Månad: mars 2013

 

Go måndag alla trogna vänner. Nu är det ju så att matte har semester. Men tror ni inte att det kom en häst emellan i helgen när jag skulle blogga

Det må nu vara förlåtligt då hästen var allas vår bästa Blondi. Det fyraåriga  norska kallblodet, som vi fem här hemma är med och äger och som är en riktigt pärla.

Plötsligt fick hon erbjudande om att vara med på bild i Travronden! Då blev det bråttom minsann, och matte låg förstås närmast till när det gällde att fixa bilder.

 

Här får ni nu chansen att i smyg och största hemlighet tjuvtitta på resultatet. Och vår förhoppning är nu att åtminstone någon av bilderna ska duga i Travronden.

Det speciella med allas vår Blondi är att hon är en travhäst i träning och helt vit till färgen. Hon ser ut precis som en sagohäst, och för oss alla som delar på henne är hon en sådan också.

För hon är inte bara vit utan har också ljusblå ögon precis som lillebror Febus.  Och så malliga som vi alla är över henne, står jag ut med att tvingas stå i skymundan en dag.

 

Alla andra dagar är det vi tre bröder som styr och ställer och håller husfolket i gång här hemma. Som nu efter lillprinsens förvandling till utbrytarkung med de följder för gården det fått.

Den gamla piprankan har fått tacka för sig, och och staketet blivit en halmeter högre, sedan husse var  i snickartagen med matte som lärling förra måndagen. De slet som djur i snöblåsten en hel dag, medan vi tre satt inne i köksfönstret och höll koll på dem.

 

Visst blev det lite tomt på husväggen, men det gav resultat. För med piprankan försvann också lillebror Febus lust att hoppa upp på staketet. Han var ju egentligen inte ute för att rymma utan bara att nå upp till lillpippis i den olycksaliga klängväxten.

Men nu är både rankan och utbrytartiden ett minne blott! Febbe har blivit lillprins igen och hittat sin nya favoritplats under buskarna i det soligaste hörnet av gården. Där sitter han i solen och njuter i timmar, mellan utfallen mot de färgglada fjädrarna i riset.

 

Det är första gången med fjädrar för honom, då han föddes först efter påsk i fjol. Så det är ett nöje att bara stå sitta och titta på honom när han dansar med fjädrarna.

De väcker jaktlusten hos Febus, precis som de gjorde hos broder Artemis och mig när vi var små. Och ska sanningen fram så var det faktiskt jag som välte krukan så det blev ännu roligare för Febbe att busa med fjädrarna i snön.

Men det är en annan historia och ingenting jag vill skylta med i pressen. Så istället slutar jag med att önska er alla en fin vårvecka och en riktigt Glad Påsk!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och <febus

 

 

 

 

Därför ligger jag här i risvaggan mellan plattorna i klätterträdet och väntar på bättre tider. Matte är borta med bildapparaten, och jag får snällt stå tillbaka för en häst.

Det betyder i klartext att min blogg kommer först i morgon. För veckans bilder ligger i bildapparaten, och den är på rymmen på Romme med matte.

Men snälla håll ut till dess så ska jag avslöja allt och mer därtill. I väntan på att få göra det önskar jag er alla en solig söndag!

 

Lillprinsen har blivit utbrytarkung och matte har äntligen fått semester! På gott och ont, eller ont och gott om vi ska  ta det i rätt ordning.

För om vi börjar med lillprinsens förvandling den senaste veckan så är den enbart av ondo, medan mattes semester är det bästa som hänt sedan jag kom hit för drygt tre år sedan.

Men jag börjar med det onda, som vi allat rodde att lillprinsen Febus skulle förskona oss från. Inte minst som han redan för ett par månader sedan var till veterinären för att bli lugn och snäll och go.

Det har han nu egentligen varit från första stund, och i vår enfald inbillade vi oss förstås att han skulle hoppa över det här utbrytarstadiet. Nog för att både jag själv och broder Artemis haft våra ungdomsuppgörelser med staketet, men…

Med lillprinsen trodde vi att det skulle vara annorlunda. Han är ju en sån där som kryper upp i mattes knä om kvällarna för att gosa, och är så mjuk i både päls och sinnelag att vi aldrig kunde drömma om att han skulle våga sig ut på egen hand.

Men ack vad vi bedrog oss! Plötligt slog han till som blixten från klar himmel och började  använda gräslådan framför köksfönstret som avstamp.  Efter ett antal misslyckade försök att nå lillpippis i piprankan hade han klarat av att ”flyga” ända upp.

 

Då fixade husse upp en fönsterlucka av trä, som stod öppen och skulle stoppa lillprinsens högtflygande planer.  Men den besegrade han i fredags och kunde strax därefter stoltsera som  utbrytarkung.

Han hade överlistat husse! Väl uppe i piprankan började han tassa fram och tillbaka på hög höjd längs husväggen mellan oss och närmaste grannen. Lyckligtvis såg vi hans suveräna avstamp, och kunde hålla koll.

Där gick han och balanserade på piprankan en lång stund tills matte lyckades locka ner honom på granntomten där snön var som tjockast och mjukast. Så nu i helgen får han bara vara ute om broder Artemis och jag är med och håller koll.

 

Då förstår ni att vi har att göra. Men det är det väl värt att från och med nu få rå om husse och matte alldeles själva. För i onsdags gick matte på sin första alldeles riktiga semester på år och dag.

Ni må tro att den var efterlängtad av oss här hemma. Och semester har hon nu i två och en halv månad! Så länge kommer  jag också att fortsätta blogga här, men sedan ska matte och jag hitta en annan adress till tangenterna på arbetsmaskinen.

För då slutar hon på tidningen för gott efter alla år och blir frilansare som jag. Vi har snuddat vid det i bloggen förut, och nu är det på gång. Riktigt vad det blir av det vet vi inte än. Det får ge sig med tiden, när vi njutit av friheten ett tag.

 

Men från och med nu bestämmer vi över oss själva, och det kan ingen ta ifrån oss. Det är guld värt för tre vårystra sibirer, som inget hellre vill än stå i centrum och bli uppassade av husse och matte dygnet runt!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Tänk er att ligga högt uppe på en stor sten och vara ett med livet i skogen. Höra ”hackisens” envisa knackande efter mat i tallen bredvid och känna vildkatten vakna inombords.

Det var precis vad jag gjorde häromdagen efter en lång tuff skogsluff ovanför Stångtjärn. Där låg jag utom synhåll för allt och alla, men med full koll på allt som rörde sig framför mig.

På långt håll såg jag skidåkare i massor, en och annan fiskare på isen och soldyrkare som bara satt med näsan i vädret och njöt. Ovetande om att jag på håll registrerade varje rörelse och lekte lite polis.

 

 

Det hade jag lovat broder Artemis att jag skullr göra för att också han skulle våga sig ut på årets första skogsluff. Och som det såg ut kunde jag med gott samvete låta honom följa med husse och matte med storbilen dagen därpå.

För ute i skogen fanns inte en lös vovve så långt ögat kunde nå. Men gott om glada kopplade vovvar, med pinnar och vantar i munnen. Och sådana är det ju en fröjd att träffa, då vi möts vi på lika villkor.

Lika fritt från lösa hundar var det också när Artemis gjorde sin premiärluff. Han hittade till och med ett träd, som ”hackisen” nyss knackat ur stora hål ur nertill, och spritt massor av träflisor runt omkring på marken.

Där blev han sittande både länge och väl och kikade försiktigt fram bakom  den grova stammen. På spaning efter ”hackisen” som han hoppades skulle komma tillbaka och öka spänningen ytterligare.

 

Alla som ser mig i skogen, säger att jag är en stor och ståtlig katt. Även nu fast jag håller på att tappa kragen och vinterpälsen. Men matte säger att det finns en ännu större katt i skogen som heter lokatt och som jag ska akta mig för.

Men det är ju just för alla spännande vilda djur , som vi känner lukt av och hittar spår efter, som gör det så spännande att vara ute på äventyr i skogen. Flera gånger har jag hittat färska slagplatser med massor av mystiska fjädrar i en ring på marken.

Husse och matte gillar också att gå på upptäcktsfärd, och framför allt tror jag att de gillar att se hur slutkörda vi bröder blir efter ett pass i skogen. För resten av dagen efter att ha kommit hem gör vi inte mycket väsen av oss.

 

 

Broder Artemis som är försiktig av sig, och tar allting på blodigt allvar, var så trött efter skogsluffen att han mest låg och vilade även dagen efter. Kanske mindes han hur han hittat en favoritstubbe, som stack upp ur snön med massor av spännande tassavtryck på.

Lillebror Febus har som ni kanske redan förstått fått stå över skogen den här veckan. Men han har fått vara ute och ragga med storbilen så mycket mer. Han måste nämligen hållas under kontroll i det kritiska läge han befinner sig nu.

Anledningen är den att han kommit på dåliga tankar och blivit riktigt besvärlig. Inte så att han är elak eller så utan fortfarande världens vänaste lilla varelse.Men det har ränt oroväckande saker i  huvudet på honom tillsammans med känslor han inte kan tygla.

Så nu har husse än en gång fullt upp att utveckla sina snickartalanger och omsätta dem i praktiken ute på gården. Mer om det nästa söndag. Till dess må så gott i solen, som värmer skönt, fast det är svinkallt om nätterna!

Tassekram sibiren  Triton med bröderna Artemis och Febus

Lillpippis sjunger, det det droppar från taket och Vasaloppet är kört. Jag körde mitt redan i natt, då jag avverkade varv på varv runt gården på jakt efter allt som rörde sig och flög in från utanför staketet.

Så i dag är jag billig, om någon händelsevis skulle vilja köpa mig! För redan kvart i tre i natt började jag spela mig ut genom att dunka huvudet i rullgardinen, dra med framtassarna mot fönsterrutan och sjunga mitt intensivaste kvirr-kvirr!

En halvtimme tvingades jag hålla på, ackompanjerad av husses och mattes trötta grymtningar, innan jag gick segrande ur striden. Då orkade de inte lyssna på mig längre, utan matte gav med sig, och tur var väl det.

 

För jag var så på tårna av blåsten att jag nästan flög ut, och väl ute var det så mycket annat som i skydd av mörkret flög i luften. För visst var det en rejäl blåsning vi åkte på den här helgnatten när vinter blev vår.

Så med matte och småbröderna som publik i köksfönstret körde jag mitt alldeles eget Vasalopp som rundlopp på gården. Körde så stenhårt att jag kände mig alldeles urblåst när jag väl gick i mål och släpptes in.

I lagom tid för ett några timmars sömn innan det var dags att inta pallplatsen med  broder Artemis i  på farstukvisten.  Där låg vi sen lång stund och bara njöt av att känna de efterlängtade solstrålarna  leta sig fram och värma nosen.

 

Där låg vi allt medan det riktiga Vasaloppet startade och lillebror Febus klättrade så högt upp i piprankan att det gick på tok. Han hamnade på fel sida staketet och måste kastas tillbaka in till oss.

Och inte nog med det. En stund senare busade han upp mig på farstukvisttaket, för bara några minuter senare tassa utanför snökanten och dratta rakt ner backen framför köksfönstret.

Lyckligtvis kom han ner på alla fyra fast det såg tveksamt ut ett tag i luften. För han störtade blixtsnabbt ner med huvudet först efter att han tassat genom snön som glidit utanför takkanten.

 

Till traditionen här hemma hör också att husse tar ut solstolarna och hela familjen firar våren med årets första fika ute på Vasaloppssöndagen. Nu hade vi visserligen tjuvstartat redan i veckan, men visst höll vi traditionen vid liv även i år.

Vasaloppet är för oss liksom startskottet på sol och vår, och som vanligt infriade vädergudarna löftena den här första söndagen i mars. Hoppas nu våren fortsätter på den inslagna vägen, och en riktigt fin vecka önskar jag er alla tills vi hörs igen.

Hur det går här hemma i natt förtäljer inte historien för det vet jag inte ens själv. Men jag är om sagt billig just nu, då det här var tredje natten på raken som jag vände upp och ner på hela huset.

Tassekram Triton med småbröderna Artemis och Febus