Månad: december 2011

God fortsättning på er allesammans! Hoppas nattens stormvindar dragit förbi och alla utsatta fått, eller håller på att få, ljus och värme tillbaka.

Här flög ett cykelställ med fullt i cyklar omkring på grannfastigheten och dånade som bara den när det landade upp och ner på asfalten. Men det har tydligen hänt mycket värre saker på andra håll.

Innan dess fick vi i alla fall den vita jul vi alla önskade oss. Men i morse efter nattens oväder hade snön blåst bort. Nu tittar gräset fram både här och där, och vad som väntar härnäst kan bara framtiden utvisa.

Lillebror Artemis och jag hann i alla fall busa av oss i snön under veckan som gått. Det var för härligt några dagar, då snön var då där mjuk och kramgo att pulsa runt i.

Första biten gick det lätt, sedan gick det allt tyngre tills vi fick släpa oss fram med stora snöbollar som fastnat i pälsen på magen. Då var det bara att ”klafsa” in och värma av sig tyngderna på goa varma golvet.

Och sen full fart ut i snön igen! Med bara stora avslöjande blöta fläckar inomhus, som enda spår efter oss syndare. Fast egentligen borde det bara ha varit till nytta för husse och matte, som ändå skulle skura golvet med vatten och såpa till jul.

Måste också komma ihåg att gratta och tacka, den där Kalle från Orsa, som var i tv-apparaten på julafton. Gratta för att han är så mysig, och tacka  för det inramade fotografiet han hade med sig på två kära familjemedlemmar.

Fotot han hade bredvid sig på bordet föreställde hans älskade katter Benny och Saga, och det var de som skulle hålla honom sällskap om han kände sig ensam där inne i apparaten. Vilken kattvän!!!

Frågan är om han visste vilken fin gest det var mot alla oss katter, att han tog just Benny och Saga med sig på självaste julafton och berättade det t för hela svenska folket. Han är faktiskt värd att tassa iväg till och ge en tassekram på riktigt för det!

Annars har vi firat lugnt och haft det trivsamt, tills stormen lite tog udden av julglädjen i natt. Telefonen dog och arbetsmaskinen med. Så jag var nära att råka i panik i dag på förmiddagen!

Tack och lov kunde matte fixa arbetsmaskinen med en liten långsamt blinkande pinne,. Den stoppade hon in i sidan på arbetsmaskinen och fick kontakt med omvärlden igen.

Tack vare det lilla underverket kommer här de små kluriga julnötter, som jag lovade att ni skulle få att grubbla på i mellandagarna.

I går kväll hade jag lagt ut bokstäver till tre ord, när stormen tog tag i dem och blåste bokstäverna huller om buller. Nu behöver jag allas er hjälp att flytta bokstäverna rätt igen.

GULJIRS, HAKSTUT och PALTVAX  är bokstäverna, som kommit i oordning, i de tre ord jag söker. När ni hittat dem, skriver ni ner dem och mejlar svaret till mailto:pia.persson@dt.se 

Jag kan redan nu avslöja att alla tre har en sak gemensamt, precis som lillebror Artemis och jag. Men det är också allt jag kan säga i dag. Senast den 31 december, alltså på nyårsafton, måste jag ha era svar för att ni ska komma med i dragningen.

På nyårsdagen börjar jag året med att presentera tre vinnare, som får två trisslotter vardera. Vinnare som alltså, som jag redan utlovat, kan vinna storkovan!

Med det tackar jag för mig så här på annandagen, då en liten blinkande pinne fått liv i arbetsmaskinen och räddat mig. Så undrens tid är inte förbi!

Tänk på det de här sista dagarna som  återstår av det gångna året innan det nya tar vid. Allt gott önskar jag och lillebror Artemis er med bilderna på oss i julesnön, som i natt blåste bort.

Ännu ett bevis på det här med undrens tid, eller…

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Sex dagar kvar och plötsligt lurar faror lite varstans. Blommor, prasselsnören, glittergirlanger, julgranskulor, nötter och levande ljus är bara några exempel på alla lockelser för oss katter.

Lockelser som vi ska hålla oss så långt ifrån som möjligt, för att inte råka illa ut och hamna hos veterinären. För just de här juliga prydnaderna, som nu plockas fram, grejas med och hängs upp, kan alldeles farligt lätt att hamna  i magen.

Jag brukar förstås skriva om vad som hänt i veckan. Men den har varit så blöt och grå så det är inte mycket att orda om. Snön försvann fast måsarna var borta, och mina vinterkänningar kom på helt skam.

Därför har matte bett mig att i stället sprida några varningens ord. Speciellt till alla som har småmissar hemma, som ska fira sin första spännande  jul i familjen.

Matte har haft katt i över 50 år, så här firas djurvänligt och är lika trivsamt för det. Levande ljus är det hon är allra räddast för i sällskap med nyfikna nosar och lurviga svansar.

Därför har vi bara sådana i lyktor ute på gården, och slipper oroa oss för att det. Problemet med oss katter är ju att vi kan hoppa så högt att inga levande ljus står säkra inomhus.

Här hemma är det annars lugnt, då varken prasselsnören eller julblommor är någonting som lockar lillebror Artemis och mig.  Och tur är väl det! För värt att minnas är att nästan alla populära julblommor  är giftiga.

På tal blommor och vinter är däremot ampelliljan en jättebra krukväxt för oss katter. Den är ett sorts grönt gräs med vita kanter, och nyttig att äta i stället för vanligt gräs på vintern.

Lillebror Artemis som är världens gräsätare, tycker ampelliljan smakar mycket bättre än det så kallade kattgräset i affären. Dessutom pryder den ju sin plats i  fönstret mellan måltiderna.

Själv står över allt vad grönfoder heter tills penséerna och rosorna kommer med färska skott. I stället slickar jag i mig något brunt klet, som kallas kattmalt, direkt ur en gul/röd tub.

Den smakar gott, och hjälper till att hålla lilla magen i  trim under vintern. Lillebror Artemis tycker om malten han med, men törs bara slicka den från mattes finger.

Hur försiktig man än är under jul, kan det gå på tok när man minst anar det. Det gjorde det  för husse och matte, när de hade sex siamesfröknar, en gång för länge länge sen.

Då värmde de en kväll glögg i en kastrull på spisen i köket. Fyllde på var sin mugg och slog sig ner framför tv-apparaten i vardagsrummet.

Matte visste att det fanns lite mer i kastrullen på spisen. Men när hon skulle fylla på, det lilla som var kvar, var den tom så när som på några russin.

Hon fattade ingenting. Inte förrän en av fröknarna, med det passande namnet Cocette, vaknade till i sin korg och började kräkas alldeles våldsamt.

Efter det rådde ingen tvekan om vem som snott glöggen. Hon mådde jättedåligt, och såg säkert dubbelt, tills hon fått upp allt och somnade som en stock! Vaknade gjorde hon inte förrän morgonen därpå, men då var hon tack och lov som nykter igen.

Efter det tittade hon aldrig mer åt en glöggkastrull. Och det gör inte lillebror Artemis och jag heller. Men vis av erfarenheten värmer matte inte mer än det som går åt. För hon vill aldrig mer ha en stackars glöggdäckad katt här hemma.

Det hoppas jag också innerligt att också ni slipper. Och med de kloka orden drar jag ut i snöovädret, som äntligen brutit ut, med en busig  lillebror i bakhasorna!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

Så kom den då äntligen den vita varan vi väntat på.  Bara några timmar efter att jag avslutat förra veckans blogg i hällande regn föll de första lätta flingorna.

Och morgonen därpå visste jag att vintern kommit för att stanna. Taknocken på  höghuset var tom och av fiskmåsarna fanns inte ett spår.

Nu är det vitt både på farstukvisttaket och nere på marken. Och det är inte en dag för snart! Hösten har segat till det både för lillebror Artemis och mig, då det varit skumt nästan hela dagarna och för grymt mörkt om kvällarna.

I dag har solen skinit på den gnistrande vita snön, och både lillebror och jag har blivit som kattungar igen. Bortblåst är det gamla tungsinnet och det är lycka att jaga snöret på piskan matte drar under nysnön.

Helst skulle det snöa lite varje dag, så det översta lagret är så där mjukt och fluffigt så snön yr när vi busar. Och så vill vi förstås ha så mycket mer av den vita varan att vi sjunker så långt ner att vi tvingas paddla på magen.

Pulsa i djup, mjuk snö är vinterns bästa motion. Kan vi bara göra det ska nog figuren trimmas och vi slimmas både lillebror och jag. För fortfarande får vi väl en och annan gliring för att vi ser lite rundhulta ut i våra tjocka vinterpälsar.

Nog om det men ett litet uppiggande hälsotips så här före jul kan vara äppelcidervinäger. Den lär ska hålla kroppen i trim vara bra mot det mesta. Matte dricker ett stort glas varje morgon, och lillebror är som galen i det.

Han är med och slickar på sitt sätt och verkar tycka det är jättegott. Jag kan nu inte hålla riktigt med om det, men man får ju offra sig för hälsan ibland.

Just äppelcidervinäger lär nämligen hålla basseluskerna borta, och även tänderna på oss katter rena från tandsten. Kan avslöja att den också finns med lite honung, men det spelar oss katter mindre roll.

Vill tala om det i fall att det är nån mer än lillebror som gillar smaken. Det lär i alla fall vara lika nyttigt för både människor och djur. Och får man dricka i samma glas om matte går ju det mesta för sig!

Annars brukar det rekommenderas några droppar direkt i vattenskålen. Kanske värt att testa för er därhemma, då lillebror Artemis är ett levande bevis på att man i alla fall bli piggelin av det.

Spännande värre är det numera också ute på gården om kvällarna. Alla vanliga utlampor hålls släckta och i stället har husse fixat lyktor med levande ljus lite är och där.

Det stortrivs lillebror och jag med. För det är alltid är mysigare med levande ljus och lågan som rör sig inuti lyktorna.

En del hänger på krokar och en del står på marken. Och eftersom de är stadigt omgivna av glas och ramar, så är det inga problem även om vi skulle råka tassa till dem.

Nu hoppas jag bara att ni gläds lika mycket åt snön som vi. För snart är det jul och julen ska vara vit.

Och minns bland alla undermedel, som lovar hålla dig pigg och kry till jul, att det går lika bra med äppelcidervinäger!

Tassekram från Triton med lillebror Artemis

Kolla på mig! Jag har äntligen börjat få tillbaka mitt tomteskägg lagom till jul. Det känns skönt, då den ulliga kragen gör att jag känner mig mycket större och farligare ute i mörkret om kvällarna.

Och inte bara då! Jag behöver lite extra pondus även om dagarna ute på gården. Höken har förstås upptäckt att vi börjat mata ”lillpippis”, och slår till mot de små både då och då.

Så fågelvakten är inte längre något lillebror Artemis och jag kallas på skoj. Precis som förra vintern ser vi det som vår uppgift att skydda våra ”lillpippis” på matstället.

Samling vid pumpen har det annars varit här hemma den senaste veckan. Och inte vilken pump som helst, utan en liten makalös manick, som fästs i botten på våran nya vattenskål.

Den kopplas  ihop smal plastslang som går upp i ett hål på överdelen av skålen. När kontakten sedan sätts i väggen blir det som ett litet vattenfall, där vi kan dricka rinnande vatten hela tiden.

Jättebra tycker jag, som förut druckit mycket av mitt vatten direkt ur kranen i badkaret. Men så byttes den gamla kranen ut mot en ny och då var det kört.

Hur vi är far och försöker så bara smattrar vattnet som bara den när det når botten på badkaret. Och i den oväsendet kan då inte jag sitta, utan får panik och hoppar ur karet direkt.

Enda sättet att få tyst på smattrandet är att sätta på kranen för fullt. Men då slår ju vattnet så hårt, att det sprutar rakt i ansiktet och jag nästan bryter tungan av mig.

Så den här nya vattenskålen med rinnande vatten var precis vad vi behövde, nu när fågelbadet satts in i uthuset, och vattnet fryser till is i hinken på trappan.

För vattnet i de andra skålarna går ju inte att dricka, efter att  lillebror Artemis varit där och tvättat tassarna. Eller vad det nu är han gör! Och han lär knappast sluta med det i brådrasket, då det liksom är hans alldeles egen grej.

Egentligen skulle vi fått den nya vattenskålen i julklapp. Men varken husse eller matte hade hjärta att sätta undan den i tre veckor bara för det.

Så vi firade lite i förväg, och jag ser inget fel i det. Vi katter är faktiskt inte så noga med att allting ska ske på precis rätt dag utan tar det hellre lite som det kommer.

Och vintern låter ju vänta på sig. Så då kan vi väl roa oss lite med vattenskålen i väntan på den vita varan som lyser med sin frånvaro. För när snön väl kommer, och vi kan börja pulsa i den, får vi fullt upp att göra med det.

Vi längtar verkligen efter den grymma motionen både lillebror Artemis och jag. Men som det ser ut på höghustaket här bredvid lär vi få vänta än ett tag.

De stora grå/vita fåglarna med gul näbb är nämligen fortfarande kvar! Varje förmiddag samlas de fortfarande på taknocken här bredvid och kollar väderläget. Visst är de färre i dag är för någon vecka sedan, men de är ändå fortfarande kvar.

När de  känner att vintern är på väg, minns jag sedan förra året att de drar. Och jag litar mer på fiskmåsarna än de där tanterna och farbröderna på tv, som lär ska vara experter och kallas meteorologer.

Så jag fortsätter att kolla taknocken och känna efter lite själv. För som katt har jag också känningar. Framför allt om det är oväder på gång.

Fast ibland undrar jag varför vi bryr oss så mycket i vädret, då vi ändå inte kan göra nånting åt det. Faktiskt lika bra att ta även det som det kommer!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis!