Månad: april 2012

Vilken rolig typ han är den där kotten! En riktig nattsuddare, som kommer hemlullande i sin säregna stil frampå morgonkröken. Kollar om det finns något ätbart i restaurangvagnen, innan han bäddar åt sig och kryper ner i halmen längst in i sovkupén.

Efter det ser vi inte skymten av honom på hela dagen, annat än om han kommer ut och knatar iväg  för att uträtta sina behov. För se det är en renlig kotte vi har, som vet att sköta sig och inte smutsa ner inne i sovkupén.

Annars ligger han där och sussar sött och är hur gullig som helst. Inte ett dugg bryr han sig om att vi är ute och jobbar i trädgården. Fast husse och matte är förstås noga med att inte störa kotte!

Det är lillebror Artemis och jag  också, fast vi är så nyfikna att vi försiktigt kikar in i sovkupén flera gånger om dagen. Men det har vi inget för, då kotte krafsar för ”dörren” väldigt noga och ligger så väl inbäddad i sänghalmen att han varken syns eller hörs.

Tack och lov har han nu gjort sig så hemmastadd att han kommer ut och morsar på oss medan det fortfarande är ljust.  Jag har försökt leka med honom och göra små utfall, men då stannar han tvärt och gömmer huvudet i stället för att stolpa iväg på snabba ben.

Jag vet inte säkert, men jag har fått för mig att ”våran” kotte är en han. Mest för det där ungkarlslivet, som matte säger att han lever, då han är ute och letar efter en fästmö i skydd av mörkret.

Och himla angeläget lär det vara när han har både mat och husrum och massor med buskar att smyga i hemma här. Men det är han helt döv för när han mätt och belåten pallrar sig iväg ut på äventyr om kvällarna.

Jag, som håller koll från sovrumsfönstret, ser på långt håll hur han kommer smygande längs murkanten på uthusen ute på allmänningen. Vissa arla morgonstunder får jag vänta förgäves, men då kommer han så mycket tidigare morgonen därpå.

Det blev mycket kotte den här gången med, men det är något alldeles speciellt att ha en liten kotte i trädgården. Matte säger att det är lycka, och det är nästan så att jag börjar tro henne!

För något glupskare och mer fascinerande är det här miljoner år gamla djuret, som ser dåligt och hör liten lagom, men har ett luktsinne som känner pannkaksdoft på en kilometers håll meter har då jag aldrig sett.

Förstås inte någon som är så taggig heller. Och det ska villigt erkännas att  att jag är väldigt sugen på att tassa till honom lite försiktigt för att få känna hur taggarna känns.

Jag har fått rådet att låta bli, och lyckats hålla mig hittills, då jag ju inte vill skrämmas heller. Men  visst kliar det i tassarna, och det gör det allt på lillebror Artemis med.

Han är lika nyfiken som jag och har just varit in och kollat om kotten är hemma. Och det verkar han vara så läget är under kontroll. Då är det bara att vänta på att han ska vakna.

Det gör han först när han själv vill och magen börja göra sig hörd. Fram till dess är det bara att låta honom sova ”kärleksruset” av sig efter ännu  en natt med  frieribestyr.

Och även om jag kallar honom ”våran” kotte, så vet jag i dag  att vi bara har honom till låns. Han är fri och bestämmer över sig själv, och vad som rör sig i hans lilla huvud är det nog bara han själv som vet.

Det är just det som gör det så spännande med en liten kotte!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Det tar på att jobba om nätterna. Så på dagarna tassar lillebror Artemis och jag mest  omkring och jagar solstrålar mellan snöduttarna.

Husses gamla målarpall står perfekt till, och på den kryper vi upp när vi vill gotta oss och diskutera livets allvar. Den är med andra ord våran alldeles egen ljugarbänk, fast vi håller oss till sanningen medan vi inväntar kvällen.

För det är sent i skydd av mörkret som det nattliga underverket uppenbarar sig. En liten prasslande urtidsvarelse som försiktigt stoppar in sin  lilla vädrande nos under grinden och kollar om kusten är klar.

Och visst är kusten klar! Här är laddat med allsköns läckerheter, friskt vatten och sovkupé med halm. Men så är det också det här ögonblicket vi väntar på varje kväll och har gjort så hela veckan.

I timmar sitter vi tryckta mot grinden kikar ut i mörkret och väntar. Spänningen  stiger vid minsta ljud , och till sist blir den olidlig. Då börjar vi nästan se i syne och springa runt mellan alla kryphål under staketet och leta.

För den här taggiga saken är det mest spännande som hänt på den här gården sedan jag kom hit. ”Pippis” får ursäkta, men ”kotte” tar priset!

Ni har förstås förstått att det är en livs levande liten igelkott som stryker omkring här i mörkret. När den är lugn paddlar den på som om den inte hade några ben, och när den får bråttom ser den nästan ut att stolpa iväg på höga träben.

Det lustigaste med ”kotten” är att höra hur den smaskar när den äter. När den är mätt kryper den ner i sovkupén och vilar på maten, och sedan när vi gått in fortsätter den göra gården på egen hand.

Och det får den så gärna! För kan ni tänka er att  det ser ut om om den håller utomjordingarna borta. Inte en enda krigisk katt har visat sig på staketet den senaste veckan!!!

Nu tror jag också att vi har fått svar på frågan vad det var för ilsken typ , som i höstas donade och ställde under lilla redskapsskjulet och fräste åt oss när vi kikade in.  Det var förstås den här lilla ”kotten” som höll på att bädda för vintern och inte ville bli störd.

För det var precis där han kom ut ifrån, när han dök upp på utanför staketet sent på kvällen, för en dryg vecka sedan. Och vi som var så oroliga och trodde det var en giftig orm. Och så var det bara en harmlös liten ”kotte”!

Det är väl den, och så förstås att lillebror Artemis fyllt två år, som engagerat oss mest den här veckan. Och det börjar redan klia i tassarna inför kvällens föreställning.

Kommer, kommer inte, är förstås det vi sitter och grunnar på, och hoppas att kommer ska slå in. Hittills har våran önskan gått i uppfyllelse nästan varje kväll hela veckan.

Matte har nog förhoppningar hon med. För jag har hört henne knäcka ägg och vispa ihop en pannkakssmet  allseles nyss.. Så nu drar lillebror Artemis och jag oss tillbaka till uthuset och tar en eftermiddagsslummer och drömmer om ”kotte” där.

Det kan också vara nog så spännande då dörren är öppen och  ”pippis” titt som tätt tittar in och tar för sig av frön och nötter som hamnat på golvet i vinter när husse fyllt på burarna.

De vet inte att vi ligger där, och det de inte vet mår de inte illa av!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Häromdagen såg vi från farstukvisttaket hur husse kom ut med hink och spade och lät uthusdörren stå på glänt. Då förstod jag direkt att det var dags för det vi väntat på lillebror Artemis och jag.

Det var dags att gräva upp min mest älskade delikatess under sommarhalvåret. Rosorna som han så omsorgsfullt lagt på hög och grävt ner till vintervila för att slippa köpa nya varje år.

Nu konstaterade jag förstås direkt att det inte fanns mycket ätbart på de torra pinnarna husse grävde upp. Men han tittade glatt på mig och sa att det nog hade gått bra.

Så nu har vi så smått börjat hjälpas åt hela familjen att sätta ner de torra taggiga pinnarna i alla tänkbara stora krukor och urnor som lillebror Artemis och jag haft och busat i under vintern. Och hur eländiga pinnarna ser ut så luktar de i alla fall som riktiga rosor.

Just det där att vi äntligen kan börja vara ute tillsammans och jobba i trädgården är det allra bästa med våren. Det är inte alls lika upphiande att vara ute ensamma, som när husse och matte är med och det händer någonting.

För så är det här hemma att när husse med så får vi någonting gjort. Som när han kom ut ur uthuset med de där ljusblå säckarna, som han använder att till att samla torra löv, ris och kvistar från i fjol.

Jag glömmer väl aldrig första året jag var här, när det var på vippen att jag följt med trädgårdsrenset till tippen. Jag visste ju inte att säckarna skulle iväg, utan smög mig in under riset i säcken och lade mig till ro.

Jag var bara liten då! Men tror ni inte att lillebror, som till veckan fyller två år, var nära att följa med en här gången i stället. Han var som besatt av säckarna och gjorde allt för att gömma sig under allt skräp.

Nu var han lyckligtvis så tung att husse kände att säcken måste innehålla annat än torra löv. Tack vare det är han fortfarande kvar hemma här och inte bland alla soporna på tippen!

Och tur är väl det, så liten och go som han är. För jag vill ju inte för allt i världen förlora honom. Även om han, som alla småbröder,  är lite dryg ibland .

Vårens första gula buske blommar på gården, men i dag sitter jag inne och skriver för att hålla matte sällskap. Hon håller nämligen på att steka någonting som kallas tunnpannkakor, och som jag inte sett henne göra sedan jag kom hit  för över två år sedan.

För här hemma är det annars mest husse som lagar mat, och det är han fenomenal på jämfört med matte. Men nu på söndag står hon där och vänder pannkakor och småler som om hon vunnit högsta vinsten.

Jag kan inte annat än börja undra om det har någonting att göra med det som hände sent i går kväll. Som bortblåsta var de vanliga utomjordingarna, och i stället såg lillebror och jag någonting jättespännande som rörde sig bland lövresterna på andra sidan  staketet.

Länge och väl satt då lillebror och jag och kollade på den märkliga varelsen som helt klart ville komma in under staketet. Det verkade nästan som om den kände igen sig, och blev irriterad av att det var igenbommat.

Sent omsider kom matte ut och såg direkt på oss att det var någonting annat än de vanliga utomjordingarna på gång.  Så hon klättrade upp på staketet och kikade över men såg ingenting i mörkret. Då låste hon upp smygregeln på grinden och tassade försiktigt ut på allmänningen.

Riktigt vad som hände där ute vet jag inte. Hörde bara att hon lockade på någon och sprang in och hämtade kattmat och vatten. Mitt  i natten tog hon så fram två kattburar, som hon inredde  och ställde på ett skyddat ställe  ute på gården.

Och inte nog med det i morse var husse och matte ut och gjorde det lite lättare att komma in på våran gård, utan att för den skull göra det så lätt att vi tar oss ut. Spännande värre och fortsättning följer nästa söndag.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Hugaligen! Nu börjar utomjordingarna dyka upp igen. Från ingenstans kommer de smygande i mörkret och tar undanskymda ställen av staketet i besittning.

Där sitter de sedan hopkurade med sina lysande ögon och tittar ner. Beredda att invadera gården så fort tillfälle ges. Och låter illa så det förslår gör de också!

Så länge lillebor Artemis och jag är ute och håller koll vågar de sig inte ner. Men under natten och tidiga morgontimmar ligger gården risigt till för att tas över av utomjordingarna.

Det betyder att vi är inne i den här perioden när jag nästan aldrig vågar sova. För är vi ur vägen och kusten klar kan vad som helst hända. Glömmer väl aldrig den där tidiga morgonen, när jag rök ihop med en så tussarna rök och lillebror flydde upp på taket.

Är jag inne i huset  är det sovrumsfönstret eller farstkvisttaket som gäller. Där sitter jag och håller vakt och slår larm vid minsta rörelse på marken.

Ibland är det bara ett grässtrå eller någon av de små blå vårblommorna som vajar för vinden.

Men jag är på hugget direkt, och tycker mig se en sådan där lurvig utomjording från längre upp på Elsborg.

Och går larmet åker husse och matte upp på stört. För landar en  utomjording på gräsmattan är jag beredd att spela mig igenom fönsterrutan för att komma ut.

Persinennen har husse som bekant bytt ut efter mitt eviga spelande på den. Men det tror jag nästan han ångrar,  för ingen står då ut med oväsendet då jag drar igång med klorna mot fönsterrutan.

Jag vet ju att det brukar bli en sådan här ångestladdad period på våren då utomjordningarna dyker upp. Men i år kom de mycket tidigare än förut om åren.

I fjol den här tiden låg fortfarande snön som ett tjockt täcke och de höll sig hemma. Men i vinter har det ju varit så lite snö, och blivit vår så fort, att jag nästan inte hunnit med att förbereda mig.

Så nu dyker de upp och sitter och trycker här och sitter och trycker på staketet och låter illa. Jag minns att det det var så redan första vintern jag var här, men då flydde de så fort storebror Nisse bara visade sig på gården.

Han gjorde aldrig en fluga förnär, men hade respekt med sig som jag hoppas kunna få jag med. Fast det lär väl dröja, då han var nära 16 år och jag fyller tre i höst.

Mitt i alltihop blev lillebror och jag i veckan grymt påminda om att det är precis ett år sedan vi förlorade världens bästa storebror Nisse.

Det gör ont, och jag tror fortfarande att lillebror Artemis  går och väntar på att han ska komma tillbaka.

Han behöver bara höra Nisses namn, så får han ett sådant där märkligt förväntansfullt men ändå sorgset uttryck i ögonen.

Vi har visserligen växt ihop allt mer, men jag kommer nog aldrig att betyda lika mycket för lillebror Artemis som storebror Nisse gjorde.

Det är nästan lite kusligt att de kunde betyda så oändligt mycket för varandra att lillebror inte kan släppa taget.

Ändå hann det bara vara tillsammans ett knappt år. Men det är väl så i livet att det inte är allting man förstår.

Kanske gör det ännu mer ont att minnas storebror Nisse nu när allting annat här ute håller på  att vakna till liv. Både små  gula och pyttesmå blå blommor har vit sett på våra promenader och tagit som en hälsning från honom vid Regnbågsbron.

Matte har sagt att han väntar där och det måste jag tro på. Men lillebror tycks varken kunna eller vilja förstå det. Jag vill så gärna trösta honom, men när det gäller storebror Nisse vägrar han ta emot någon tröst.

Tack och lov har  han så mycket att göra med att kolla på pipps, hålla vakt och hjälpa matte på jobbet så jag tror nog att han trivs med livet i alla fall. Och så ryms en förstås hel massa bus inne i honom också.

I dag har vi varit ute nästan hela dagen och började med en morgonpromenad med husse och matte på allmänningen. Där hittade vi sådana små gula blommor som kommer först och lär ska heta tussilago.

Jag som varit så tuff, och haft så bråttom förut, är på väg att bli en riktig Ferdinand. Som det är nu kan jag sitta och lukta på de små blommorna hur länge som helst, medan lillebror rullar runt blir alldeles lyrisk av alla nya dofter ute på allmänningen.

Visst har det det varit en underbar påskdag, och för  första gången i år har jag suttit ute på gården med arbetsmaskinen och skrivit accompanjerad av fågelkvitter. När jag så var klar lade jag mig mitt på alla knapparna och raderade allt jag skrivit!

Tack och lov kom matte i sista sekund och och trollade tillbaka alla bokstäverna. Men det var nära ögat att hela jobbet gått om intet och jag fått stå där med skammen den här första söndagen i min alldeles egen blogg.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Hej alla nya och gamla vänner! I dag svävar jag på moln och siktar mot stjärnorna. Efter att två år har snyltat på matte i hennes blogg har jag äntligen fått en egen.

Som vanligt är det varje söndag som lillebror Artemis och jag dyker upp, och jag hoppas förstås att ni hänger med oss hit till min egen blogg.

Nu när matte inte längre kan hålla koll på allt  jag skriver, kan ni vänta er fler avslöjanden om vad som egentligen tilldrar bakom kulisserna här hemma på Elsborg.

Så vi hörs och ses på söndag, och till dess en trevlig inledning på påskhelgen!

I veckan kom husse hem med årets första efterlängtade penséer. Dagen efter snöade det förstås , men det hör liksom till och har blivit tradition.

Jag fick i alla fall min efterlängtade försmak av våren, då de här  första penséerna gör gott åt både kropp och själ. De smakar saftigt friskt och och känns så där härligt krispiga mellan tänderna.

Nu sitter de flesta upphängda i små mossamplar på farstukvisten, men husse har förstås sparat en alldeles egen kruka på trappan åt mig. För lillebror Artemis förstår sig inte riktigt på det fina i kråksången utan håller sig till vanligt gräs.

Hur som helst är det här den pirrigaste tiden på hela året. Sakta men säkert börjar det hända saker på gården som måste testas, inspekteras och godkännas av lillebror och mig.

För jag kan då inte tro annat än att den stora urnan som husse ställt ut mitt på gården är till för oss. Vi turas om att sitta i den och hålla koll nästan dygnet runt, och ibland sitter vi till och med där tillsammans.

Den är ett av mina favoritställen, då det alltid växer massor av rosor i den här låga urnan om somrarna. Jag behöver bara tänka på de färska grön/rosa skotten för att börja sniffa i botten som fortfarande gapar tom.

Den som väntar på nå´t gott… och till till dess har vi ju fjädrarna i påskriset att roa oss med ute i blåsvädret. Matte var sen i år och har nyss satt i dem. Få se om grannlåten håller fram till påsk eller om vi jagat bort varenda fjäder innan nästa helg.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Det är mycket på gång nu, och på onsdag får ni veta mer. Då dyker jag upp lite mitt i veckan för att fira något, som jag är väldigt mallig över.

Och ändå är jag bara en pytteliten del av det hela! För det är något väldigt stort. Nu måste jag bara sluta för att inte säga för mycket, då jag är satt med noskavle till dess.

Ni får gärna försöka gissa vad det är, men mer får jag inte avslöja i dag. Bara att det blir väldigt väldigt spännande!!! Inte bara för mig, utan minst lika mycket för er.

Men nu åter till dagen som i dag är och veckans fråga. Rätt svar är att det kända berguvparet i Falun har sitt hem i Falu gruva.

Det visste Sigbritt Evertsdotter, Falun, Lena Hagbohm, Falun och Salme Nilsson, Säter. Grattis säger jag, och sänder mina sista exemplar av En bok om Dalarna hem till er med posten.

Med det tackar jag för mig denna första söndag i april, när solen skiner mellan hagelskurarna och får det att spritta i kroppen på både lillebror och mig.

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis