julklapp till mig.

Husse och matte har redan varit dit och hälsat på henne tre gånger. Och ni ska veta att jag har känt på lukten att det varit nånting spännande på gång. Nu i veckan blev det klart, och sen har mycket handlat om det.

Just nu är Blondi nere i något som heter Varberg hos Ida, som ägt henne ensam förut. Där är hon för att få lite flockträning och vänja sig vid nya saker för att bli lite modigare.

Det kan jag säkert också hjälpa till med om det skulle behövas. Och husse och matte har lovat på hedersord att Blondi inte kommer att inverka på lillebrors möjligheter att få en gosekompis framöver.

Nu kanske jag berättat lite för mycket igen, men det gör inget bara ni inte låtsas om nåt för matte. Jag kan ju inte hålla mig, när det händer så spännande saker som att matte förälskar sig i en hästsvans, eller hur det nu var.

Annars går livet sin gilla gång här hemma på Elsborg. Enda förändringen är att dygnets ljusa timmar blir färre och färre för varje dag som går. Lillebror har redan precis som ifjol intagit bänken vid sidan om uthuset där alla pippisarna har sitt matställe.

Fågelvakten kallas han där och kan sitta i timmar och bara smyga fram huvudet om hörnet och glädjas åt det han ser. En riktig livsnjutare, som sen tassar direkt från pippsisarna till matte vid datorn och får sig en puss-stund.

Det är nästan så jag blir blyg när jag  ser hur de gosar. Men jag sover räv och låtsas som ingenting. För jag vet ju att min stund kommer, när jag får ha matte alldeles för mig själv, och bara vi två smyger ut på äventyr.

Faktiskt minns jag att domaren som kollade på lillebror Artemis, när vi var på utställning den där gången för länge sen, sa nånting om att ”den här lille grabben ska ha många pussar”.  Hur han nu kunde se redan då, att det skulle bli så, går över mitt förstånd.

Dagarna blir kortare men kvällarna har blivit betydligt längre och ljusare och de senaste dagarna. Allt tack vare flera upprörda grannar, som hann före mig så jag slapp skriva till kommunen den här gången.

Så nu blir det en sen promenad i kväll, då det lyser både på gatan ovanför och nedanför oss. Måste bara vänta på att lillebror, som nyss kommit in, och matte får pussas färdigt först!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

I helgen har vi tänt ljus här hemma och längtat efter storebror Nisse. Och den som längtar mest är förstås lillebror Artemis, som nu ligger ensam på de ställen där han och världens bästa Nisse låg förut.

Jag är mer självständig och reder mig, men lillebror vill hela tiden ha någon att krypa ihop bredvid. Så någon gång i framtiden hoppas jag nästan att husse och matte kan hitta en lika mjuk och go kattunge, som lillebror Artemis, som gosekompis åt honom.

Men det måste vara en som är precis som han är, och som storebor Nisse var, om det ska bli bra. Inte nån hårding som kommer och ska ta över och heller ingen ”stridis” som jag.

Jag gör mitt bästa, men vill helst ligga ifred och blir nästan lite generad när lillebror kryper ner så där alldeles inpå mig. Visst tycker jag bäst om honom i hela världen, men vi är ju alla olika och sin personlighet rår man ju inte på.

Titta bara på lillebror Artemis så tror jag ni förstår vad jag menar. Han är ju fortfarande så gudomligt söt och ser ut som en liten kattunge fast han är fyllda ett och ett halvt år.

Det är nästan så att jag själv blir rörd när jag tittar på honom, där han sitter uppflugen på allmänningens gruslåda och tittar ut i vida världen. Men det är bara att hålla igen, och försöka uppmuntra honom att ta steget fullt ut.

Rolig är han också med sitt vatten, som han kan leka ensam med i långa stunder. Vågskvalpet i vattenskålen vid mattes säng når numera såna höjder att han kallas ”befälhavarn” efter han på bogserbåten han på Ångermanälven.

Det är just nu den stående melodin här hemma, och den sjunger matte om kvällarna när hon länsar golvet med frottehanddukar för att inte vattnet ska ta fel väg. Men så roligt som lillebror har när han skvalpar ur vattnet, och sen sitter och kollar på det, måste han bara få hållas!

Att han sen hoppar dyblöt upp i sängen och skakar av tassarna i ansiktet på matte tycks vara helt i sin ordning. Men så är det också det enda bus han ställer till med, och det är till och med så att jag ligger och kikar på honom i smyg när han kör sitt race.

För mig som”stadsseglare” är det förstås utelivet som gäller och alla spännande möten med nya människor och djur. De allra flesta är jättehärliga och tycker att jag är en lustig prick med mina promenader.

Men en kväll mötte vi en stöddig karl som tittade lite nedlåtande på oss och muttrade något dumt. Matte brydde sig inte förrän nästa gång då han lite överlägset frågade om hon var ute och gick med kattskrället igen.
Matte svarade bara snällt som alltid att jag var hennes bäste vän. Men jag kände att hon blev alldeles fruktansvärt grym inombords. Så tredje gången han dök upp, och var på väg att öppna munnen, föregick matte honom med orden ”Hej gubbskrälle”!

Och vet ni vad. Utan ett ljud försvann han med blixtens hastighet in i porten och smällde igen den efter sig. Det vi fick är sånt som på människospråk kallas revansch, och efter det har vi inte sett röken av honom fast han lär ska bo i krokarna..

Vi saknar honom inte, då han faktiskt var riktigt otrevlig och säkert inte vågat vara lika dum om jag varit  hund. Men nu är jag ju bara en katt, och förstås för simpel åt honom att vara vänlig mot ute i mörkret.

För mörkt är det redan så det förslår, och mina sista tre ”livräddare” skickar jag med glädje till  Ilse Eriksson i Heby, Sigbritt Evertsdotter i Falun och Elin Lökeberg Wallberg i Säter. Hoppas de kommer till användning, om ni har lika mörkt ute där ni bor, som vi har här inne i stan.

Det blir väl till att skriva till kommunen igen. Fast det hinner jag inte med i dag! Får skynda mig ut innan det blir kolsvart.
Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis