Han kallas Mini-Kaj, är jättesöt och äter nystekt ”pannkis” direkt ur matte hand. Och det ska vara tunna frasiga ”pannkisar”! Får han något annat nyper han henne i fingret med näbben i stället för att ta maten.
Jag skulle nästan vilja påstå att han är mattes stora kärlek just nu och mer bortskämd än vi bröder tillsammans. Men så är han också sonson till gamle Kaj-Kaj, som var mattes trogne vän i hela sju år långt innan vi kom.
Gamle Kaj-Kaj har för alltid en plats i mattes hjärta och pryder sin plats på väggen i arbetsrummet där jag sitter och skriver.
En jätteklok ”pippis” med fru och ungar som älskade honom, trots att han genom livet gick med ett skadat ben.
När han gick bort försvann också hans rara men blyga fru, som troget funnits vid hans sida i fem år.
Kvar som tröst stannade årsungen Kaj, som var en kopia av sin far och med tiden fick smeknamnet Lill-Kaj.
Det är han och hans fru, som jag berättat om förut, som glatt oss med sina ungar så länge jag kan minnas.
Men strax före midsommar i år hände något oförklarligt. Lill-Kaj försvann just som han och frun blivit föräldrar. Vi här hemma kände till att de fått smått, då han dagarna innan visat tydligt att han ville vill ha uppblött mjuk och lättäten mat.
Far i huset var alltid den som hämtade hem maten, men plötsligt kom han inte mer. I stället tvingades den ensamma mamman flyga i skytteltrafik mellan boet med ungen och matplatsen här.
Tills han lärde sig flyga och hon en dag tog honom med sig och bad matte hjälpa till att ta hand om honom. På den vägen är det och vi har fått en ny kompis, även om lillebror var nära att ta honom just när han lärt sig flyga i somras.
Mini-Kaj skrek då så hjärtskärande att det hördes över hela gården, och så högt att till och med lillebror blev rädd. Han klarade sig oskadd och lärde sig att inte landa på marken utan att se sig för ordentligt.
Med sin kloka mammas hjälp lärde han sig snabbt att fånga maten själv med näbben när matte kastade upp den. Och i mitten av förra veckan hände det som aldrig hänt med någon av mattes kajkompisar förut.
Han böjde sig ner mot matte och tog ”pannkisbiten” direkt ur hennes hand! Så har han fortsatt hela tiden efter det, och vi sitter stumma av beundran. Eller så är vi kanske lite avundsjuka
Men det är inte fint att vara, så det glömmer vi. I stället är vi malliga över vår Mini-Kaj, som är så speciell och som matte säger tredje generationen i rakt nedstigande led av de kloka fåglarna med silverögon.
En sak som är bra med Mini-Kaj är att han ser till att få upp matte på morgonen. För innan det riktigt ljusnat sitter han på farstukvisttaket och leker väckarklocka. Och han låter värre än jag, när jag spelar på fönstret.
Då ska han ha morgonmålet, som är våra små kattknaprisar, serverat genom fönstret för att bli tyst. Det underlättar förstås för mig att få komma ut, så det har sina fördelar att ha en morgonpigg kompis.
Det här var viktigt för mig att få berätta om, då flera läsare som hört av sig och undrat hur vi har det med vårt rara kajpar. Matte har legat lågt sedan Lill-Kaj försvann, då hon inte riktigt vetat hur det skulle gå för mamman och ungen.
Nu har det gått bra för båda två, men ur led är tiden. Inte nog med att klockorna flyttades tillbaka en timme på lördagsnatten. I går morse slog matte dessutom av arbetsmaskinen och for till Yttermalung med husse och kompisar för att plocka tranbär.
Därför ligger jag en dag efter, och inte nog med det. De hittade inte ett enda bär men matte luktade hund när de kom hem på kvällskvisten! Så jag har faktiskt varit lite sur ända sedan dess och fått trösta mig med min lilla ros som jag fick som godis till helgen.
Lyckligtvis börjar det släppa när jag fått rå om arbetsmaskinen hela förmiddagen, fått skriva av mig och hjälp att lägga in bilderna. Nu stundar dessutom en lång spännande kvällspromenad, som säkert får livet att leka igen!
Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus