Månad: december 2013

 

 

God fortsättning allesammans! Tomten och jag sitter ensamma på farstukvisten och begrundar årets jul. Den blev inte riktigt så fröjdefull som vi hoppats, men det kunde varit värre.

För nu är husse och matte äntligen på väg att repa sig efter att ha vaknat i världens influensa på självaste julafton. Det är ändå det viktigaste för oss bröder, och fira kan vi göra till nyår i stället.

Dessutom har det ju all snö regnat bort och inte lockat till några längre utflykter. Faktiskt har det räckt bra med att vara ute på gården och hålla vakt mot inkräktare.

 

Det har varit ett måste efter den här helgen. För på juldagsnatten lyckades någon i skydd av mörkret ta sig in på gården och lämna oförklarliga spår efter sig.

Om det var en katt eller en jättepippis vill jag låta vara osagt. Men den objudne gästen rev både sönder Febbes stoppnät på staketet och knäckte två av träribborna som bär upp det.

Det är nästan så vi undrar om det var något övernaturligt väsen, som gästade oss och på något sätt ville tala om det utan att ge sig till känna. För väldigt märkligt var det, och vi har aldrig upplevt någonting liknande förut.

 

Sakta med säkert smög sig juldagarna fram, med familjefrid och tv-mys om kvällarna. På sitt sätt riktigt trivsamt för oss, som fick ha  husse och matte alldeles för oss själva! Om det inte varit för deras eviga hostade.

Och om det inte varit för den omtalade julklappen, som vi med spänning väntade på alla tre. Lillebror Febus blev så otålig att han försökte öppna den själv, men prasselsnöret bara gled mellan tänderna på honom.

Först på tredje dag jul var husse och matte så pass pigga att det blev dags för julklappsutdelning. Och när det  väl inslagna paketet slutligen var öppnat förstod vi tre bröder ingenting.

 

Broder Artemis var helt nöjd med att få ha det tomma paketet för sig själv att ligga och mysa i. Där kände han sig som en kung och vägrade låta någon av oss andra krypa ner bredvid honom.

Lillebror Febus och jag hade fullt upp att hålla koll på matte, som i sin tur hade hade fullt upp med att läsa beskrivningen till underverket i paketet. Hon är som bekant inget tekniskt geni!!!

En lång stund senare stod det i alla fall klart att det kunde bli en dopparedag fast det var tredjedag. Men badhotet var undanröjt och här var det mer nos- och tassdopp som väntade.

 

 Julklappen var en vattenfontän, som förhoppningsvis ska få oss att dricka mer vatten. Och helt omöjligt är det inte, även om ingenting hittills gått upp mot de stora gröna vattenhinkar vi har i badrummen.

De hinkarna har Artemis på slutet roat sig med att tassa vattnet ur, när han haft långtråkigt och inte kunnat sova. Hela julen har badrummen flutit efter hans vådliga vattenlek om nätterna.

Så nog har vattnet rört sig i våra hinkar utan sladdar och kontakter. Fast nu hoppas matte att vi ska dricka utan att först behöva sätta fart på vattnet med våra smutsiga tassar.

Lillebror Febus blev helt betagen i den nya tingesten och höll på med den en hel kväll. Men inte drack han minsann utan duschade förstås tassarna under det rinnande vattnet!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

Dan före dan före dopparedan! Det lär ska vara den dan i dag, fast jag inte riktigt vet vad det betyder. Men här hemma tisslas det i alla fall om att julafton kan bli en riktig dopparedag för oss bröder i år.

Vad nu det kan innebära i ett hem där allt kan hända. Spännande låter det i alla fall, bara inte matte får för sig att vi ska bada! Man kan aldrig vara riktigt säker på vad hon hittar på för tok.

Bloggaren kallas jag av förståeliga skäl, och inomhus trivs jag bäst vid arbetsmaskinen på mattes skrivbord. Här är jag kung över tangenterna och bestämmer själv vad det ska stå i webbspalterna!

 

God hjälp på kontoret har jag förstås av postkollen och ringvakten. De trivs lika bra som jag på skrivbordet och har viktiga uppgifter att sköta när husse och matte pysslar med annat inför julen.

Så det är trångt om saligheten runt arbetsmaskinen, då snön smält bort och det bara är blött och tråkigt utomhus. Men jag kan trösta er med att det i veckan har vänt, och att vi sakta men säkert går mot ljusare tider.

Postkollen Artemis har fullt upp då det plingar i mattes lilla ficktelefon varje gång det kommer luftpost. Och så här före jul är det många trevliga hälsningar som lyser upp tillvaron på kontoret.

 

Även i postlådan utomhus dyker det fortfarande upp ett och annat riktigt julkort. Det mest rörande kommer alltid från katten Måns, med husse Tommy och matte Gun i Enviken.

Matte sammanförde den hemlöse Måns med sin nya familj långt före min tid. Varje år sedan dess har hon fått ett kort med samma text och bara ändring i antalet år. På årets kort står det ”tack för underbara katten Måns som du ordnade för 11 år sedan”.

Ringvakten Febus har minsann fullt upp han med. Kontorstelefonen plingar på dagarna i ända, och han hinner knappt lägga ner huvudet och sluta ögonen förrän han väcks upp igen. Men han trivs med sitt jobb och lånar inte ut platsen frivilligt.

 

Så medan husse och matte pyntar och har sig, håller vi tre bröder ställningarna på kontoret.

Det gör vi med glädje i väntan på vintern, som ser ut att låta vänta på sig till ångt efter jul!

Och skulle telefonen här av någon händelse inte fungera, så är det troligtvis Febus som somnat på sin post och ställt till det!

Men vi lovar alla tre att göra vårt  bästa som de sanna kontorsråttor vi just nu är!

Härifrån vill vi också passa på att önska er alla en riktigt GOD JUL, hur ni än väljer att fira eller inte fira den!

Husse och matte hälsar också så gott, och vad det är för dopparedag som väntar oss bröder berättar jag nästa gång!

Tredje advent i dag och slutspurt för årets önskelistor till tomten. Matte och jag har slagit våra ”kloka” huvuden ihop och önskar oss lite mer kattvett.

Det låter förstås aningen märkligt, men känns rätt i hjärtat. För vi vet att väldigt många önskar sig och redan har tingat en liten kattunge till jul.

Därför toppar vi önskelistan med kattvett efter att ha kollat runt lite på kattsidor i arbetsmaskinen. Där skriver kattvänner både här och där att de just har hämtat eller ska hämta sina kattungar när de blivit 10 veckor gamla.

 

Det är ledsam läsning då alla kattungar behöver få vara hos mamma katt i minst 12 veckor. För de där sista två veckorna i hennes trygga famn är jätteviktiga för den lilla kattungens hälsa och framtid.

Det är alltså inte något simpelt påhitt, utan väl förankrat i djurskyddet, och står faktiskt i lagen sedan fem år tillbaka. Så hämta ingen kattunge innan dess även om uppfödaren vill bli av med den före jul!

Nu har matte och jag säkert tassat på en öm tå, och än ömmare lär den bli när vi fortsätter. För i arbetsmaskinen tycks som om vissa som gillar katter ogillar regler. Med resultat att det blir osämja och bråk så fort någon försöker sprida lite kunskap för kattens bästa.

 

Jag skriver det här för att alla katter är lika mycket värda och varje kattunge har rätt till en bra start i livet. Det betyder för kattungen att den ska vara avmaskad, veterinärbesiktad, id-märkt och vaccinerad innan den lämnar mamma katt.

Det kräver kattförbundet Sverak sedan många år av sina medlemmar och borde vara en  självklarhet för alla andra som för nöjes skull tar en kull! För är kattungen ”chippad” och registrerad när den flyttar, går den en betydligt tryggare framtid till mötes.

Det är på gång att lagstiftas även om märkning och registrering, men som alltid tar allt som rör oss djur alldeles för lång tid. Åren bara går fast det här är lika viktigt som att ta betalt för kattungen och aldrig någonsin skänka bort den

 

Jag vet inte om det beror på att snön håller på att övergå i regn, men jag har plötsligt blivit så där allvarsam som jag brukar bli ibland. Kanske för att matte och jag haft mycket att göra med hemlösa  katter på slutet.

Lyckligtvis har allting löst sig till det bästa tack vare underbara människor som öppnat sina hem för de små liven nu strax före jul! Så om mitt skrivande i dag började i moll, så slutar det tack vare dessa sanna kattvänner i dur.

Och som matte säger är det är sagolikt att se hur de här grymt svikna varelserna med lite tålamod och kärlek återfår tron på människan. Det är bästa julklappen för både matte och mig!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Äntligen kom då den efterlängtade snön och bäddade in oss i ett mjukt täcke. Men knappt hann vi ut och busa förrän stormen slog till och slipade ner täcket till ett hårt äggskal.

Det gjorde nu inte så mycket, för snö är snö i alla väder och alltid lika spännande att pulsa i och tassa på. Så i flera dagar har vi trotsat stormvinden, med livet som insats, och varit nära att blåsa bort.

Fråga mig inte hur det kommer sig, men det är lika varje år. Av någon outgrundlig anledning är de mjuka vita flingorna rena lyckopillren för oss med fyra tassar.

 

Väl nere på marken får flingorna det att rycka i kroppen och spritta i benen. För att inte tala om vilka spännande dofter som kommer upp från det som gömmer sig under snön.

Matte har hängt med ute efter bästa förmåga, även om det har varit lite si och så med det. Hon har nämligen gjort sin årliga flygtur, med livet som insats, den här veckan!

Ni minns väl hur det var i fjol höstas, då hon flög nerför trappan och landade på rygg på stengolvet nere i hallen. I år såg det ut som om hon skulle klara sig! Men inte heller…

 

Den här gången flög hon över en stor vråltung kartong, som stod framför en av hyllorna i djuraffären, och landade på magen till allas förskräckelse. Och vad som värre var, hon hade lillebror Febus i famnen! Det var därför hon missade kartongen.

Han flög ännu längre men klarade sig undan med blotta förskräckelsen. Fast matte slog sig gul och blå på benen, ända från nere vid fotleden och en bit ovanför knät. För att inte tala om hur ont hon fick i båda armarna.

Därför har vi äldre bröder sympatiserat med henne och tagit det lite lugnt. I morse var det dessutom så kallt så vi satt inne hela familjen och kollade på Emil i Lönneberga. Han som bor på Katthult och är lika full av hyss som lillebror Febus! Numera känd som vår alldeles egen Emil.

 

Matte säger att jag är en riktig Krösa-Maja, då jag skvallrar om allting utan att fråga om lov. Men hur skulle jag kunna hålla tyst om att matte tagit ännu en flygtur av det mer ovanliga slaget.

Dessutom var det ju ingen hemlighet den här gången, då hon uppträdde inför publik och höll på att skrämma slag på både husse och affärspersonalen. För att inte tala om alla kunder som tittade fram bakom hyllorna.

Medan broder Artemis och jag bara myser håller lillebror Febus igång dagarna i ända och sover aldrig annat än på nätterna. Har han inget annat att roa sig med, så roar han husse och matte med att hoppa ut och in genom köksfönstret.

 

Med livet som insats sitter han sedan inne och vaktar nötterna, som husse lägger ut på fönsterbrädan utanför lilla fönstret i stora rummet. Så fort det kommer en lillpippis hoppar han upp, och slår huvudet i fönsterrutan gång på gång.

Ett under att han inte får hjärnskakning! Men det verkar inte bekomma honom det minsta, och lillpippis  struntar fullständigt i hans utfall och mumsar på för fullt i trädet utanför.

Så har vi det alltså den här andra söndagen i advent, då matte håller sig ganska lugn och ber mig mana till försiktighet utomhus. För det är svinhalt på sina håll och hon vill gärna vara ensam om flygturerna!

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

Vilken revansch efter utställningsmissen i höstas. Jag fick egen bur och klarade uppvisningen på Kattens Dag galant! Fast jag låg där bara på slutet när jag blivit trött och inte orkade hålla igång längre.

Innan dess ägnade jag mig åt att gosa med både stora och små, som här på bilden med rara sexåriga Emma Trumbäck. Hon hittade mig i den röda väskan, där jag slagit mig till ro och stortrivdes med uppmärksamheten.

 

Under dagen hann jag också med att vara levande skyltdocka i butiksfönstret och stila omkring med svansen i vädret inne på Arken Zoo. Det var där vi höll till och firade Kattens Dag 2013 till sent på eftermiddagen.

Artemis och Febus var lite blyga i början och försökte krypa in i varandra. Men de tuffade till sig när de såg mig utanför buren, och snart fick alla barn som ville känna hur mjuka och goa de är.

 

Men så hade vi också trivsamt sällskap av flera spännande katter och två ännu mer spännande tamråttor. De fick många djurvänner att kolla två gånger och undra om de verkligen såg rätt.

Men det är faktiskt så att tamråttorna Muffins och Sallad bor tillsammans med norska skogkatten Bambi och är bästa vän med den och husets andra katter. De leker, busar, sover tillsammans och tvättar varandra som de  härliga familjemedlemmar de är.

 

En annan liten sötnos, som gjorde mig pinsamt blyg, var närmsta burgrannen Skuggan. En blott fem månader ung flicka av rasen oriental. Hon var så liten att jag med mina åtta kilo nästan blev rädd när jag så de stora öronen sticka upp bakom filten.

Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle bete mig och blev lika ställd som när jag möter en sådan där pytteliten hund ute på promenaden. Då vill jag helst sjunka genom jorden!

 

Betydligt större och lurvigare var det godmodiga maine coonparet Gösta och Lilla My. De låg och gosade med varandra mest hela tiden, och det märktes hur trygg Lilla My var hos sin store, starke vän som är på väg att bli hennes fästman.

Det kändes betydligt säkrare att hälsa på dem, och det är ju inte så konstigt då maine coon är samma ras som storebror Nisse. Han som var världens snällaste och har lärt mig nästan allt jag kan.

 

 

Hur härligt som helst var det att träffa nya och gamla vänner. Några kände jag igen men väldigt många fler kände igen mig!!! Tänk ända från Evertsberg kom en familj till Falun bara för att de läst i bloggen att bröderna och jag skulle vara med på Kattens Dag.

Jätteskoj förstås och jätteskoj är det också att presentera veckan vinnare av pälssvansar. Grattis säger jag i dag till Barbro Grahn, Falun, Erik Sahlberg, Säter och Britt-Mari Tjern, Falun, som alla tre har svansar att vänta med posten kommande vecka.

 

Här hemma tar vi det annars bara lugnt efter gårdagens äventyr. Bröderna sover medan jag ligger och tänker på söta norska skogkatten Tindra. Hon låg utsträckt på en trave kattsandkartonger och tittade längtansfullt på mig när jag hoppade upp på den intilliggande traven.

Men vad gjorde jag? Jo, jag blev så överraskad att jag fräste till, vände henne ryggen och hoppade ner i mattes famn. Det ångrar jag i dag, men hoppas att hon förlåter!

Tassekram Triton, Artemis och Febus