Kategorier
Veckans Triton

Det låter som en saga…

Han kallas Mini-Kaj, är jättesöt och äter nystekt ”pannkis” direkt ur matte hand. Och det ska vara tunna frasiga ”pannkisar”! Får han något annat nyper han henne i fingret med näbben i stället för att ta maten.

Jag skulle nästan vilja påstå att han är mattes stora kärlek just nu och mer bortskämd än vi bröder tillsammans. Men så är han också sonson till gamle Kaj-Kaj, som var mattes trogne vän i hela sju år långt innan vi kom.

 

Gamle Kaj-Kaj har för alltid en plats i mattes hjärta och pryder sin plats på väggen i arbetsrummet där jag sitter och skriver.

En jätteklok ”pippis” med fru och ungar som älskade honom, trots att han genom livet gick med ett skadat ben.

När han gick bort försvann också hans rara men blyga fru, som troget funnits vid hans sida i fem år.

Kvar som tröst stannade årsungen Kaj, som var en kopia av sin far och med tiden fick smeknamnet Lill-Kaj.

Det är han och hans fru, som jag berättat om förut, som glatt oss med sina ungar så länge jag kan minnas.

Men strax före midsommar i år hände något oförklarligt. Lill-Kaj försvann just som han och frun blivit föräldrar. Vi här hemma kände till att de fått smått, då han dagarna innan visat tydligt att han ville vill ha uppblött mjuk och lättäten mat.

 

Far i huset var  alltid den som hämtade hem maten, men plötsligt kom han inte mer. I stället tvingades den ensamma mamman flyga i skytteltrafik mellan boet med ungen och matplatsen här.

 

Tills han lärde sig flyga och hon en dag tog honom med sig och bad matte hjälpa till att ta hand om honom. På den vägen är det och vi har fått en ny kompis, även om lillebror var nära att ta honom just när han lärt sig flyga i somras.

Mini-Kaj skrek då så hjärtskärande att det hördes över hela gården, och så högt att till och med lillebror blev rädd. Han klarade sig oskadd och lärde sig att inte landa på marken utan att se sig för ordentligt.

 

Med sin kloka mammas hjälp lärde han sig snabbt att fånga maten själv med näbben när matte kastade upp den. Och i mitten av förra veckan hände det som aldrig hänt med någon av mattes kajkompisar förut.

Han böjde sig ner mot matte och tog ”pannkisbiten” direkt ur hennes hand! Så har han  fortsatt hela tiden efter det, och vi sitter stumma av beundran. Eller så är vi kanske lite avundsjuka

Men det är inte fint att vara, så det glömmer vi. I stället är vi malliga över vår Mini-Kaj, som är så speciell och som matte säger tredje generationen i rakt nedstigande led av de kloka fåglarna med silverögon.

En sak som är bra med Mini-Kaj är att han ser till att få upp matte på morgonen. För innan det riktigt ljusnat sitter han på farstukvisttaket och leker väckarklocka. Och han låter värre än jag, när jag spelar på fönstret.

 

Då ska han ha morgonmålet, som är våra små kattknaprisar, serverat genom fönstret för att bli tyst. Det underlättar förstås för mig att få komma ut, så det har sina fördelar att ha en morgonpigg kompis.

Det här var viktigt för mig att få berätta om, då flera läsare som hört av sig och undrat hur vi har det med vårt rara kajpar. Matte har legat lågt sedan Lill-Kaj försvann, då hon inte riktigt vetat hur det skulle gå för mamman och ungen.

 

Nu har det gått bra för båda två, men ur led är tiden. Inte nog med att klockorna flyttades tillbaka en timme på lördagsnatten. I går morse slog matte dessutom av arbetsmaskinen  och for till Yttermalung med husse och kompisar för att plocka tranbär.

Därför ligger jag en dag efter, och inte nog med det. De hittade inte ett enda bär men matte luktade hund när de kom hem på kvällskvisten! Så jag har faktiskt varit lite sur ända sedan dess och fått trösta mig med min lilla ros som jag fick som godis till helgen.

Lyckligtvis börjar det släppa när jag fått rå om arbetsmaskinen hela förmiddagen, fått skriva av mig och hjälp att lägga in bilderna. Nu stundar dessutom en  lång spännande kvällspromenad, som säkert får livet att leka igen!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Kategorier
Veckans Triton

Kvalfyllt till brädden

Här hemma har det bara talats kvaltider de senaste dagarna. De stunder husse och matte varit hemma i alla fall! Och det må jag säga att inte har varit för alltför många.

Att jag min orosande lidit alla underjordiska kval tycks ingen ha lagt märke till förrän i morse. Eller så har alla blundat för det, då det inte funnit tid till promenad för mig och bröderna på två dagar.

Det har nu förstås haft sina gnäggiga skäl, då vår Blondi häromkvällen skulle kvala. Det heter alltså så när en häst ska visa att den kan springa tillräckligt fort för att få börja tävla.

Låter faktiskt mycket mer spännande att tävla på det sättet, än att sitta i bur en hel dag och granskas av en kräsen domare. Jag skulle säkert göra bättre ifrån mig ute i friska luften på travbanan!

 

Det måste till och med matte hålla med om när vi var ute på söndagspromenad. Jag satte fart direkt och drog iväg ner mot stan och var alldeles till mig av förtjusning.

Hoppade till och med upp på ett tomt lastbilsflak och busade med matte en lång stund när hon ville att jag skulle hoppa ner. Men hon behövde aldrig vara orolig, för jag ”kvittrade” med henne hela tiden.

 

 Blondi klarade kvalet galant med sin tränare Christina Erlandsson, och jag höll farten hela vägen hem. Så uppspelt att matte nästan trodde att jag fått fnatt! Men det var bara min inombords oro som släppt, då jag kände att jag hade kvarteret under kontroll igen.

Här är jag kung och då gäller det att inte släppa taget och överlåta kvarterstronen åt någon annan. Jag är snäll och trevlig mot alla jag möter, och gör mitt bästa för att vårda mina gamla vänner ”kvittra” in mig hos nya.

 

Naturligtvis var broder Atemis och lillebror Febus drabbade av samma inombords oro innan de kom utanför grinden. Men de fick snällt vänta på sin tur, då äldst går först och yngst sist.

Artemis, som i dag fyller tre och ett halvt år, hittade efter promenaden sin lilla solhörna där han låg länge och väl och bara njöt av de värmande strålarna. Men så var också den gångna natten med sex-sju minusgrader höstens kallaste hittills.

 

Lillebror fick förstås väder på en katt och blev alldeles jättegrym när han var ute på sin promenad. Med morr och fräs fick han iväg fridstöraren och kunde sätta sig på vakt på golvbrunnen, som varit hans favoritlekplats sedan han var liten.

Här kan han ligga i oändlighet och peta ner små stenar i hålen och vänta på att det ska säga plask. Bli lika fascinerad varje gång han lyckas och överraskad när han hör stenen plumsa i vattnet.

Så mycket mer har jag inte att förtälja annat än att vi nu väntar på att få fira Artemis i kväll. Tills vi hörs igen önskar jag er allt gott i väntan på den vita varan!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Kategorier
Veckans Triton

Nu är de här igen!!!

Nu har de kommit tillbaka! Hela gänget är samlat ovanför mig och vintern räddad! Både för dem och för oss bröder här hemma.

För vilka skulle annars underhålla oss ute på gården hela den stundande vintern. Nästan ingen annan vill ju vara ute än vi tre lurvtassar med rötter i Sibirien.

 

Det handlar förstås om våra ”lillpippis” och några större med, som alla har sitt matställe här om vintrarna. I veckan har de återvänt för att kolla läget och fått se att allt är i sin ordning.

Favoritnötterna är redan på plats och talgbollarna går åt som smör i solsken. Våra lillpippis äter dem bäst innan det blir så kallt och de blir så hårda.

 

De får nöja sig med nötter och bollar  nu tills det blir lite kallare. Då  kompletterar husse matsedeln med massor av små frön av alla de slag. Det får lillpippis att stortrivas på gården, och oss att ha någonting spännande att hålla koll på.

För håller koll på dem är det enda vi gör, då maten är så fiffigt upphängd att vi aldrig når upp. Men det räcker för att skapa spänning, och de är så vana vid oss att de inte bryr sig!

 

Medan vi förberett för vintern åt ”lillpippis” har vi under veckan städat bort sommaren från trädgården. De flesta möblerna har burits in, och alla mjuka dynor har försvunnit ur de röda trästolar som står kvar.

Nu är vi på gång att hjälpa husse och matte städa ur uthuset. Där under taknocken har vi som bekant det perfekta tillhållet när regnet öser ner som det brukar göra om höstarna.

 

 

Det har visserligen inte börjat regna så där vedervärdigt än men vänta bara. I torsdags fick vi lite försmak av det som hör hösten till. Broder Artemis passade på att testa möbelskyddet som hus och höll till där mest hela dagen.

Förresten på tal om hus säger jag som så många gånger förr. Inget ont som inte har något gott med sig och kan än en gång konstatera att det är så sant som det är sagt.

 

De nya stora luftiga storbilsburarna, som vi fick till den olyckliga utställningen för ett par veckor sedan, är numera ombyggda till ett charmigt tvåvåningshus på farstukvisten med mjuka fällar att ligga på.

Där myser vi idag mellan firandet och påhälsningen, med spännande presenter, av rara bloggvänner från Gävle.

Lillebror Febus fyller nämligen ett och ett halvt år i dag och är på väg att bli stora pojken.

Och tänk han har slutat klättra över staketet och är inte alls lika busig längre!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Kategorier
Veckans Triton

Tankar från ett storbilstak

 

 Hösten är här med soliga dagar, prasslande löv och massor av spännande trädgårdspyssel. Fjärran från instängdheten på kattutställningen förra helgen.

Men den är också här med mörka kvällar och kalla nätter för många katter. Små ”älsklingar” som haft ett hem men grymt svikits av människan.

Hur sådant fortfarande kan hända sitter jag vid min utkikspost på storbilens tak och funderar över.  Husse har som bäst putsat den skinande blank i dag, och vi har hjälpt till med våra svansar broder Artemis och jag.

 

Vi sibirer har massor med energi och trivs bäst ute i friska luften. Fina dagar är hösten nästan bättre än sommaren, samtidigt som blir allt skönare att kura skymning med husse och matte inne om kvällarna.

Tyvärr börjar samtalen återigen dugga tätt från förtvivlade djurvänner, som hittar övergivna katter på de märkligaste ställen. Alltför ofta så långt från bebyggelse att de knappat tassat dit på egna ben.

Det är lika varje höst, då matte är en sorts förmedlingslänk här i länet. Till henne ringer många för att få råd om och hjälp med hur de ska förfara med upphittade katter.

 

Tänk bara hur förtvivlade vi här hemma blivit i sommar när det hänt att lillebror Febus, klättrat upp på staketet och hoppat över.  Och då är han ändå över ett år nu! Men i våra ögon fortfarande en liten aningslös kattunge.

Hur då människor bara kan överge och en liten familjemedlem när det börjar bli mörkt och kallt ute går över mitt lilla förstånd! Men det händer både då och då även här inne i stan.

Just nu är vi engagerade i en liten trefärgad kattflicka, som irrar omkring vid några ödegårdar ovanför byn Rog några mil utanför Falun.  Hon är ensam och jätterädd och flyr så fort någon närmar sig.

 

Nu kan förstås en katt komma på villovägar av misstag och ha en ägare som saknar den. Då är det guld värt om katten är id-märkt i örat eller chip-märkt.

Allting går också mycket smidigare om ägaren anmäler katten försvunnen till polisen och annonserar efter den. Inte sitter och väntar på att den som hittar katten både ska hjälpa den och kosta på annons!

Sorgligt bara att de som bestämmer är så fega att de inte våga besluta om att alla kattungar ska vara id-märkta innan de får lämna sin mamma. Det skulle lösa så många problem som bara måste lösas.

 

För läget är kärvt då katthemmen är överfulla och hittekatterna blir allt fler. Så i höst gäller det att vi alla drar vårt strå till stacken och hjälper katterna här hemma precis som vi hjälper tigrarna i Indien.

Bra att veta innan vintern är att polisen är skyldig att ta emot en katt som lämnas in som hittegods. Allt fler poliser känner till det i dag, men långt ifrån alla framför allt på mindre ställen.

Det kan vara räddningen om läget är akut. Katten får då komma in i värmen och någon veckas i frist, medan upphittaren och polisen söker efter ägaren eller försöker hitta ett nytt hem åt den.

 

 Nu blev jag så där allvarlig som jag blir ibland, men det kan inte hjälpas. Det går inte att blunda när visaren utanför fönstret kryper under noll och det är rimfrost på taken. Fast när jag ser lillebror Febus balansera på trappräcket känns det bättre igen!

Veckans glada är i alla fall att jag lyckats värva två nya tigerfaddrar! Både pappa Kingen och farbror Zemjon i Brandalsund har lovat ställa upp och anmält sig till Katt hjälper katt.

Däremot grämer det mig att jag förra helgen missade att tipsa om Djurens Dag, som firas över hela världen den 4 oktober. Döm om min förvåning då dagen i media ropades ut som kanelbullens dag, fast det bara är ett modernt jippo!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus