Månad: december 2012

God Helg alla vänner! Söndag i dag och bara timmar kvar till årets sista dag. När sedan aftonen går mot sitt slut knackar det nya året på dörren!

Det går fort nu, och jag vet inte om jag är beredd att öppna dörren och släppa in det nya året. Kände i morse att jag måste koncentrera mig, för att hinna med till deadline, som matte så vackert kallar det.

Men hur lätt är det med två småbröder som busar i ett och försöker få mig med på noterna. Så i dag på förmiddagen fick husse och matte köra ut mig med storbilen till skogen, för att jag skulle få samla tankarna i lugn och ro.

 

Småbröder och småbröder, men om jag blivit äldre så har mellanbror Artemis blivit så mycket yngre, sedan lillebror Febus kom. De leker som bästebröder och Artemis börjar bli hur modig som helst.

Snöplogen och sopbilen är de enda han fortfarande inte kan förlika sig med. Men med allting annat går det bättre för var dag som går. Så även om jag ibland saknar det vi två hade det förut, så är lillebror Febus det bästa som hänt honom.

Men att samla ihop året som gått, och sätta det på pränt, kräver en alldeles egen tankesmedja. En sådan hjälpte husse mig att ordna i snön, högt uppe på en stor sten, i skogen ovanför Stångtjärn.

 

Där  låg jag och njöt av tystnaden medan jag gav tankarna fritt spelrum att minnas guldkornen från det gångna året. Och hur jag än vänder och vrider på det, så var lillebror Febus mjuka ankomst det största och mest minnesvärda för hela familjen.

Med skräckblandad förtjusning minns jag hur rädd jag var för honom de första dagarna, och mullrade som ett åskmoln så fort han kom i närheten av mig. Men jag minns också hur hjälpsam och härlig han var på Triton-dagen i slutet av juli.

Spännande värre var det också under det tre månader vi hade våran alldeles egen ”Kotte” här som daglig gäst och nattlig gårdvar. Och fortfarande minns jag smaken på de första krispiga penséerna och de ännu ljuvligare späda rosenskotten.

 

Siktar högt i träden gör som synes både Artemis och lillebror Febus, som såg sitt livs första snö på min födelsedag i slutet på oktober. Det minns jag förstås med glädje och stolthet, även om den försvann dagen därpå.

Fast bara någon vecka senare kom den tillbaka för att stanna.Ända fram till i dag då snön börjat smälta och termometern visar på fyra grader plus. Min nyårsönskan är förstås att det kommer lite ny ren vit snö, och mitt nyårslöfte till er att vi bröder ska börja röra på oss efter  årsskiftet.

Med det önskar vi er alla ett fint fridsamt slut och ett riktigt GOTT NYTT ÅR!!!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Go eftermiddag så här dan före dan. Hoppas allt är bra med er alla, och att julstämningen så smått börjat infinna sig. Själv fullgör jag i dag mitt hedersuppdrag som adventstomte, med att dra tre nya vinnare ur tomtesäcken.

Grattis, säger jag till Sixten Sjöström i Gagnef, som får en röda-pricken-pekare och en pälssvans. Pälssvans och fladdermus går till Fialotta och Stensture Ahlfors i Borlänge och Missy, Poppy och Spotty Andersson i Falun.

Nu hinner leksakerna inte fram till julafton, men de är förhoppningsvis lika välkomna till att leka med i mellandagarna. Då lovar jag att de kommer med posten och dimper ner i brevlådan!

Själva tar vi julfirandet med ro, och får väl se vad husse och matte hittar på åt oss. Artemis och jag har ju varit med förr, och hunnit bekanta oss med alla tomtar både ute i snön och inomhus.

Fast i ottan i morse var det nästan så att vi började tro att det stod en annan tomte utanför grinden. Tre gånger med en stunds mellanrum ringde det på klockan utan att vi kunde se att det stod någon alls där.

 

Vi satt på helspänn i sängen hela familjen, utan att kunna förstå annat än att signalerna var en hälsning från ”andra sidan”. Från någon som fanns där, som vi inte kunde se. Någon som tillhört oss och ville visa att han var med.

För lillebror Febus är det första julen, och förstås spännande med alla skäggiga figurer som hämtas ner efter att ha sovit hela året på vinden. Så han har förstås fullt upp att gå igenom allt som plockas fram.

Självklart tror han att både tomtar och troll är till för honom att tassa på och busa med. Men annars är det fortfarande pälssvansarna som roar oss alla tre. Så till den grad att alla andra leksaker hamnat i en låda.

Ska jag nämna någonting annat så är det röda- pricken-pekaren, som är jätterolig att leka med när det börjar skymma ute i snön. Det vill jag tipsa alla vinnare om, och annars är röda pricken också en perfekt sista-minuten-klapp.

Vi fick en modell större till julklapp förra året, men upptäckte efter ett tag att det inte alls var lika roligt att leka med den, som när matte är med och leker med den lilla enkla modellen.

Inte minst som vi kommit på att den funkar ute i snön, och att faktiskt är värdig ersättare för pälssvansen, som blir alldeles för blöt och tung eller också försvinner i snön. Återstår att se hur många svansar som smälter fram i vår!

Självklart är röda pricken lika rolig att leka med inomhus för alla som inte älskar snön lika mycket som vi. Kör igång bara så vågar jag lova att mattorna flyger och dammtussarna yr.

Fast alla har väl förstås städat bort de sistnämnda nu till jul. Vi har hjälpt till så gott vi kunnat med att skura golven här hemma. Det har gått som en dans, när vi varit ute i snön och kommit in med stora snöklumpar på magen, som fått smälta på varma golvet.

Sedan har det bara varit för husse och matte att torka upp efter oss, och då har vi liksom gjort halva jobbet. Och vi fortsätter förstås hjälpa till på vårt eget sätt här hemma hela julen!

Som ni ser andas bilderna här hemifrån redan julefrid. Vi sitter som tända ljus och sänder varma tankar, till er alla från oss alla och önskar God Jul!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

Tredje advent och julen kryper allt närmare. Visst känns det bra med några extra ”röda” dagar då vi bröder får rå om husse och matte ännu mer! Och husse och matte får rå varandra lite mer de med.

För just det här att få vara lediga tillsammans och göra precis vad vi vill, när vi vill, är det bästa med julen. Vi firar alltid väldigt fridsamt här hemma och försöker tänka på varför vi firar jul.

Inte för att vi förstår så mycket av det där med stjärnan i Betlehem, som visade vägen till det nyfödda Jesusbarnet i stallet på julafton. Men visst tänker vi när vi  sitter i fönstren  och tittar ut mot himlen om nätterna.

Jag tänker och önskar att varje stjärna kunde leda en katt, som saknar rum för natten, in i värmen om än bara i ett stall. Och speciellt tänker jag förstås på den som väntar smått, och snart ska bli mamma katt, ute i kylan. Och det gör säkert broder Artemis med!

Det är matte som lärt oss att tänka så.  Och under  julen har jag tid, då det inte är så mycket här omkring att hålla koll på. Vi tar det som sagt lugnt, och tjuvstartade faktiskt firandet lite i förmiddags med att titta på Pettsson och Findus hela familjen.

Det passar oss, då husse eller matte är naturmänniskor, som inte förstår sig på det där att stressa sönder det fina med julen. Vi tänder våra lyktor med levande ljus ute på gården leker och busar i snön medan husse och matte njuter av friden.

 

Men lite ovisst känns det, på ett alldeles speciellt sätt, för matte i år. I veckan som gick fick hon och alla hennes arbetskamrater erbjudande att sluta frivilligt, men ändå få pengar till mat åt oss bröder några månader framöver.

Så det är vad hon grubblar på just nu, då det ska lämnas besked en bit in på nya året. Och det tål förstås att tänka på, då matte jobbat på tidningen så länge hon kan minnas.

Men jättemånga ska bort under de närmaste tre åren, och nu försöker de som bestämmer lösa det med nå´t som kallas frivillig avgång. Både lockande och skrämmande på samma gång, och det påverkar förstås oss här hemma och inte minst mig som skriver på söndagarna.

Men en sak törs jag lova med mattes goda minne!  Det är att Veckans Triton kommer att finnas någonstans på det nätet, och att matte kommer att fortsätta skriva om och försöka hjälpa djur. Och självklart hoppas vi att ni följer med även om vi byter adress.

Nu snabbt över till dagens höjdpunkt och min trivsamma uppgift som adventstomte. Svaret på frågan var förstås rara tjurenFerdinand, och veckans röda pricken pekare och en pälssvans går till Gudrun Westling i Älvdalen.

Pälssvans och fladdermus kommer med posten till Sigbritt Evertsdotter i Falun och Inga-Britt Hellgren i Björbo. Grattis alla tre säger jag övergår till dagens fråga.

Nu undrar jag vad det rara paret heter, som så kärleksfullt suger i sig långa makaroner i rutan på julafton. Svaren skickar ni som vanligt till djurliv@dt.se senast lördag.

Och precis som förra veckan, sparar jag alla rätta svar, som inte vunnit, i tomtesäcken, så att den som svarat på varje adventsfråga nästa helg har tre chanser att vinna.

Med det önskar jag er alla en fin vecka, från ett grymt nollgradigt Falun med kramsnö. Och om ni inte redan märkt det, kolla igen så får ni se, hur lika Pettssons Findus och broder Artemis är!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

Brrr, nu får jag erkänna att det är riktigt kallt ute. Fast snön är mjuk och skön att grotta ner sig i jaga allt som rör sig  under täcket.

Eller rättare sagt allt som vi tycker att rör sig där nere. För ibland  skenar fantasin iväg med oss, och vi bara  dyker ner på lite vad som helst.

Sedan sitter vi där fulla med snö och förstår ingenting. För något byte lyckas vi då aldrig få med oss upp efter ett sånt där ”sibirfnatt”, som får oss att rusa”råmade” av glädje genom snön.

 

Fast när matte är med ute vet vi att det kan hända spännande saker under snön. Hon har en jättelång piska med ett jättelångt snöre som hon drar under snön.

Den  heter visst longerpiska, och ska användas till hästar. Men den passar oss alldeles utmärkt! Är häftig att jaga ute på gräsmattan och snöret ännu häftigare att jaga under snön.

Fördelen med kylan är att snön håller sig mjuk och luftig att  plöja fram genom gång på gång. Och så slipper vi de där stora hårda klumparna som annars fastar och luvas som bara den under magen.

 

Direkt från kylan in till veckans glada, som berör och värmer hjärtat. Den handlar om rara mamma katt och hennes lilla prinsessa till dotter som jag skrev om för några veckor sedan.

De letade då efter egna hem, och i veckan har allting ordnat sig till det bästa.  Lillflickan har redan flyttat till sin nya matte i Bjursås och mamma katt hämtas av sin alldeles egen matte i Borlänge på luciadagen.

Då har hon först varit till veterinären för att bli lugn och snäll och go, som jag kallar det. Samtidigt får hon också ett eget nummer i örat och en spruta mot pest och snuva. Det känns så bra nu före jul, och här hemma önskar vi dem allt gott och lycka till framöver!

 

Glad är jag också att i dag, på andra advent, kunna presentera tre vinnare i adventstävlingen från förra veckan. Piff och Puff var förstås svaret på frågan, och vinnare av röda pricken pekare och pälssvans är Lotta Leksell Pros i Stora Skedvi.

Pälssvans och fladdermus går till Mia Lyhed Danielsson i Hult och Iréne Fredriksson i Lilhärdal.  Grattis alla tre säger jag och hoppas från hjärtat att vinsterna väcker leklust och sprider glädje.

Alla ni andra som skickat in till adventstävlingen och inte vunnit i dag. Misströsta inte utan fortsätt att skicka in svar på den här veckans fråga. Jag samlar alla adventssvar svar i en tomtesäck, och då har ni som skickat in till idag, men inte vunnit, dubbla chanser om ni klarar frågan som följer.

 

Jag fortsätter bland Kalle Anka och hans vänner, och det  jag vill veta idag, är vad den rara tjuren heter som helst sitter under korkeken och luktar på sina blommor. Han som är så rar att man bara vill krama honom.

Svaret skickar ni som vanligt till djurliv@dt.se och senast på lördag måste jag stoppa ner dem i säcken. Med det önskar jag lycka till och återgår med bröderna  till att vakta fågelbordet från trappan.

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och lille Febus

Så kom den då äntligen tillbaka! På dagen en månad efter min snöklädda födelsedag. Och nu ser den ut att ligga kvar och linda in oss i ett mjukt gnistrande vitt täcke.

 Och den är ju som allra bäst just när den faller och strax efteråt. Så de senaste dagarna har det inte handlat om så mycket annat än att leka och busa i snön.

Fast som storebror har jag också gång på gång fått rädda mellanbror Artemis och lillebror Febus undan ljudet från snöplogen. De blir så rädda när den dundrar omkring alldeles utanför staketet, så de sätter full fart upp på trappan, där jag får sitta och lugna dem.

 En finare första advent än i dag tror jag inte att jag kan minnas. Gården här hemma är som en dröm, och i går kväll tände husse och jag det första levande ljuset i stora lyktan ute på gården.

 Inomhus förbjuder tre yviga svansar allt vad levade ljus heter. Därför har matte mitt i härligheten bett mig sända ett varningens ord till alla hussar och mattar att vara väldigt försiktiga.

 En svansviftning som fångas av ljuslågan kan sluta i ”katta-strof”, och just i dag låg också ett varningens ord från kåren som släcker bränder i brevlådan. Det berättade att brinner fyra gånger så mycket i våra hem den här tiden på året. och att de flesta eldsvådor orsakas av levande ljus.

Medan ni tittar på hur härligt vi har det i snön tassar jag vidare på den inslagna vägen. Många paket ska slås in den närmaste tiden, och prasselsnören är något av det roligaste som finns att leka med.

 Men det är också bland det farligaste som finns för oss katter. Prasselsnören är både vassa och starka, och börjar man tugga på dem och svälja brukar det vara svårt att sluta.

Snöret går bara inte att bita av, utan mer och mer följer med ner i magen. Sedan är det roliga slut, då snöret fastnar och snärjer, och måste plockas ut hos veterinären.

Samma sak med de flesta prydnadsblommor, som nu och en månad framåt pryder våra fönster. De som matte säger heter hyacinter, amaryllisar och tazetter är alla giftiga för oss katter, precis som bären från järnek och mistel.

 Ingen av oss här hemma smakar på blommor inomhus, men framför allt kattungar är, som alla vet, nyfikna på det mesta. Så vill du vara på den säkra sidan håll då både levande ljus och julblommor utom räckhåll !

Matte vill också varna för små nötter, som är roliga att jaga på golvet, men inte större än att de kan slinka ner. Och är olyckan framme blir det även efter det ett fortsatt tråkigt ”firande” hos veterinären.

Hoppas att jag nu inte blivit så trälig att ni slutat att läsa. Men synd nog är det så att mycket av det mysiga pyntandet till advent och jul faktiskt är farligt för oss katter.

 Tack och lov att det finns trygga ljusstakar att lysa upp tillvaron med. En trygg sådan med en levande katt bredvid är väl det finaste och mest hemtrevliga som kan ses i ett fönster!

Titta bara på broder Artemis, där han sitter och önskar förbipasserande trevlig advent. Och medan han gör det ska jag passa på att vara lite adventstomte.

För varför ska man bara sprida glädje på julafton. Jag vill göra det varje söndag fram till jul med små enkla frågor hämtade från Kalle Anka och hans vänner i rutan på julafton.

 I dag söker jag namnen på  två helt oemotståndliga, charmigt tjattrande ekorrar, som retar gallfeber på allt och alla. Vet du vilka de är, mejlar du svaret till djurliv@dt.se senast på lördag

Då är du med och tävlar om en röda pricken pekare, två pälssvansar och två små fladdermöss. Riktigt roliga grejer att leka med, när nu rysskylan lär ska svepa in över landet och inte alla vill gå ut.

 Med det önskar brödraskapet och jag er alla en fin fortsättning på första advent och en härlig första vintervecka i december!

 Tassekram Triton, Artemis och Febus