Månad: maj 2012

Det behöver inte vara så väldigt varmt ute för att det ska bli stekhett i bilen. I alla fall inte om den om står stilla och solen ligger på!

Mitt budskap i dag är därför kort och gott. Lämna aldrig ditt husdjur ensamt kvar i bilen. Den riskerar förvandlas till en tortyrkammare och du att förlora det bästa du har.

Mellan pingst och midsommar är solen brännande het, även när det  det i skuggan känns ganska svalt. Redan i morse hade den ”hottat” upp vår inglasade termometer i topp och gjort den brännhet att nosa på.

Jag vet vad jag talar om för både lillebror Artemis och jag känt hur varmt det varit i bilen de korta stunder vi åkt till skogen. Men de korta stunderna är det värt att få komma ut i stora vida världen.

Husse har ett temperaturkort från Djurskyddet i bilen. Matte är med där, så jag har också i år fått en bunt kort att dela ut till er som hänger med oss i bloggen.

Det är en säkerhet att ha ett sådant med i bilen. En säkerhet som kan rädda liv!

För solen rör sig på himlen, och där det är skugga ena stunden kan det vara gassande sol nästa. Och hur snabbt temperaturen stiger  i en parkerad bil kan du läsa på kortet.

Mejla bara namn och adress till djurliv@dt.se och skriv Veckans Triton överst i mejlet, så kommer kortet på posten. Först till kvarn, så länge korten räcker…

Förra veckan lovade jag också att berätta hur det gick för lillebror Artemis i skogen den här första gången i år. Det lär ska ha gått jättebra, och han blev så till sig  av att smyga runt i blåbärsriset att han aldrig höll på att komma hem.

Men kan ni gissa vad han blev mest fascinerad av. Jo, förstås bäcken som följer naturstigen och låter så där härligt. Vid den blev han bara sittande, lyssnande och jättesugen på att börja leka med vattnet som han gör här hemma.

Han nöjde sig dock med att beundra det självgående vattnet den här gången, men nästa gång tassar han säkert i och börjar leka. Vattentokig som han är!

Åter till det här med sommar, sol och semestrande med hund och katt i bilen. Tänk på att det inte bara är stillastående bilar som kan vara jobbiga för oss.

Vi har päls fast det är sommar och svettas inte på samma sätt som ni människor. Trampdynorna är det enda vi har att ta till och så att försöka flåsa ut värmen.

Vi tål därför inte lika mycket som ni, utan behöver täta stopp med möjlighet att svalka av oss. För ska vi vara med på semestern, ska det ju vara trivsamt för oss också.

Och tänk för allt i världen på att inte binda hunden eller katten vid det som kallas dragkrok bak på bilen. Det kan sluta riktigt illa och tål säkert att återkomma till fler gånger i sommar!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Växlande molnighet är det här utanför, men i hjärtat skiner solen! För ”kotte” har kommit tillbaka och gjort gården så där taggigt trivsam igen.

Så har det äntligen torkat upp så att jag har kommit ut i skogen, och lillebror har hittat sin nya  favoritplats ute på allmänningen.

Så snabbt kan det växla och molnen blåsa bort. Redan  tisdags kväll syntes misstänkta spår, och tidigt i onsdags morse möttes vi av en hungrig ”kotte”.

Och inte nog med det! Han har blivit riktigt sällskaplig och knatar runt här på gården även på dagarna.  Äter pannkaka ur mattes hand och är inte alls så blyg som han var förut.

Nu har han börjat äta av våra knaprisar också och tycks veta att han måste dricka vatten efteråt. Så det är nästan så jag börjar undra om det är lite katt i honom också.

Dessutom har han fört det goda med sig att lillbror Artemis och jag numera också  får äta middag ute i gröngräset. Fortfarande en bit från ”kotte”,  men snart äter vi nog ur samma skål.

Jag har tjatat på husse och hoppat upp på storbilen så fort  vi kommit ut på allmänningen. Så i går bar det äntligen i väg ut i skogen vid Harmsarvet, där jag jagade grodor förra året.

Och visst öppnade sig en ny värld när vi väl lämnat storbilen bakom oss och kommit in bland träden.  Småkrypen i blåbärsriset väckte äventyrslustan, tills det plötsligt dök upp  ett jättestort  brunt  djur som legat och vilat vid naturstigen.

Jag blev inte ett dugg rädd, men benen ville liksom bara inte bära. Så jag blev liggande där platt som en sån där pannkaka matte steker åt ”kotte”. Jag ville men det liksom inte  att flytta sig.

Lyckligtvis upptäckte hon mitt dilemma, och bar mig förbi djuret. En en ko som med snälla ögon tittade på mig och undrade vad jag var för fegis. Får väl försöka förklara mig nästa gång vi ses, då hon går på bete i omgivningarna.

Och som om det inte det räckte med det, kom det två stora fåglar ur skogen och tog sikte på mig. Då gömde jag mig tills de passerat och simmat ut i dammen.

Inte för att jag var rädd, då det bara var gräsänder. Men det blev lite för mycket på en och samma gång  mitt ute i skogen. Så väl inne i storbilen igen, tog  jag min tillflykt till golvet,  så ingen skulle se mig utifrån.

Lite skämmigt var det, för så har jag aldrig burit mig åt förut! Men det var ju första äventyrsresan i år, och jag kan erkänna mitt fjant för er bara inte lillebror Artemis får veta det!

Lillebror som varit hemma fick förstås gå ut så fort  jag  kommit hem. Det var han helt nöjd med, då ”kotte” gick omkring och spankulerade på gården.

Och faktiskt de är rätt lika varann, då det gäller snabba rörelser och nytt folk. De vill ha det lugnt och tryggt och helst bara umgås med sina nära och kära.

För precis som ”kotte” är lillebror Artemis så försiktig att de är som gjorda för varann. Och umgås med djur tycks ingen av dem ha några problem med.

Fast i skrivande stund, på en lånad arbetsmaskin, är lillebror på väg i storbilen ut i skogen. För rätt ska vara rätt, och det är hans tur att rå om husse och matte i dag.

Hur det går  står än så länge skrivet i stjärnorna. Så det  får jag väl vänta med att berätta  till nästa vecka!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

Det har varit blött så det förslår den här veckan. Så blött att min blogg hållit på att rinna ut i sanden. Inte heller är det  bara regn från himlen och tårar på mattes kinder som gjort livet surt. Nej, den här gången är det är det te med mjölk, som ställt till det ordentligt!

För det var en hög ljusgul kopp, med just det oskyldiga innehållet, som förvandlade den trivsamma onsdagen till en mardröm. Koppen råkade nämligen välta på skrivbordet och duscha arbetsmaskinen medvetslös.

Maskinen som är mattes trogna följeslagare, och där hon har en massa texter och alla bilder hon jobbat med det senaste halvåret.  Nu är den rensad på sitt innandöme och på väg hundratals mil bort för att  om möjligt rädda det som räddas kan.

Det betyder att matte den här helgen svävar matte mellan hopp och förtvivlan. Först såg ljust ut då  den lilla lådan med hela alltet verkade ha klarat sig från att bli blöt. Men en stund senare blev allting svart som om luften gått ur lådan och orsakat kortslutning.

Så klart har den olycksaliga tekoppen satt sina spår på humöret här hemma. Matte har varit jätteledsen, fast hon inte velat erkänna det. Och lillebror Artemis och jag har haft fullt upp att göra med att trösta henne. Lillebror är suverän på det, och jag är inte så bet jag heller.

Lyckligtvis fick vi låna en arbetsmaskin av de tekniska pojkarna på tidningen, och det är den som räddar mig i skrivande stund. För jag har ju lovat att att rapportera allt som händer och sker, och hur skulle jag ha kunnat göra det utan lånemaskinen.

Lägg till det att det regnat nästan hela veckan, så är det tur att matte haft lillebror Artemis och mig att krama om. Vi låg och sov när olyckan hände och hörde bara hur hon fick världens utbrott och morrade i sin ensamhet värre än en ilsken katt.

En sådan utomjording har jag tyvärr också haft här om nätterna, som inte drar sig för att stå och sätta sina  fula märken på dörren uppe på farstukvisten. Hittills har han lyckats klara sig undan mig, men får jag bara tag i honom så…

Utomjordingen har kommit  nu när ”kotte” övergivit oss och varit borta flera nätter. Så det har inte riktigt varit våran vecka den här veckan. Fast vi visste ju förstås att vi bara hade ”kotte” till låns.

Men ni vet hur det är. En olycka kommer sällan ensam. Och nu har arbetsmaskinen kolat,  ”kotte” dragit ut på äventyr  och en utomjording tagit sig in på gården.

Vore det inte för att humlan surrar och rosorna skjuter skott kunde man nästan gå ide. Men skam den som ger sig för att det blåser lite motvind.

Det är ju ändå så att det måste vara mörkt för att kunna bli ljusare. Och vi vet ju alla att efter regn kommer solsken!

Tassekram sibiren Triton med lillebror Artemis

En ros gör ingen sommar. Men fyra nyinköpta med färska skott är en god början. I veckan kom husse hem med just det i väntan på att de övervintrade pinnarna ska börja röra på sig.

Jag är som besatt av rosor och blev alldeles lycksalig  när jag såg vad han hade med sig. Knappt hann han ställa från sig de hopknutna stjälkarna på bänken förrän jag var där och började äta.

Det fortsatte jag sedan med, när matte satt ner dem i den låga urnan, och lyckades i min iver trampa ner flera av penséerna runt omkring. De reste sig lyckligtvis av sig själva, men har efter det tuktats av snön så de ser lite slitna ut.

Jag börjar i alla fall återfå fina formen efter mina svackor, och rosorna är rena vitamininjektionen. De smakar gott och de späda skotten är mycket bättre än tandborsten att  tugga ren tänderna på.

Rosorna är precis den vitaminkur jag behöver för att må bra, då jag inte gillar gräs som är det bästa lillebror Artemis vet. För även vi katter behöver det där som heter c-vitamin, och brist på det kan visa sig på tandköttet.

Jag fick faktiskt en sådan energikick av de späda rosskotten, att jag av bara farten ställde upp och hjälpte husse så gräsfrön vid sidan om huset. Fröna var väl inte så värst intressanta att hålla på med, men fiberduken han bredde över var minsann så mycket mer spännande.

Den vägde ingenting och innan husse visste ordet av hade jag krupit under och lindat in mig i den. Det var väl så där lagom populärt, men jag måste ha sett för kolig ut, för husse skrattade och ropade på matte att hon skulle komma med kameran.

Lillebror Artemis låg förstås som vanligt bara och tittade på mig med stora ögon. Så skulle han aldrig ha gjort, försiktig som han är den lilla ”myspojken”. Visst är han härlig på sitt sätt, fast jag tycker nog att han är en riktig ”matte-gris”.

Det syns inte utanpå men han kan vara ett litet busfrö han med. Skillnaden är bara den att han är det på ett lite mjukare sätt än jag. Men han är förstås också yngre än jag och fortfarande lite kvar på det där lekstadiet.

Och bra är väl det med tanke, med tanke vad för spännande som som är på gång. Det viskas nämligen här hemma i hemlighet om att vi ska få tillökning i familjen.

Nu har jag förstås som vanligt avslöjat för mycket, medan det fortfarande är en familjehemlighet. Men   men ni vet ju hur gärna jag vill ha något nytt att berätta, och ni behöver ju inte skvallra för matte att jag har läckt.

Hur som helst låter det som om det är en liten lillebror på gång. Inte för att jag behöver någon mer, men lillebror Artemis vill nog ha ett lite knyte att krypa ner bredvid och ta hand om.

Och vem vet det kan väl bli spännande för mig med att få en en sådan där liten ulltuss att fostra igen. Jag börjar faktiskt se fram emot det lite jag med. Fast han är ju så nödens liten och mammig än, att det dröjer ända tills i sommar innan vi får hämta honom!.

Tassekram sibiren Tritom med lillebror Artemis