Kategorier
Veckans Triton

Grodjakt, fjäderfänge och en sötis!

Hösten är här och veckan har gått mest i jaktens tecken. Höjdpunkten för mig var torsdagens grodjakt i kulturskogen Myrhagen vid naturstigen en bit ovanför Elsborg.

Där älskar jag att ligga och spana in hur de pyttesmå grodorna hoppar upp och ner och väcker min inombords jaktlust. Men jag nöjer mig med att fånga och släppa dem igen när de sprattlar till i munnen.

 

För hur söta de än må vara så smakar de inget vidare att bita hål på! Så jag nöjer mig med att fånga och släppa, fånga och släppa, fånga och släppa i all oändlighet.

Jag blir alldeles besatt av de små ”hoppjerkorna” och kan hålla på att kolla på dem hur länge som helst. Så när jag väl kommit dit, och de är i farten, är jag nästan omöjlig att få hem.

 

Och det trots att jaktlyckan inte är så värst stor, då de är ruggigt kvicka och så många att jag tappar fokus. Samtidigt smälter de in i färgen på marken och är suveräna på att gömma sig efter landning.

Medan jag sedan vilat ut efter grodjakten har Artemis och Febus roat mig med sina akrobatiska färdigheter i jakten på fjädrar av alla de slag. Broder Artemis på hög höjd med risk för att dratta i backen när vinden suger tag i fjäderbytet.

 

Men som alltid när det gäller broder Artemis går han så helhjärtat in för det han håller på med att ingenting  kan hindra honom. Så  flyger fjädern för långt ut följer han sannolikt efter av bara farten.

Och vem vet, så engagerad som han är kanske han till och med kan flyga! Han är nämligen väldigt speciell och utvecklas fortfarande otroligt mycket, för var dag som går, fast han hunnit fylla fyra.

 

Lillebror Febus i sin tur hoppar högt av lycka i jakten på en ny snurrande fjäderpiska!

Den har matte skaffat för att motionera och slimma oss  lite inför den årliga uppvisningen i Borlänge sista helgen i september.

Måste erkänna att jag inte är inte lika lättflirtad som småbröderna när det gäller de avancerade fjäderhoppen.

Men jag lovar återkomma till den halsbrytande motionen, när jag fått klart för mig vad den går ut på.

Någonting väldigt märkvärdigt, som kommit med posten i ett väl inslaget paket, måste det i alla fall vara!

För den nya piskan får Febus att hoppa meterhögt, så håret står på ända, i jakten på de snurrande fjädrarna. Han är helt ”frälst” och kan hålla på hur länge som helst! I går hoppade han till och med så vilt att maten kom upp!

 

Men så rör de här fjädrarna sig faktiskt i luften precis som en levande fågel. Så jag måste erkänna att jag börjar bli lite nyfiken på den populära piskan jag med.

Hur nu jag, med mina modiga åtta kilo, ska kunna hoppa meterhögt upp i luften efter en konstgjord fågel återstår att se! Fast större under har väl skett, så den som lever…

 

Ett par riktiga sötisbilder på lillebror Sioux från ”Uppfödar-Ulrika” i Älvnäs måste jag förstås också bjuda på idag. Han är nu fyllda fem veckor, och har som synes växt till sig till en riktig kramgo liten nallebjörn.

Här ses han nybadad och nyfönad efter att ha testat riktig mat första gången och simmat på mage över fatet. Alla barn i början! Men han var jätteduktig och satt snart mitt i fatet och åt själv av hjärtans lust.

 

Väldigt omtyckt har han också blivit av alla vänner i bloggen och på det där som kallas facebook. Han har till och med fått sig tillsänd en alldeles egen liten dikt från en raring, som heter Katerina och skaldar så här fint om vår lillebror.

Söte Sioux, söte Sioux! Liten rund och go´! Sover middag i en sko! Sen i Pias hjärta får han bo och bli fabbro Febus ”Meducin”, må ni tro!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Kategorier
Veckans Triton

Familjelycka, medicin och sötisar!

Familjelycka, medicin och två sagolika sötisar lyser jag upp augustimörkret med idag. För Sioux och ”Lilla Gubben” är just nu mina ljuspunkter i den annars regntunga tillvaron här hemma på Elsborg

Jag börjar förstås med lillebror Febus allra goaste höstmedicin. Han heter alltså Sioux och är från Älvnäs utanför Hedemora! Och det är han vi alla hoppas att ska bli Febus buskompis framöver.

 

Broder Artemis och jag är för ”gamla” för att hålla Febus höga tempo och leka dagarna i ända. För han är fortfarande lika full av hyss som en kattunge, och hans påhittighet vet inga gränser.

Men lille Sioux är bara fyra veckor än, och måste vara kvar hos sin mamma tills han är minst tolv. Så först någon gång i mitten av oktober får vi hämta hem honom till oss och Febus börja ”medicinera”.

 

 Det sägs att blod är tjockare än vatten, och därför tror vi att lille Sioux och Febus ska bli världens bästisar. De har nämligen samma pappa Ingo, precis som broder Artemis och jag har samma pappa ”Kingen”!

Hur sedan vi andra ska orka med två sådana busfrön i huset törs väl ingen av oss riktigt tänka på. Men så engagerad som Febus varit i våra ”kottar” tror jag faktiskt att han behöver en lillebror att ta hand om.

 

Nu dröjer det ännu ett tag tills Sioux får komma hem till oss. Och då ”Kotte” och hans kompis åter dragit ut på friarstråt har det varit lite tomt och tråkigt här hemma de senaste veckorna.

Så tomt att vi till och med tagit ner varningsskyltarna vid Sturegatan. Men nu sitter de där igen! För sent i måndags kväll upptäckte matte att det rörde sig blomrabatten och såg ett litet huvud sticka fram.

 

 Visst var det en lite blyg ”kotteunge”, som säkert nyss stötts bort av sin mamma och för första gången var ute på egen hand. Jättefort pinnande den iväg ut under grinden, så fort matte försökte locka på den.

Men innan vi kröp till kojs gömde hon ett fat med ”kottegodis” under busken utanför grinden. På morgonen var det till vår lycka alldeles tomt, och natten efter var den lilla taggisen inne och gjorde sig hemmastadd på gården i flera timmar.

 

Vi kallar honom ”Lilla Gubben”, och på onsdagsförmiddagen tittade han plötsligt ut ur ingången till det tomma ”kottehuset”. Han hade flyttat in under natten och visade  tydligt att han ville ha frukosten serverad.

Nu smyger han omkring här ute på kvällarna, och har på slutet även fått påhälsning av en eller två större ”kottar”.  Men det är ”Lilla Gubben” som bosatt sig här till Febus och allas vår stora lycka.

 

Då han är liten och känslig i magen får han mest uppblötta kattungeknaprisar från djursjukhuset tillsammans med lite vanlig blötmat. De uppblötta knaprisarna tycker han att är så goda att han gärna äter dem ur handen på matte!!!

Att se det blev häromkvällen lite för mycket för mig. Så medan matte handmatade ”Lilla Gubben” med knaprisar snodde jag mjukmaten på fatet som han skulle få till efterrätt! Jag visste att det fanns mer inne och kunde bara inte hålla mig, fast jag egentligen inte tycker om kattungemat!

 

I väntan på lillebror Sioux har Febus nu i alla fall fått en fosterlillebror att ta hand om och beskydda. Så han är lycklig och har fullt upp att hålla koll på var det lilla livet befinner sig.

Samtidigt kan broder Artemis och jag ligga på bordet och njuta av skådespelet och solen när den behagar visa sig. I dag ser det visserligen mörkt ut, men ni vet väl att efter regn kommer solsken!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

 

Kategorier
Veckans Triton

Febus måste få medicin!

 

Lillebror Febus är världens mjukaste, goaste och sötaste gulleplutt. Men han är också så busig att vi tror han behöver medicin! Matte har fått recept på en väldigt speciell sort, som kärleksfullt tillverkas i Älvnäs en bit utanför Hedemora!

Den medicinen ska lillebror Febus få testa i höst, och vi hoppas förstås att den ska göra honom gott! Matte har verkligen sökt med ljus och lykta, och valt med största omsorg, innan hon gick till beslut.

 

Sioux heter medicinen, som är speciellt framtagen för att passa Febus. Mer än så kan jag inte säga i dag, då husse och matte ska kolla på medicinen, och träffa doktorn som rekommenderat den, först i kväll.

Så det blir till att vara ensamma hemma några timmar. Men det får vi stå ut med om medicinen kan bli till nytta och glädje för Febus! Och självklart till glädje för alla oss andra här hemma med förstås.

 

Visst är det här med medicinen spännande så det förslår, men annars har det varit en vilovecka här hemma. Vädret har varit för växlande för några större utsvävningar vare sig nere på stan eller ute i vildmarken.

Så jag har mest legat på övervåningen i ”dubbeldäckaren” på farstukvisten och mediterat. Matte säger att det heter så när man går in i sig själv och varken ser eller hör vad som händer runt omkring en.

 

Det har fungerat alldeles utmärkt till ackompanjemang av åskans dova muller och regnets härliga smattrande mot farstukvisttaket. Där får jag ligga ostörd i min egen värld, medan bröderna häckar under den regntäta klematisen.

Artemis vill nämligen ha nära till solstolen, där han myser som bäst i sin alldeles speciella stil. Han bara rullar över på rygg, och slappar med magen i vädret, vare sig han ser på tv om kvällarna eller sitter ute i solen.

 

Lillebror Febus flyger som vanligt både högt och lågt mellan regnskurarna. Har han ingenting annat att göra tassar han ut och blöter ner sig, för att sedan tassa in och bli torkad torr av matte.

Så kan han hålla på i evighet, och tassar gärna omkring med handduken på ryggen efter att ha blivit torr. Huvudsaken för honom är att det händer någonting hela tiden, och det är just det som medicinen förhoppningsvis ska råda bot på!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Kategorier
Veckans Triton

Nu lämnas de åt sitt öde!

 

Här ligger vi alla tre och gottar oss som bäst efter dagens kvarterspromenad. Kunde ha det hur mysigt som helst, om jag inte visste hur sorgligt många andra katter har det.

Just nu inför skolstarten är det som värst för många små lurviga kelgrisar. De bara överges när semestern är slut och lämnas kvar vid sommarvistet med ett fat mat att klara sig på hela vintern.

En vinter de inte överlever, om de inte har turen att hittas och tas omhand av snälla människor. Än är de inte förvildade, om än lite rädda, men snart är det för sent att rädda dem.

 

Matte brukar säga att det inte bara är djurplågeri, utan också grymt mot barnen, att bete sig på det här sättet. Det är lått hänt att tro att barn inte förstår så mycket, men inget kan vara mer fel!

Ingen vet heller vad de barn, som förlitat sig på föräldrarnas löfte om att katten klarar sig, får utstå när de kommer till skolan. För där får de snart höra sanningen och förstår att deras lilla kelgris är på väg att bli en mager utsvulten sommarkatt.

Därför håll ögonen öppna ute i skogen, och var vaken för svaga ljud. De kan komma från en ensam förtvivlad liten katt! En katt som nyss varit älskad, och överöst med livets goda, men nu är ensam och inte klarar sig på egen hand.

 Broder Artemis roar sig med att jaga humlor, men han vet att många har det svårt. Tveka därför aldrig att hjälpa ett nödställt djur. Polisen är faktiskt skyldig att ta hand det som hittegods, om inte länsstyrelsen väljer att besluta om ett omhändertagande enligt djurskyddslagen.

Låt dig inte luras om polisen nekar och du ringer på jourtid. Försök bara hjälpa djuret över natten eller helgen, och lämna sedan över det till polisen. Finns det ett katthem i närheten hör du förstås av dig dit.

Där får du säkert råd och hjälp att ta hand om djuret om det finns plats. Sorgligt nog är katthemmen så gott som fullbelagda året om! Bara för att simpla ägare struntar i att kastrera och id-märka sina katter.

 

När åskan går roar sig lillebror Febus med att vakta husses skor. Han går ut och in som han vill men vet att det bara här i länet sitter hundratalet katter på katthemmen i Borlänge, Smedjebacken och Hedemora och i tillfälliga jourhem.

Därtill kommer alla polisens katter, som omhändertagits på grund av misskötsel i hemmen. Just nu busar sju sådana kattungar och deras två mammor på polisens inkvarteringställe i Falun. De väntar på beslut från länsstyrelsen och hoppas sedan hitta nya trygga hem.

Blyga men jättesöta efter en tuff start i livet! Så vet du någon riktig djurvän, som eventuellt skulle vara intresserad, är det bara att du mejlar matte på gpia.persson@outlook.com så lotsar hon dig vidare.

 

Tänk i sammanhanget också på att aldrig börja mata en främmande katt utan att han en plan på hur du fortsättningsvis ska hjälpa den. Annars har du snart en katt till och en kull förvildade ungar att ta hand om.

För har du börjat mata anses du av både polisen och länsstyrelsen som ägare och katterna som dina. Det kan tyckas märkligt, men så är det! Så se till att vara överens med myndigheterna innan du börjar mata på egen hand!

Det här med övergivna katter är ett sorgligt kapitel som aldrig verkar få något slut. Ändå skulle det vara hur enkelt som helst om alla hussar och mattar tog sitt ansvar och kastrerade, id-märkte och vaccinerade sina katter innan de släpps ut ensamma överhuvudtaget!

 

 Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

Kategorier
Veckans Triton

Det kom en liten pippis…

Lugna gatan med bara lite småbus har det varit sedan jag skrev sist. Värmen inbjuder inte till några större utsvävningar, och sedan i går kväll vilar en långväga brandrök över trädgården.

Den oroar och dämpar även om den är svag. Och jag kan inte låta bli att undra hur grymt det måste kännas för dem som bor en bra bit bort där skogen brinner.

Det enda stora som hänt här hemma är tragedin med den främmande pippisungen som lyckligtvis utvecklades till en riktig solskenshistoria! Den tappra lilla varelsen etsade sig nämligen fast i minnet och kommer för alltid att ha en plats i våra hjärtan.

 

Det började med att broder Artemis gjorde stora ögon när lilllebror Febus i fredags förmiddag kom ut ur buskarna med en grästuva, som visade sig vara en liten  grön pippis, i munnen! Han såg lika vilsen ut som ungen och bara släppte den till matte.

Hon blev förstås förtvivlad, men lugnade sig snart, då den vettskrämda pippisungen var till synes oskadd och bara chockad. Det märkliga var dock att den var en sorts sångare som vi aldrig någonsin sett här hemma förr.

Var den kommit ifrån, och hur den hamnat i våra buskar, går över både husses, mattes och vårt förstånd. Den återfick i alla fall tryggheten vid mattes hjärta, och där i hennes kupade hand låg den lugnt ett par timmar.

 

Sedan började den röra på sig lite, och efter att ha kollat att ögonen, benen och vingarna var hela och rena fick matte upp hoppet. Hon smälte lite honung i vatten och gav den droppvis i spruta.

Det gjorde susen och efter ett tag började den lilla gudomligt söta pippisungen klättra upp på hennes axel. Jag såg det från boxen på farstukvisten, där jag låg och visste att jag inte fick störa.

Bröderna var sedan länge instängda i uthuset, och en stund senare tackade den lilla sötnäbben för sig, flaxade iväg en liten bit och hoppade ut under grinden. Matte smög efter på avstånd och såg att den hittade en trygg plats i busken alldeles utanför.

 

Där satt sedan alldeles stilla i skydd av lövverket. En stund senare hade den tagit sig högre upp i busken. Och när matte tredje gången kikade ut ville den inte veta av henne.

Målet var nått, den kände att vingarna bar och strax efter flög den vidare mot nya mål! Förhoppningsvis till resten av sin familj, som ingen av oss kan förstå var finns någonstans i närheten.

Fågelboken förtäljer nämligen att den lilla ungen lär vara en grönsångare, då den var grön upptill, gul på hals och bröst med en tydligt markerad ögonlinje och alldeles vit på magen. Och någon sådan lillpippis har då ingen av oss sett livs levande förut!

 

Hur lillebror Febus kunde hitta den lilla ungen är en gåta, precis som var den kom ifrån. Kanske upptäckte han den från farstukvisttaket, och frågan är om den kom med en hälsning från någon av våra nära och kära på andra sidan regnbågsbron.

Just den här fredagen var det nämligen precis en vecka sedan det tilldrog sig något alldeles speciellt! Mer än så kan jag inte säga i dag,  men lovar återkomma till det framöver.

Det speciella har i alla fall med lillebror Febus att göra, och det var ju han som hittade den här väldigt speciella pippisungen. Dessutom höll den så fast vid matte att jag nästan tror att den kom med en lyckönskan!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus