Månad: februari 2013

 

Bara dagar kvar tills skogen är min igen. Ja, kanske inte riktigt, men nästan! För det är ju inte många av min sort ute och tassar i markerna.

Vovvar är det däremot hur många som helst, och det syns lång väg att de trivs lika bra i skogen som jag. Härligt, härligt om inte så många vore lösa och kommer springande rakt emot husse, matte och mig.

Deras hussar och mattar kommer alldeles för ofta långt bakom och vovvarna alldeles för ofta rusande mot mig. Då känner jag mig trängd som sitter fast, medan de är lösa och väldigt påflugna.

 

Det gick väl bra i början, när jag bara vägde en tre-fyra kilo och matte lätt kunde lyfta upp och gömma mig innanför jackan. Men med mina dryga åtta kilo blir det direkt lite mer komplicerat.

Så i vinter har vi mest hållit oss hemmavid i väntan på ”koppeltvånget”, som lär gälla från  1 mars och vara ända till 20 augusti. Hela den tiden ska alla vovvar, som inte är jättelydiga, gå i koppel och inga lösa komma framrusande mellan träden.

Visserligen är jag ganska så säker på att jag skulle vinna om vi rök ihop. För jag är stark som en häst och drar lätt matte med mig över gården, och uppför snövallarna, när det är halt ute. Och broder Artemis duckar bara jag viftar lite med ena framtassen.

 

 

Matte säger att ”koppeltvånget” är för att inte störa skogens vilda djur, som är som mest känsliga ett tag framöver. Och det må så vara! Men jag inbillar mig att det är för att jag och bröderna ska kunna gå på äventyr i skogen den finaste tiden på året.

I väntan på skogspremiären på fredag ligger vi i hårdträning här hemma. Ljuset som börjat återvända har satt fart på oss alla tre, och har vi inget annat att göra ger vi varandra en omgång.

Även om det ser ruggigt ut när vi ryker ihop, så är det inte alls så att vi är osams utan bara känner för att mäta krafterna med varandra. Och det behövs för att stå pall om ”utomjordingarna ”, som nu är väck, går till attack igen.

 

Lillebror Artemis är rena akrobaten och färdig att börja uppträda på cirkus när som helst. Han fullkomligt flyger fram mellan träden och snödrivorna på gården.

Hänger han inte i piprankan, så hoppar han längdhopp och höjdhopp, så lillpippis flyr och vi andra bara står och gapar. Som i dag när matte och jag skulle ut på allmänningen en liten stund på hemligt uppdrag.

Gång på gång hoppade han då rakt upp på det nära två meter höga planket för att få hänga med. Och det fast han varje gång slog huvudet i spjälorna upptill.

För honom var katastrofen ett faktum, och där hängde han sedan i ena tassen mäkta upprörd över  att inte ta sig över till matte och mig.

Så fort vi kom innanför grinden var det sedan frid och fröjd igen. För lillebror Febus är alldeles rymningssäker, med eller utan staket, och skulle aldrig dra hemifrån ensam.

Men går vi utanför grinden måste han bara vara med. För det enda som betyder något för honom är att han får vara där vi är. Sådan är han, vår bäste lillebror Febus!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

 

Krisen är över och vi är på benen igen alla tre. Fast det satt hårt åt för min egen del, då magen vände ut och in på sig åt andra hållet och jag var risig ända fram till för några dagar sedan.

Tydligen hade en hårboll fastnat när jag ätit dåligt under skitveckan, och i stället för att bli bra som småbröderna, blev jag ännu sämre. Faktiskt så dålig att matte måste koka vätskeersättning till mig, så att jag inte skulle torka ut då maten kom upp.

Det fungerar bättre än bara vatten när magen är i olag, och smakar faktiskt lite bättre också. Därför  vill matte och jag dela med oss av receptet, som är lätt att lära sig utantill.

Mät upp en halv liter vatten i en kastrull. Koka upp det tillsammans med en halv matsked strösocker och en halv tesked salt. Låt svalna och tillsätt ett halvt kryddmått bikarbonat.

 

Medan jag låg inne och vilade höll småbröderna koll på gården, men ingen var  ut på någon promenad. Jag såg genom fönstret att de höll utkik på någonting, och undrade vad det var, utan att få något svar.

Nej, jag fick snällt finna mig i att vara inne och få vätskeersättning duttad ur en plastspruta in i munnen från sidan. Sådana sprutor finns hos veterinären och i affären som säljer medicin. Och några sådana är alltid bra att ha hemma.

Samma sak med de små runda burkarna från veterinären som heter AD. Det är sådan där mjuk pastej, med jättemycket näring, och som går att ge i samma sorts sprutor som vätskeersättningen.

 

Kattmalt i tub är också jättebra att ha hemma och slicka i sig var och varannan dag, den här tiden på året, då vinterpälsen ska bort. Malten hjälper till att hålla magen igång och ser till att pälsen vi ”tvättar” i oss passerar magen utan att ställa till problem.

Troligtvis var det för att jag hoppat över malten, fastat ett helt dygn och bara ätit försiktigt under resten av skitveckan,  som jag i stället fick problem med en hårboll. Men tack vare matte och malten lossnade den på onsdagsnatten, och när jag  började spela på sovrumsfönstret kom hon på benen direkt.

Då hade hon inte sovit mycket de senaste nätterna, utan vaknat vid minsta ljud. Så hon  blev jätteglad när jag ville ut fast klockan var bara tre.Och snart låg min plågoande där i snön! En brun ”gubbe”, med en lång stenhård hårboll inuti, och lyckan var fullständig.

En stund senare tassade vi upp och lade oss, och sov så gott det går att sova både matte och jag. Och på den vägen är det. Morgonen efter var jag pigg som en mört, och är nu fit for fight med ”utomjordingarna”.

 

 

För redan på natten, hade jag känt en misstänkt lukt utanför staketet och anade vad det var småbröderna hållit koll på. Och mycket riktigt när jag kom ut morgonen därpå, var det fullt kattspår alldeles utanför grinden, fast ingen av oss satt en tass där efter senaste snöfallet.

Så fort går det för ”utomjordingarna” att försöka ta allmänningen i besittning när inte jag och bröderna håller koll. Så nu gäller det att vi är på hugget alla tre om vi inte ska bli utmanövrerade från vår egen allmänning.

Mest uppjagad av upptäckten blev förstås lillebror Febus, som aldrig konfronterats med några vårliga ”utomjordingar” förut. Fast han var på väg att bli en, innan han var till veterinären och blev lugn och snäll och go för precis en månad sedan.

 

Så nu är han som oss, beredd att ta sitt ansvar och hjälpa till i kriget mot ”utomjordingarna”. Och medan broder Artemis och jag sköter det på gården sitter lillebror Febus på taket och håller vakt utanför grinden.

Vi måste göra vår plikt, då vi lovat alla granarna att hålla ställningarna på allmänningen och bara släppa in ”kotte” på området. Så nog har vi att göra minsann, när det börjar våras på Elsborg.

Lyckligtvis är vi alla tre nu på gång igen! Men innan jag slutar vill jag, från oss alla till er alla, säga tack för alla rara mejl och uppmuntrande kommentarer vi fått efter förra veckans blogg.

Jag tvekade länge att erkänna hur illa det varit, men mindes att jag lovat att vara ärlig även om det kostade på. Och tack vare er vet jag nu att jag gjorde rätt. För det är när man mår som sämst man behöver sina vänner som bäst.

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

Inte för att den känns som någon höjdare att berätta om, men ska sanningen fram så har det varit en riktig skitvecka. Och ärlig som jag är, blottar jag mig, men lovar låta er slippa lukten.

Det började redan i måndags när lillebror Febus kom in och milt sagt hade gjort på sig. För när han uträttat sina behov i snön hade det mesta av blivit hängande kvar i golfbyxorna på den lurviga pälsen.

Det syntes inte framifrån, men lyckligtvis kände matte att han spred en mindre angenäm doft omkring sig. Så hon hann få stopp på honom i köksfönstret och bära in honom  i duschen.

Det gillade förstås han, och var på riktigt lekhumör när han kom ut ur duschkabinen inlindad i ett badlakan. Så vi trodde bara det var något tillfälligt tills han gick ut nästa morgon och kom  in likadan.

Efter ännu en dusch blev det fasta, tabletter och snällmat så att lilla magen skulle bli glad igen. Och det blev den på honom, men i mitten av veckan var det broder Artemis tur.

 

Precis som lillebror kom han in och hade gjort på sig och spred samma angenäma doft som lillebror gjort dagarna innan. Han gick inte heller att få stopp på, när han släppts in genom köksfönstret, utan han hann ända upp i sovrumsfönstret.

Därifrån följde han snällt med matte in i duschen, och såg riktigt nöjd ut när han kom tillbaka inlindad i ett annat badlakan. Då började matte misstänka att det var någon ”sjuka” som gick, och satte honom direkt på samma hälsokur som lillebror.

Även lillebror Artemis mage rättade snabb till sig, och vi trodde alla att jag skulle klara mig. Men i fredags var det min tur, och hur mina lurviga golfbyxor såg ut, när jag kom in, vågar jag knappast tänkta på.

Inte heller har jag gillat att duscha något vidare, utan det hördes lång väg när matte satte strålen mot stjärten på mig där inne i kabinen. Tålmodig som hon är pussade hon mig på nosen flera gånger och sa att jag var jätteduktig, fast jag inte alls var det!

Men ren i baken blev jag och fick sedan ligga på en mjuk bädd vid elementet och värma mig. Då trodde hon det var över även för min del, men säg den elaka basselusk som ger sig så lätt. I går förmiddag upprepades historien, även för mig, och jag åkte in i duschen igen efter att ha varit ute och gjort från mig i nysnön.

 

Fast då vägrade matte dalta med mig längre. I stället sa hon till på skarpen,  när jag försökte bryta mig ut genom glasdörren. Det hade jag aldrig upplevt förr,  och det var tydligen precis det jag behövde för att fatta att hon hjälpte mig.

Jag blev så chockad av hennes svar på tal, att jag blev from som ett lamm, och började inse att det inte hade varit roligt att tvingas gå omkring och se ut på det sättet.  Och än värre att tvingas slicka bort den bruna vällingen själv.

Så inget ont som inte har något gott med sig, då jag faktisk börjar inse att det är ganska så trivsamt att vara ensam med matte i duschen. Och i natt har jag legat tryggt vid hennes fötter hela natten.

Dessutom har jag fått  kattungesprutor med tabletter upplösta i AD-pastej två gånger om dagen och riktigt njutit av att känna mig liten och hjälplös igen.  För ”sjukan” tog säkert hårdare på mig mig, då jag har större mage än småbröderna.

Hur som helst hoppas jag att det inte varit alltför skittråkigt att läsa dagens blogg. Livet är inte bara en dans på rosor, utan det går upp och ner! Det är det som gör att vi känner att vi lever.

Och om inte annat så kan jag i alla fall tipsa om att tabletterna, som gör susen om du blir lös i magen, heter Attapectin. Ett namn värt att  lägga på minnet, om någon av er där ute skulle råka lika illa ut som vi gjort den här veckan.

Tassekram Triton

I går hände det som inte skulle få hända. Jag tog en duva, när jag var ensam ute på gården! Jägaren i mig väcktes till liv då ingen såg mig, där jag satt bakom uthusknuten med en hel flock hungriga matgäster framför mig.

Jag vet att det är simpelt att jaga på matplatsen. Matte kallar det åteljakt och säger att det är förbjudet. Men frestelsen blev för stor, och jag dök rakt in i flocken. Knäppte en duva och klämde ner den till marken.

 

Just då dök matte upp i köksfönstret. Fick syn på mig , slängde upp rutan och röt ”släpp fågeln” så det hördes i hela kvarteret. I nästa stund dundrade hon ut på gården i strumplästen och slängde åt mig ett par vantar.

Men då var jakten redan slut och bytet förlorat. För när matte röt i fönstret, tappade jag fattningen och släppte duvan. Den flög rakt upp och satte sig hos sina kompisar på taket. Kvar stod jag med bara en liten retlig fjäder i munnen.

 

Fast vantarna tog skruv, och jag var fortfarande så upphiad att jag gav dem en om gång som de sent ska glömma. De fick ersätta duvan, och jag låg och bet och sparkade dem en lång stund.

Och på tal om duvan, så har den alltså tekoppen att tacka för sitt liv. För det var den matte skulle hämta , då hon fick syn på mig och den grå fågeln som sprattlade under mig bakom snövallen på matstället.

 

Matte  kallar det en ödets skickelse  att hon dök upp i rätt ögonblick för att hämta den där tekoppen.  Och om jag ska tro henne har ödet som oftast ett finger med i spelet.

Men vad är då ödet, undrar jag som vill ha svar på det mesta.  Hur kan det bestämma att matte ska bli sugen på en kopp te, just när jag är ensam ute och lyckats ta en duva,

Och det samtidigt som husse är i skogen och bröderna för en gångs skull lämnat mig i fred och  gosar tillsammans i soffan. Svara mig på det den som kan!

 

Hade bröderna varit ute hade jag aldrig lyckats ta duvan. Då hade vi haft fullt upp att busa och hålla koll på varandra. Nu fick jag chansen, även om jag inte vet vad jag skulle gjort med den om jag fått behålla den.

Jag kände mig inte mordisk utan bara uppspelt och lekfull.  Och jag  kunde knappast ha burit in och givit den till matte, som jag gör med  lillpippisarna.

 

Så kanske bäst som skedde, men nu får nog både storpippis och lillpippis se upp. För som det känns håller hela jag på att få vårkänslor och vakna till efter vintersoffandet.

Det spritter liksom inombords så fort jag nås av solens strålar. Plötsligt vill jag ta hela världen i famn och leka med broder Artemis och lillebror Febus, som jag mullrat som en åska åt hela vintern!

Men det var då det, nu stundar ljusare tider!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus!