Månad: januari 2013

Svinkallt blev det hela veckan när vi skulle fira. Men vad gör väl det när solen börjat värma mitt på dagen, fast kvicksilvret varit nära botten under natten.

Det vill jag jag kalla en föraning om vad som komma skall.  Redan till veckan utlovas plusgrader ända upp i våra trakter. Så efter litet för mycket ”vinter-soffande” är det dags att tänka på fina formen.

Vet ni förresten vad vi fick av husse för att fira i veckan. Jo, en liten miniros med små vita blommor och flera blanka grön/rosa skott mitt inne i härligheten.

Den vi fick till julklapp var redan uppäten och vidarebefordrad till komposten utan ett enda blad kvar. Men den hade då räckt till dagliga gottestunder ända fram till trettonhelgen.

Nu vet ni också hur jag får mitt tillskott av vitaminer i väntan på uterosorna. Och minsann har  inte både broder Artemis och lillebror Febus fått smak rosor de med. Fast de nöjer sig också med ampelliljor, som i alla fall smakar mycket bättre än kattgräs.

Bästa vitaminkällan är annars förstås solen, som vi katter älskar att ligga och gosa i. De frusna på brädat innanför fönstret och vi andra på farstukvisten ute i friska luften.

Alla har vi sedan våra hemliga knep och favoriter för att komma i form till dess att det efterlängtade takdroppet tar fart. För hur mycket vi sibirer än älskar vintern, så har vi jättebråttom att få vår.

Inte minst som vi då får vara ute med husse och matte mycket längre och inte bara på våra morgon- och kvällspromenader och skogs- och raggarturer med storbilen. Jag kollar redan på solstolarna i uthuset, och längtar så tills husse tar ut dem i snön och vi får ligga där i solen och mysa.

Jag har mina rosor, medan broder Artemis ”smuttar” äppelcidervinäger med matte varje morgon. Och lillebror Febus mumsar rivna morötter så det står härliga till. Allt för kusin vitamin, och som pittoreska inslag i kosthållet!

Broder Artemis är också galen i en olja som heter Viacutan och finns i en pumpflaska och ska vara bra för pälsen. Lille ”Febbe” och jag är inte så där överförtjusta, men att försöka säga emot matte är inte lönt.

Det är bara att tacka och ta emot, till och med när hon kommer och ska borsta tänderna. Ställer vi upp får vi som belöning slicka lite Bucacat ur en tub. Det lär ska vara bra för tänderna, och smakar så gott att vi offrar oss på löpande band.

Måste passa på och tipsa om att  det finns små söta ”fingertuttar” att köpa, som kan användas i stället för tandborstar Matte trär numera en ”tutt” på pekfingret och putsar med den. Mjukt och skönt och mycket trevligare än tandborsten.

Så är det det här med pälsen som ska borstas, och klorna som ska klippas, innan matte blir nöjd. Tur att hon har så mycket att göra på jobbet, att det får stå över ibland!

Så när det gäller pälsvården ligger vi förstås risigt till om hon kanske slutar frampå vårkanten. Mer om det får vi veta i veckan, då jag har hört att hon ska på möte!

Men förstås hellre bli omskötta lite för mycket än lite för lite. För tänk vilken lycka att få ha matte alldeles för oss själva, utan några nyhetschefer som drar och sliter i henne.

Jag vet i alla fall tre,  som hoppas på det!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

 

Stilla veckan! Den infaller om vi får tro almanackan i slutet på fastan strax före påsk. Men här hemma har vi redan ”firat” den med råge, efter att lillebror Febus varit till veterinären och blivit lugn och snäll och go.

Det är han nu! Men sömnmedlet tog hårdare på honom än den gjort på oss andra. Och det trots att veterinären var extra försiktig, och gav honom lite mindre dos, då vita katter lär ska vara extra känsliga för det som heter narkos.

Det var alltså i onsdags morse, som lillebror Febus hade tid hos veterinären. Strax innan han skulle iväg gladde han matte med att tassa till lådan med nya sanden och göra en hög fina ”gubbar”.

 

Så långt var allt väl tills matte upptäckte att en av ”gubbarna” fastnat i hans långa vita päls och kladdat ner honom ordentligt där bak. Det var bara att ringa djursjukhuset, och tala om var som hänt, och undra om det gick för sig att komma lite senare.

Det var nu inga problem, så efter en stund med matte i duschkabinen och några tag med hårblåsen var han snart presentabel igen och redo att ge sig av. Lite fundersam men ovetande om vad som väntade.

Strax efter hörde broder Artemis och jag nyckeln vridas om i låset och såg lillebror försvinna med storbilen. Han åkte i transportboxen, så även vi förstod att det inte var någon vanlig raggartur han skulle ut på.

 

Knappt hade de heller försvunnit förrän oron satte in. Där satt vi som två skjutna fåglar i var sin fåtölj och visste inte vad vi skulle ta oss till.

Inte minst som det varit väldigt oroligt här hemma på slutet, och vi inte riktigt känt igen vår lille ”Febbe” längre. Därför kändes det som en evighet när han var borta, fast det bara handlade om timmar.

Men den som väntar på något gott… Så småningom kom han i alla fall hem, lite yrvaken men mottaglig för våra välkomstpussar. Fast en stund senare sov han igen, och vaknade inte förrän frampå kvällskvisten.

 

Och någon riktig fart på honom har det inte blivit förrän idag. Han har varit trött, samtidigt som lilla magen krånglat, och har mest legat och vilat.

Så vad har vi annat kunnat göra än ligga i varsin fåtölj med honom och matte på soffan och titta på djurprogram på tv. För ingen lillebror ska vara ensam, när han är slut och behöver vila.

Det tycks ha gjort susen, och nu ser vi fram emot en vecka full med massor av godis,  bus och uteliv. För matte säger att summan av av alla laster är konstant, och då får man lite på det.

Så återhållsamt som vi levt, sedan våran ”Febbe” var till veterinären, har vi massor av livets goda att ta igen den närmaste veckan!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

Vilken vecka och vilket förvandlingsnummer! Från gullplutt till monster på bara några timmar! Och med broder Artemis och mig mitt i smeten.

Mellan himmel och helvete har vi svävat flera dygn, medan lillebror Febus smugit omkring och jämrat sig, rullat runt på golvet och försökt ta över hela huset.

Inte en lugn stund annat än när han sover. För han är inte riktigt att lita på längre utan kan få för sig att sprida sin översittarlukt lite varstans.

Det har aldrig hänt i det här huset förut, vare sig när jag eller broder Artemis var i lillebror Febus ålder. Så pass mycket pli har vi i alla fall haft på oss hela tiden.

 

Jag lär visserligen ha varit våldsamt bufflig av mig, och broder Artemis vill jag minnas att fick rymmarfnatt. Men det är ingenting mot den terror vår Lill-Febbe håller oss i här hemma i just nu.

Det går för sig när han får vara ute, men inne tycks det stört omöjligt.Och vad som värre är. Han varken rår för det eller rår på det! Stackars lillebror ser alldeles vilsen ut och verkar inte alls förstå vad som händer med honom.

Ena stunden ska han vara stor och sova ensam nere om nätterna. I nästa stund hör jag hur han i skydd av mörkret smyger upp till matte i sängen, och lägger sig och snuttar på hennes hals,  precis som när han var liten.

Helt plötsligt duger inte heller lådorna, med den hälsosamma majssanden, fast de är helt rena. För varken Artemis eller jag använder dem annat än i yttersta nödfall. Vi går hellre ut på bakgården och uträttar våra behov i lugn och ro.

 

Det har lillebror Febus också överraskat oss alla med att göra nästan från första stund. Men nu ska det plötsligt spridas ”dofter” inomhus, och inte bara i de redan befintliga lådorna.

Så i förrgår fick husse och matte åka iväg och köpa en ny stor låda och en ny sorts kattsand för att blidka den lille herren. Natten efter höll han sig lugn, men gick och ”gömde” sig i den lilla kattunge-tunnan under trappan med ena bakbenet hängande utanför.

Jag är den första att erkänna att det inte är lätt att vara liten och bli stor. Men så jobbigt som det verkar vara för lillebror minns jag då inte att det var för broder Artemis och mig.

Kanske beror det på att han är så gruvligt mjuk och go i sinnelaget som han är. Men det gäller för Artemis och mig att vara på vår vakt. För han kollar över staketet och är plötsligt väldigt nyfiken på vad som händer ute i vida världen.

 

De senaste kvällarna har husse och matte fått åka ut och ragga med honom både länge och väl för att distrahera honom. Det är det bästa han vet och så spännande att den inombords oron släppt lite.

Vi har väl alla här hemma vetat att det här skulle komma, och att lillebror Febus är på väg att bli stor. Han fyller ju nio månader i dag!!! Precis så gamla var både broder Artemis och jag när vi fick åka storbil till veterinären för att bli lugna, snälla och goa!

Ändå slog det ner som blixten från klar himmel när Lill-Febbe började väsnas som bara den i sovrumsfönstret på onsdagsnatten. Efter det har det bara fortsatt, även om vårkänslorna tycks ha svalnat lite i dag, då det är 15 grader kallt.

Så ikväll firar vi honom med fina fisken och spraygrädde. Och tidigt på onsdag morgon är det dags för lillebror Febus att åka storbil till veterinären för att bli lugn, och snäll och go. Vi håller tassar och tummar, för att det går bra, och hoppas ni gör det också!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

Förra veckan tänkte jag tillbaka, och i dag skulle jag blicka framåt. Men de senaste dagarna har telefonen gått varm efter tragedin i Ludvika. Och då måste det gå före, om jag kan bidra till att det inte händer igen!

Det var alltså i fredags matte skrev på nyhetsplats om den magra kattflickan, som dagen innan tagits omhand av polisen, efter att i närmare tre veckor suttit inspärrad i en övergiven lägenhet i Ludvika.

Matte mötte kattflickans blick, efter att hon förts i trygghet, och kände att vi måste spinna vidare på det i dag. Så jag lovade förstås att ställa upp, då den här grymt övergivna kattflickan inte är den första som lämnats åt sitt öde i en tom lägenhet.

För inte så länge sedan hittades en lika liten kattflicka död i Falun, efter ett för sent samtal till länsstyrelsen. Ett samtal som kunde kommit tidigare, då bekanta till kattens husse kikat in i lägenheten och sett både den instängda katten och högen med post under brevinkastet.

De nöjde sig dock med att katten levde, och gick därifrån i tron att kattens husse skulle komma hem. Det gjorde han nu inte, och först sedan katten setts död kontaktades vaktmästaren som i sin tur ringde länsstyrelsen.

Ända in i det sista hade förstås den förtvivlade katten hoppats på att bli räddad varje gång posten kom eller någon kikade in i brevinkastet. Men ingen dörr öppnades förrän det var för sent och katten fastnat med en klo och blivit hängande från en stoppad stol innanför ytterdörren.

 

Den här gången i Ludvika har grannar hört den instängda kattflickan skrika desperat redan på julafton. De har sett henne genom brevinkastet och kastat in halvfrusna räkor för att hon skulle får både någonting att äta och lite vätska.

Men när sedan kattflickans jamande upphörde, tog grannarna för givet att den hämtats av sin familj. Inte förrän i torsdags, nästan två veckor senare, kontaktades vaktmästaren som släppte in polisen i lägenheten.

Då var kattflickan helt slut, men vid liv, och vägde inte mycket mer än en kattunge. Hon är nu väl omhändertagen och kan förhoppningsvis räddas tack vare polisen. Hon har varit till veterinären och börjat äta, men är väldigt försiktig och vill inte gärna att någon ska röra henne.

Det gör ont att se för den som försöker hjälpa henne, men förhoppningsvis släpper det när hon får vätska och näring, och kroppen börjar fungera igen. Om den någonsin gör det, efter de nära tre mardrömsveckor hon upplevt, inspärrad i en lägenhet utan mat och vatten med bara en kattlåda med tidningspapper som sällskap.

Det matte och jag vill förmedla är att vi måste börja bry oss mer och våga ingripa om vi misstänker att ett litet hjälplöst djur far illa. Framför allt då om djuret tros sitta ensamt instängt i en tom lägenhet dag efter dag.

Det räcker inte med att bara kika in i ett brevinkastet, se att katten lever och nöja sig med det. Har vi tittat in är det också vårt ansvar att ta reda på hur det står till.

Ring på dörren och kolla om någon är hemma. Finns ägaren där är det ju inga problem. Om inte kontakta vaktmästare eller fastighetsskötare, djurskyddshandläggare på länsstyrelsen eller polisen.

 

Vi vet alla att det händer att kattägare lämnar kvar sina djur ute i bostadsområdena när de reser bort eller flyttar. Men nu händer det tydligen också att djuren lämnas ensamma instängda i lägenheterna.

Så har skett vid flera tillfällen på senare år runt om i länet. De flesta har lyckligtvis hittats av fastighetsägarna och kunnat räddas. Men inte i alla, samtidigt som lidandet djuren utsätts för riskerar märka dem för livet även om de överlever.

Därför måste vi alla bli modigare, och våga engagera oss, för att sådana här tragedier ska slippa upprepas. Civilkurage lär det kallas, det som vi behöver visa mer av. Jag vill hjälpa matte sprida budskapet och vi hoppas att ni tar det med er och för det vidare.

Glädjande är i alla fall de många snälla människor, som under helgen ringt och från hjärtat bett att få ta hand om den lilla kattflickan från Ludvika. Så om hon kryar på sig, och det går bra för henne, behöver hon  inte leta för att hitta ett tryggt och kärleksfullt hem.

Många väntar på henne, och det värmer hjärtat på oss här hemma!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus