Månad: januari 2012

Två steg framåt och ett steg bakåt. Där är jag just nu, utan att själv veta varför! Men jag är på väg att komma ut och tuffa till mig igen.

Det är till och med så jag tycker mig börja få vårkänslor, för det spritter i kroppen och jag får sådana där tokfnatt som bara sibirer kan få.

Men än så länge jag släpper bara loss mina högtflygande planer på hemmaplan, eller på sin höjd ute på allmänningen om både husse och matte är med. För det är fortfarande nånting, fast jag inte begriper vad, som håller mig tillbaka.

Matte säger att det nog är nån två-års kris, som  jag hamnat i och måste ta mig igenom. För jag vill ju det ska bli som förut när vi gick iväg hur långt som helst och jag inte var rädd för nånting annat än tåget.

Tack och lov tycker jag det känns som om modet håller på att återvända och jag hitta mitt rätta jag igen. Annars får jag väl gå till nån sån där pyskolog, som matte säger heter psykolog, och reda ut situationen.

Det värsta är att jag tror det märks utanpå  att jag är lite vilsen. För till och med lille lillebror Artemis håller på och stuttar upp sig mot mig.

Ni skulle förresten ha sett hur det såg ut i badrummet i morse när husse och matte kom upp. Hela golvet var fullt med vatten, då det lilla busfröet ägnat arla morgonstunden åt att ösa ur nästan allt dricksvatten i den gröna hinken vi har där.

Där satt han sedan mitt i vattenpölen och koncentrerade sig på vattnet som rörde sig när han drog framtassarna genom det. Helt i sin egen värld och utan minsta tanke på att sluta när husse och matte kom dit.

Hinken är den som vi har ute på farstukvisten annars, när det inte är kallgrader och blir is på vattnet. Det är favoriten och den måste vi bara ha med oss in, fast vi har både har en skål med rinnande vatten och tre andra glasskålar spridda runt om i huset.

Lillebror har nog också börjat få vårkänslor, och känner hur det spritter i kroppen. För rätt som det är när jag ligger och sover kommer han i full fart och hoppar upp på mig och biter mig i nacken.

Inte så att ha är elak, men han  kommer så där skojaraktigt bakifrån när jag inte ser honom. Så där som fegisar gör, och som jag faktiskt också gjorde mot storebror Nisse.

Vill helst inte tänka på det, men jag var bara drygt halvåret då och förstod inte bättre, medan lillebror Artemis ju är drygt ett och ett halvt år. Men vi vet ju alla att han är alldeles kolossalt sen i utvecklingen.

Det är nästan så att jag börjat undra om det aldrig ska bli nåt annat än ett litet gryn av honom. Till och med husse och matte har börjat undra, och kallar honom numera allt mer ofta för ”Grynet”.

Hur som helst är det tydligen så att han vill  få igång mig, när han kommer, för det riktigt lyser bus ur ögonen på honom. Och i nästa stund slinker han iväg och råmar så där upphiat som bara han kan.

Då vet man att han är på sitt allra tokigaste humör och det är bara att sätta sig och titta. För han leker lika bra med sig själv, och ska jag vara riktigt ärlig jag tror nästan att han jagar sig själv också.

Sen bär det iväg till hinken eller nån av vattenskålarna igen. Där kan han sitta i oändlighet och koncentrera sig på vattnet han öst ur och som flyter omkring som små bäckar på golvet.

Måste också påminna att det i dag är precis sex månader sedan jag hade min lilla Öppna Trädgård i somras. Det betyder att det bara är sex månader kvar till nästa gång!

Ser verkligen fram emot det och hoppas vi ses då. Med det sätter jag punkt för i dag, för nu ska jag ut och gå med husse. Och som det är nu känns det faktiskt tryggt med en stor stark karl som håller i kopplet!

Tassekram från sibiren Triton med lilebror Artemis

Tänk ändå vad tiden går! I går den var det på dagen två år sedan jag kom åkandes med husse och matte i storbilen till Falun. Och inte nog med det, dagen innan var det precis ett och ett halvt år sedan lillebror Artemis gjorde samma resa.

Skillnaden var bara att jag kom som en vild  stormvind mitt i vintern, och lillebror som en lätt sommarbris en av sommarens hetaste dagar. Och på den vägen har vi fortsatt att utvecklas.

Jag alltid i full fart, bråttom att bli vuxen och nyfiken på allt, medan lillebror sin vana trogen tar det mesta som det heter i piano.

Fast visst syns det på bilderna det hänt en hel del med både honom och mig. Däremot tycker jag att husse och matte ser precis likadana ut som här de först hälsade på och sedan kom och hämtade oss.

Förutom förstås ett och annat grått hårstrå, som väl knappast vi kan vara orsaken till. Tvärtom är jag nästan säker på att det är tack vare lillebror Artemis och mig som de håller sig i form.

Matte har också avslöjat för mig att jag inte bara växt i storlek, utan egentligen är på väg att bli vuxen på riktigt vid två års ålder. Vi katter lär nämligen ska ha en helt annat tidräkning än våra hussar och mattar.

Med era mått räknat är jag med mina två år faktiskt fyllda 25 och till och med lillebror är uppe i 20. Så vore vi människor, vore vi faktiskt det där som heter myndiga, och finge bestämma allting själva.

Fast så enkelt säger matte att det inte är. För om vi vore människor vore vi bara två och ett och ett halvt år. Och det ligger kanske någonting i det, fast jag inte riktigt hänger med i uträkningarna och omvandlingstabellen.

Hur som helst är det i alla fall vi som håller husse och matte i gång och med det också i trim. För är vi vakna, och på det humöret, har de inte en chans att få en lugn stund.

Vi ska ut och in genom dörren, ut igen, upp på taket och in genom fönstret. På med selen, ut genom grinden, ut på allmänningen och iväg på promenad.

Däremellan ska vi ha mat, bli borstade, kammade och allt det det det där som måste till för att hålla oss i trim. Fast mitt på dagen sover vi, så då får matte jobba i fred och husse en stunds frist även om han är hemma.

Det här med åldern och skillnaden mellan hussar och mattar och oss katter har fått mig att tänka till och förstå lite mer. Inte minst förstår jag varför storebror Nisse tog det så lugnt på slutet.

Han skulle ju fylla 16 år och ser man till omvandlingstabellen betyder det att han var närmare 80. Jag har aldrig träffat en så gammal katt förut och knappast någon så gammal människa heller.

Nu förstår jag också hur det kom sig att han var då duktig och kunde lära lillebror och mig så mycket då vi kom hit till Falun. Jag saknar honom så mycket, och vet i hjärtat att lillebror saknar honom ännu mer.

Men nu är jag ju 25 år till förståndet och kan bara inte sätta mig och lipa. Det hör ju småttingåldern till, även om jag just nu inte känner mig så där alldeles trygg och till freds med mig själv.

Det är säkert inget allvarligt, utan också det bara en del i utvecklingen. Men låt oss ta det en annan gång!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis.

Nu är slimmade linjer på tapeten här hemma. Inte uppåt väggarna men väl på kroppen. Matte har fått det där med rundmagar på hjärnan och håller på och klämmer och känner på lillebror Artemis och mig hela tiden.

Och tror ni inte att hon en kväll kom hem med  en ny påse knaprisar, fast det var mycket kvar i den gamla. Inte för att det nu var så märkvärdigt, men jag hängde förstås med upp på övervåningen och mitt mycket speciella matställe där.

Knaprisarna smakar ju allra bäst just när matte öppnar en ny påse. Och det tycker förstås lillebror Artemis med. Så även han kom upp i full fart, när han hörde att jag började knapra.

Ända sen jag var bara några veckor gammal är knaprisar det bästa jag vet. Hos mamma Zibel där borta i Brandalsund snodde jag hennes långt innan ”gammatte” trodde att jag kunde äta såna.

Jag vill också gärna att husse eller matte sitter med mig och lägger upp små högar av knaprisar på specialstället och fyller på efter hand. Då riktigt dammsuger jag upp dem och gottar mig så att jag varken ser eller hör.

Lillebror har förstås följt i mina spår, och äter ur skålarna på golvet är bara sånt vi gör i yttersta nödfall när vi är ensamma hemma. Annars hämtar vi husse eller matte, och tar den som står bäst till med oss upp för att få knaprisar i var sin hög.

Min vana trogen satte jag direkt igång att dammsuga och njuta av knaprisarna i den nyöppnade påsen. Jag hade väl hunnit ungefär halvvägs när jag till min fasa upptäckte att de inte alls smakade så gott som de brukade göra. Nej, de smakade helt enkelt förfärligt!

Jag kände jag mig lurad, blev tvärsur på matte  och försvann därifrån. Lillebror höll ut lite längre, men så tvärnitade han med och smet i väg ut på gården efter mig.

Där satt vi sen och tjurade en lång stund och bestämde oss för att aldrig mer smaka det där nya eländet som matte dragit hem. Inte hur hungriga vi är skulle bli!

Kvar där upp satt matte med två halvätna små högar med några fnösketorra knaprisar för katter som varit till veterinären för att bli lugna, snälla och goa.

Dit har nu vi också varit , men att försöka byta ut våra ”favvisar” är inte ens värt ett försök. Vi ska ha de knaprisar som storebror Nisse lärt oss älska, och som också var de enda han tyckte smakade bra.

Så där gick matte på en nit men kom istället hem häromdan och började yra om att vi skulle motionera mera. Det kom  förstås efter att hon varit och kollat motionskörning med Blondi, och tyckte att det kunde vara nåt för oss.

Nu går det undan i svängarnavill jag lova, och vi är både är vi både högt och lågt. Matte håller igång oss till tusen för att vi ska busa bort rundmagarna och slimma till oss.

Så långt är allt väl för vi är ju fulla av bus. Men kommer hon hem och säger att vi ska köra snabbjobb ligger hon risigt till! För vi är väl ändå inga hästar!

Och inte heller är vi  några krävande finsmakare, som ska ha räkor och kyckling och sånt där. Nej, här är det knaprisar som gäller, möjligtvis spetsade med lite nykokt gädda, rå torskrygg och spraygrädde till fest.

Men fart har matte minsann fått på både lillebror och mig! För hellre det än att avstå från de knaprisar som gör livet värt att leva!

Måste väl också tala om att ”favvisarna” är tillbaka, och att vi skänkt innehållet i den nya påsen till mattes tama storpippis. Snälla som vi är!

Tassekram från sibirien Triton och lillebror Artemis

Idag har vi ägnat oss åt kroppsvård lillebror Artemis och jag. Det betyder att vi legat med nyklippta klor och insmorda tassar och kollat på animal planet i tv-apparaten.

Matte hade förstås köpt druvkärnolja, som ska vara världsbäst för hundtassar. Men den smakade så illa att hon gärna får ha den för sig själv!

På oss får den vanliga tass-salvan duga, fast den här snöfattiga vintern slitit hårt på våra trampdynor. Huvudsaken är ju att fetta in och mjuka upp dem för att slippa  elaka sprickor,

Annat var det förra vintern. Då mådde tassarna bara bra av att pulsa i snön. Och underlaget var nytt, rent och vitt vart vi än gick.

Nu är det en pina för tassarna med all knagglig is, allt salt och alla grova gruskorn i en salig röra. För att inte tala om hur illa bilarna låter när de gasar omkring på det här underlaget.

Det riktigt skär i öronen! Så långpromenaderna har uteblivit och ersatts av flera korta om dan. Matte har ju varit ledig från prasseltidningen, så vi har riktigt fått rå om varann hela tiden.

Men i morgon är vi tillbaka i vardagslunken igen, precis som de flesta av er förstår jag. Fast vi har väl inte så mycket att klaga på, då matte sitter hemma och skriver och husse servar oss mest hela dagarna.

Möjligtvis blir hon lite otåligare när hon har mycket att skriva och jag ligger och vispar med svansen på tangenterna på arbetsmaskinen. Det är min specialitet och bästa sättet att kolla läget och hur het hon är.

För ni visste kanske inte att det slår gnistor om matte ibland. Då är det bara lillebror och jag som kan att lugna ner och få henne på gott  humör igen.

Svansen som jag sopar arbetsmaskinen med muttrar hon visserligen lite över ibland, men ångrar sig direkt och böjer ner huvudet och pussar mig på stjärten. Det är nu inte så farligt som det låter, för den är så lurvig att det knappast syns vad som är fram och bak på mig.

Men i dag har vi alltså mest slappat framför tv-apparaten med de insmorda tassarna i vädret. Faktiskt rätt skönt när det är grymt gråväder och runt 15 grader kallt.

Jag tar tv-tittandet med ro, men lillebror går så in i programmet att han blir alldeles  till sig. Är det stora farliga djur tittar han bort, och är det små söta tassar han fram och och klappar dem i rutan.

Han är helt otrolig och kan ligga i timmar och titta på i animal planet och verkligen engagera sig i djuren. Medan andra program med bara människor inte intresserar honom det minsta.

Allt vi egentligen gjort idag är att vi varit ut och hjälpt husse med pippismatningen några vändor. Det ska ju ständigt fyllas på frön och nötter från uthuset, och där är det alltid lika spännande.

Dessutom är husse så finurlig att han tar in de här runda bollarna i nät på kvällen och hänger ut dem igen på morgonen. Ett tips jag gärna vidarebefordrar för att hjälpa lillpippis i kylan!

På det viset blir bollarna mycket godare att picka på än när de är alldeles genomfrusna. Det uppskattas vill jag lova, och de kommer på stört fast lillebror Artemis och jag är med och hjälper till.

I dag är förresten matte riktigt på hugget. Nu kommer hon med ett glas lättsaltat vatten och bådas våra tandborstar. Då vet vi vad klockan är slagen, och det är bara att hålla med.

På en kattutställning köpte matte förresten en flaska med något jättefint, som bara skulle behöva klickas på tänderna utan borste. Men också det smakade så förfärligt illa att vi faktiskt föredrar tandborsten.

Hoppas ni alla haft en lika skön dag och tagit hand om er själva så att ni mår bra inför morgondagen. Själv känner jag doften av nykokt gädda, som snart ska rensas och förgylla kvällen, så duktiga som lillebror och jag varit i dag!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis

En riktigt god fortsättning på det nya året vill jag och lillebror Artemis önska alla som tittar in till oss så här på årets första dag. En dag som inte kunde börjat bättre än med stora vita flingor ymnigt dalande mot marken!

Vilken lycka att bara kunna springa ut, sätta sig under öppen himmel och bli gnistrande stjärnprydd. Framför allt som fjolåret slutade i ren snöabstinens efter den grönaste julvecka jag kan minnas.

Nu minns jag förstås inte så värst långt tillbaka. Men lillebror Artemis och jag har i alla fall då pulsat oss igenom alla våra tidigare vintrar. Så den senaste veckan har vi bara suttit fulla av förundran över att gräsmattan varit lika grön som i somras.

Men nu är ordningen alltså återställd, om än bara för en kort stund. För redan i morgon talar de där som heter meteorologer om att den rara vita varan ska regna bort.

Hur det blir med det får framtiden som vanligt utvisa. I stället kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på nyårsafton, och det eviga ”puttrandet” i luften från tidigt på kvällen till långt efter efter midnatt.

Lillebror Artemis och jag är inte rädda. Men jag vet att många av våra stora och små vänner blir jätterädda när det smäller så där i luften. Så jag tycker nog att det där ”småputtrandet” i tid och otid borde förbjudas.

För tänk bara när vi skulle krypa till kojs, strax efter klockan två i natt, plingande det i mattes mobil. Där kom en hälsning från en förtvivlad matte, som firat nyår i stallet med en häst som varit farligt skärrad av allt smällande.

Den matten var säkert inte ensam om det, och så ska det väl ändå inte behöva vara. Jag kom förstås att tänka på våran egen Blondi, och började grubbla över hur hon klarat natten.

Blondi är den där vita sagohästen, som matte är med och äger hästsvansen i, och som jag snart ska få hälsa på. Grattis, passar jag på att säga till henne, då hon på nyåret  fyllde tre år.

Jag låtsades inte om någonting, men jag kände i fredags när husse och matte kom hem att de varit och hälsat på henne igen och grattat med morötter och äpplen lite grand i förväg.

Det luktar jättespännande när de kommer därifrån, och jag blir allt mer nyfiken på Blondi och vad hon är för en. Jag vet ju hur hon ser ut, men det är inte riktig detsamma som att få pussa på henne.

Fast matte har lovat att jag ska få göra det med. Så min tid kommer, det gäller bara att hålla ut! Och på tal om att gratta vill jag naturligtvis säga Grattis på årets första dag till tre vinnare som knäckt mina ”julnötter”.

De rätta svaren var julgris, huskatt och taxvalp. Alla djur precis som lillebror Artemis och jag. De tre vinnare som  datorn dragit fram är Lena Bark, Falun,  Ann-Kristin Herrmann, Dala-Järna och Ulla Stöffling, Ryggen.

Två trisslotter vardera kommer till er med posten under veckan, och jag hoppas verkligen att ni vinner storkovan. Med det tackar jag för mig på årets första dag, och tassar ut till lillebror, medan snön fortsätter att falla, och hoppas att han tassar mig till mötes.

För delad glädje är dubbel glädje, också när det gäller snöglädje!

Tassekram från sibiren Tritom med lillebror Artemis