Månad: september 2012

Invintringen i trädgården kom av sig, då frostnätterna uteblev. Så nu är farstukvisten en enda djungel av blommor i urnor, som var på väg in men snart kanske åker ut i gen.

Där har vi i alla fall just nu det perfekta gömstället att sitta och smyga på mattes kajor, som håller på att få lillebror Febus att gå upp i limningen. Han blir alldeles hispig när de sitter på staketet och gapar medan våra kattknaprisar flyger rakt in i näbben på dem.

Någon lär ska ha sagt om slött folk, att de sitter och väntar på att stekta sparvar ska flyga in i munnen på dem. Och lite åt det hållet måste jag hålla med på att det lutar med herr Kaj och fru Kaja.

För med så många knaprisar i magen borde de ha börjat låta som katter för länge sedan. Men inte heller! De fortsätter att tjattra på sitt eget lilla vis, så det hörs ända in i redaktionsrummet, där jag bloggar framför arbetsmaskinen.

Lillebror är på hugget direkt och sitter som förstenad, och darrar på rösten, medan han räknar knaprisarna de fångar med näbben. Han måste kunna räkna långt vid det här laget, då de tar emot mellan 40 och 50 stycken innan de tackar för sig och flyger upp på taket.

De där två svartingarna, och deras kompisskap med matte, ger lillebror Febus ingen ro. Artemis och jag har givit upp för länge sedan och insett att det bara är att låta dem hållas. För de svarta fåglarna med silverögon är så slipade att det ser mörkt ut att lyckas nå dem.

Helt klart ser det rara paret gården som sin, precis som jag ser den som min.  Och visst räcker gården till åt oss allihop, även om de där två är väl dryga. De håller matte i herrans tukt och förmaning och kommer till och med och tittar in genom sovrumsfönstret på morgonen.

Så riktigt ljust ser det heller inte ut för lillebror Febus, när det gäller utställningen till helgen. Det är inget väl inget direkt allvarligt, men har kommit fram vissa saker som gör att han kanske får stanna hemma den här gången.

Ledsamt förstås för oss alla. Inte minst för mellanbror Artemis och mig som planerat för en heldag för stora pojkar! Men självklart tar vi hand om ”minstingen” om det är så att han får lov att stanna hemma.

Kan inte säga mer i dag, då ingen av oss vet bestämt. Får återkomma till det när vi vet hur det blir med den saken.

Hur som helst är utställningen säkert sevärd i vilket fall för alla intresserade. Liksom när Artemis och jag var med håller arrangerande Dalälvskatten till i Badmintonhallen i Borlänge, och runt 400 katter kommer att visas upp både lördag och söndag.

Tassekram Triton med småbröderna Artemis och Febus

I förrgår kom bekräftelsen med posten. Matte säger att det heter bekräftelse, när det kommer brev med beslut om nånting så viktigt att det måste vara skriftligt.

Och visst var det både viktigt och skriftligt minsann. För det var en bekräftelse på att lillebror Febus snart ska ut på nånting stort.

Så nu tränar vi honom att visa upp sig på högt höjd inför det som komma ska. För lillebror Febus  måste vara väl förberedd, då han tvingas åka ensam medan Artemis och jag får stanna hemma.

Vi två har varit ut på samma sak, en gång förut, för precis två år sedan. Då hade vi också fått bekräftelse med posten, och kom hem med var sin fin rosett.

Nu är det lillebror Febus tur, att sitta en hel dag i bur, som docksöt liten prydnadskatt. Mellan varven ska han sedan lyftas ut, bäras fram visas upp, kännas på, dras ut och granskas med kritiska ögon av  en domare.

Och en domare är en sådan som gått i skola för att lära sig hur en katt ska se ut. Inte för att jag förstår vad det ska vara bra för, men såna är reglerna  och regler är till för att följas.

Lite spännande  var det väl också, framför allt som Artemis och jag fick dela bur och vara tillsammans hela tiden. Problemet var bara att jag inte kunde koncentrera mig riktigt på uppgiften utan hade tankarna på gården här hemma och eventuella inkräktare när vi var borta.

Domarna var i alla fall snälla, och kunde konsten att visa upp oss. Fast roligast tyckte jag förstås att det var med alla snälla människor, som kom och hälsade på lillebror Artemis och mig! Det  kändes stort att många blogg-vänner kom för att kolla just på oss

Men tiderna förändras och vi med dem. Så nu är det alltså  lillebror Febus, som ska till Borlänge på Dalälvskattens utställning om två veckor.  Och som sagt, inte nog med det. Han ska dit ensam också!

Det är väl det enda som oroar, även om han förstås har matte med sig och får rå om henne ensam en hel lång dag. Det kanske till och med uppväger att sitta i buren och bli uttittad.

För så söt som ha är lär väl ingen kunna annat än vara snäll mot honom. Men det blir förstås ståhejigt här hemma framtill dess, med all vad badning, kamning, borstning och träning heter.

För att lillebror Febus ska känna sig hemma i buren, har vi i hemlighet redan fått börja ligga in det fina nya blanka  ”lapptäcket” han ska ha med sig.  Allt för att han ska känna sig trygg, fast Artemis och jag inte är med.

Och vi har ju ett par veckor på oss att träna upp lillkillen, som redan nu är ett charmtroll och bara behöver tuffa till sig lite. Det är vår uppgift att ordna det, och vi har ju ett par veckor på oss.

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Hösten är på väg. Det känns framför allt på morgonen, när jag spelar mig ut i halv-sex-snåret. Rått, blött och kulet är det då, och alldeles på gränsen att frysa på.

Det har jag rått bot på nu i helgen, när husse kom in med värmevästarna han haft liggande i skuffen på storbilen. Knappt hann han lägga från sig dem på bänken, förrän jag såg min chans och kröp in i goa trygga västvärmen.

Så där ligger västarna nu och väntar på mig och Artemis när vi kommer ut på morgonen. Den där lilla saken får ju inte hänga på då utan snällt fortsätta ligga och ”snutta” på mattes hals och spinna så hela sängen durrar.

Bevare mig för sånt trams, när gården väntar på oss stora pojkar. Först några timmar senare, när det ljusnat, får Febusen komma ut, och då är det tunneln som gäller för Artemis och han.

Men inte vore det så värst roligt att vara ute natt efter natt, utan mat och dryck, och någon som gosar och verkligen tycker om en. Då skulle man nog känna sig väldigt ensam och olycklig.

Just det har matte bett mig skriva lite om idag, för här hemma går Djurdetektivens telefon varm!  Överallt hittas ensamma kattmammor, dumpade kattungar och övergivna katter, som ingen vill veta av.

Visst är det märkligt att nästan inga andra djur överges så här grymt när hösten kommer och det börjar bli kallt. Men ännu märkligare är förstås att det finns så grymma människor mitt ibland oss!

Tänk bara om vi skulle överge lillebror Febus. Han skulle inte klara sig långa stunden. Och det skulle då förresten inte Artemis och jag göra heller.

Lika illa är det med alla andra katter, som levt bland människor men plötsligt står ensamma i hela världen. Tur att det finns katthem och jourhem. Men det är bara på vissa plaster, och de är dessutom ofta fyllda till bristningsgränsen.

Så träffar du på en vilsen eller övergiven katt, är det bra att veta att du som en sista utväg kan lämna den som hittegods till polisen. Då blir katten i alla fall tillfälligt omhändertagen och får någon vecka på sig att hitta tillbaka sitt gamla eller hitta ett nytt hem.

Bra att veta är också att det som kallas polisens ledningscentral (LKC) har listor där du kan anmäla om du förlorat eller hittat och tagit hand om ett djur. Telefonnumret till polisen är som alltid, var du än bor, 114 14.

Nu blev jag lite väl allvarsam, men allt för den goda sakens skull. Och ombyte förnöjer, då det annars inte är så värst mycket allvar här hemma sedan lillebror Febus kom.

Han kan konsten att hålla igång och motionera oss så fort han får minsta lilla chans. Nu väger han dessutom dubbelt så mycket som när han kom, så vi kan börja ge igen utan att skämmas ögonen ur oss.

Själv tror jag mig fortfarande hålla vikten, men lillebror Artemis har säkert motionerat bort ett halvkilo sedan den lilla busen gjorde entré. Och mer lär det bli, om han fortsätter på den inslagna vägen.

Så det var väl en himla tur att vi var lite rundhulta när ”pysslingen” kom både Artemis och jag. För nu kommer kilona att rasa i en väldans fart om han fortsätter hålla lekstuga här hemma!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och en liten Febus

Tänk ändå vad märkligt det är. Jag har aldrig ens tänkt tanken förut. Inte förrän lillebror Febus kom och vände upp och ner på tillvaron.

Men det verkar faktiskt som om mellanbror Artemis och jag stannat av i utvecklingen. Det händer liksom inte så mycket med oss nu längre. Inte annat än att vi lägger på hullet!

Lillebror Febus däremot händer det nya saker med så gott som varje dag. Och jag måste erkänna att han är uppfinningsrik, finurlig och lättlärd till tusen.

Tror han slår både Artemis och mig när jag tänker tillbaka, och det är väl ingenting att sörja över. Men den där fula känslan, som jag inte vill veta av, börjar smyga sig på mig nu igen.

Jag vet att jag slogs mot den ett tag efter att lillebror Artemis kommit. Då lyckades jag som sibir befria mig  från den där typiska svenska sjukan.

Men nu känner jag av den igen. Det liksom sticker till, när matte gosar för mycket med lillebror Febus! Ändå är jag ju i ärlighetens namn ingen sådan där kelgris, men det känns i hjärtat i alla fall.

Väl ute på promenad sätter jag svansen i vädret och ser ut precis som förr. Men jag har inte längre tid att hälsa någon längre stund på vänner och bekanta. Är för uppskruvadför det, och väl hemma går jag som mest omkring och mullrar som ett åskmoln så fort lillebror Febus tassar till svansen min.

Jag vet inte, men innerst inne tror jag Artemis känner lite likadant, fast han döljer det bättre än jag gör. Faktiskt skäms jag för mig själv när jag känner att avundsjukan har tagit över. Men jag är i alla fall inte sämre än att jag vågar erkänna det och hoppas att snart bli av med den här simplaste av känslor.

För lillebror Febus kan ju inte rå för att han är liten och lekfull. Lyckligtvis har han hittat ett nytt nöje när vi är ute på promenad på allmänningen. Han är nämligen helt fascinerad av dagvattenbrunnens lock och att sitta länge och väl och tassa ner småsten i hålen så det plaskar nere i mörkret.

Det ser så spännande ut att jag nästan vill vara med och leka, men jag är ju stor nu och har annat att tänka på ute på allmänningen. Framför allt att hålla rent från objudna gäster, som sprayar retfulla hälsningar uppöver däcken på storbilen.

Mellanbror Artemis håller förstås lillebror Febus under uppsikt hela tiden, så att inget farligt ska hända. Han är verkligen beundransvärd och skulle inte för en sekund  lämna lillebor Febus utom synhåll.

Ändå är han inte så nära att ha stör, men ständigt på vakt för att skydda lillebror Febus och se till att han inte drar iväg med koppel och allt.  En bror att vara stolt över, och någon sådan är då inte jag. Inte just nu i alla fall!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och en liten Febus