Månad: september 2014

Uppe i ottan och glad i hågen hoppade jag in i bilen vid sjusnåret i lördag morse. Trodde förstås att vi skulle ut på något spännande och var mallig över att bara jag fick följa med.

Men ack vad jag bedrog mig! En halvtimme senare satt jag i en trång sidenklädd blå bur och glodde på några löjligt förnöjsamma utställningskatter i raden av burar mitt emot. Då brast det fullständigt för mig!

 

Den dagen bestämde jag mig för att aldrig mer sätta min tass i en utställningsbur. Och den här gången talade jag högt och ljudligt om det för både husse och matte.

Jag mullrade som åskan, och slog blixtsnabbt med framtassen så fort de försökte tala förstånd med mig. Inte förrän matte avbokat mig hos domaren, lugnade jag ner mig, och sov sedan räv i sex timmar tills vi fick åka hem!

 

Med det skulle jag ha kunnat avsluta dagens skriverier, om det inte varit för mina excellenta småbröder. De var inbokade på söndag och skötte sig förstås exemplariskt som de ljuvliga ”goldenpojkar”de är. 

Inte nog med att de låg som prinsar i sin dubbelbur till allmän beskådan. De var också ut och busade i de röda väskorna, som matte hade med sig med burskynken, friseringsgrejor, matskålar och annat smått och gott hemifrån.

 

Det är mycket som ska med, och som ska klaffa, för att få vara med på en riktig kattutställning. Och föreningen Dalälvskattens höstutställningar i Borlänge brukar tillhöra landets trivsammaste och populäraste arrangemang.

Men hur mycket jag än älskar att vara ute bland publik, och träffa nya människor, så pallar jag inte trycket att sitta instängd i en trång bur. Matte säger att det på finspråk heter klaustrofobi, och hon har nu förstått att jag inte rår för det!

 

Annat är det med lillebror Febus. Han var först upp på domarbordet, och inte nog med det! Han bars dessutom runt till flera domare, då det rådde tveksamhet om hans färg verkligen var golden med vitt.

Domaren Lena Björkander hade nämligen svårt att hitta det vita, men till slut enades alla om att han i alla fall hade en liten vit fläck på en tå. Ska det granskas så ska det, och lillebror Febus hängde snällt med i famnen på sin domare.

 

 Lika suveränt skötte sig broder Artemis i famnen på sin domare Åsa Hammarlund. Hon blev jätteförtjust i honom, men tyckte nästan att han var lite för pojkaktigt söt för sitt eget bästa.

Han fick därför ”stryk” av en lite manligare sibir. Men det hängde på ett hår, och med lite maffigare vuxenlook nästa år ska det nog gå vägen! För gedignare virke än i broder Artemis finns inte i hela världen.

 

Som alla vet är min bästebroder Artemis väldigt speciell och det mjukaste, goaste som finns. Nu när jag lagt allt utställandet på hyllan, ska jag  fortsätta stötta och peppa honom av hela mitt hjärta till nästa gång.

För faktiskt verkar han tycka att det här med utställning är riktigt roligt. Så han hade inga problem att visa upp sig, och sitta snällt kvar på bordet, medan domaren skrev hur mycket hon tyckte om honom.

 

 Tillbaka i buren efter uppvisningen var det bara för bröderna att njuta och invänta rosetterna. På det medföljande bladet skrev domaren, om min busiga lillebror Febus, att han var excellent i storlek, substans och harmoni.

Hon framhöll vidare att han har en excellent huvudform, ett något öppet ögonuttryck och fina excellent placerade öron. Även svansen och konditionen var excellenta och hon sammanfattade bedömningen med att han var en ung snäll pojke!

 

Minst lika excellent var broder Atemis, som tillsammans med rosetten fick papper på att han har bra body och excellent benstomme. Excellenta kinder och rundat nosparti, excellent profil, panna och bra haka.

Hans rara runda ögon var förstås också excellenta i storlek, form och placering. precis som pälsen, färgen och mönstret. Svansen var bra, konditionen excellent och han har enligt domaren ett supertemerament!!!

 

Tänk att det är min blyge bästebroder Artemis, som numera uppträder så världsvant att han får sådana lovord av en utställningsdomare. Det värmer mitt storebrors-hjärta, då det är jag som fostrat honom.

Så slutet gott allting gott! Även om jag har gjort från mig allt vad utställning heter och hoppas att alla ni som hälsade på mig i buren förlåter mig! Jag är kung i skogen, och det är där jag hör hemma.

Låt oss i stället glädjas åt småbröderna, som kramade om varandra och sov så här sött när dagen led mot sitt slut. Nu har de två CAP-rosetter var, och får de var sin till blir de visst någonting stort har jag hört!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

Från badet – i bilen – till buren! Nu är jag på väg, och i buren ska jag sitta en hela långa dagen. Jag som har så mycket ogjort hemma i trädgården.

Men ”that´s life”, som matte brukar säga, och det är ju så sant! Det kostar på att ligga på topp, och försöka hänga med i svängarna.

Lite spännande är det förstås också! För bortåt 700 katter i alla tänkbara raser samlas under helgen i badmintonhallen i Borlänge för att visa upp sig för domarna. Jag tävlar i dag och bröderna Artemis och Febus i morgon.

Alla intresserade är förstås välkomna att följa utställningen på plats både lördag och söndag. Jag blir  jätteglad om någon kommer och hälsar på mig, då jag är otålig och vill att det ska hända något hela tiden.

Annars träffas vi här i bloggen på måndag eller tisdag! Helt beroende på hur trötta vi bröder är efter helgens utsvävningar, och hur matte mår som måste serva mig med bilder.

Hur som helst, en fin helg önskar jag er som får vara ute i höstsolen! Vädjar om att ni håller tummarna för mig och bröderna och sänder oss varma tankar där vi sitter inne i våra burar.

Tassekram Triton med bröderna Artemis och Febus

Titta noga på den här bilden av mig och försök gissa var jag ligger och myser! Kan avslöja att vi varit i byggsvängen den här veckan och att det här är resultatet.

En för tidig födelsedagspresent, då jag inte är så noga med att fira på en speciell dag. Kanske för att matte glömde min födelsedag i fjol och jag fick fira hela veckan efter.

 

Därför firar jag nu mer än en månad för tidigt. Allt för att få njuta lite längre av härligheten ute i trädgården innan snön kommer! För då flyttas hela boningen upp på trappan, så jag kan ligga ute och njuta hela vintern.

Är ni fortfarande osäkra på vad det handlar om! Då kan jag berätta att matte använt hammare, mejsel och målarpensel för att nå målet. Husse har låtit henne hållas, och bara fixat färg och ordnat fram verktygen.

 

Tro nu för den skull inte att jag får husera ensam i min födelsedagspresent. Nej, broder Artemis och lillebror Febus är minst lika angelägna att få mysa på den mjuka teddypläden i vårt alldeles eget lilla hus.

För det matte snickrat ihop, och målat åt oss, är ett rött litet katthus i trä med värmestoppade väggar och fönsterlik svängdörr att hänga på när kylan kommer. Kan vara bra att dra sig tillbaka i och hålla koll, när allas vår minibror Sioux dyker upp i mitten av oktober.

 

Dessutom måste det väl erkännas, att vi tittat lite längtansfullt på våra ”kottar” varje gång de krupit in i sitt eget lilla röda hus i hela sommaren. Det har matte förstås sett, fast vi nogsamt försökt dölja det!

Så nu har vi alltså fått ett alldeles eget varmbonat hus, där vi framdeles ryms alla fyra om så skulle vara! Och bäst av allt! Huset är inte större än att småbröderna kan klättra upp på taket och använda det som lekstuga medan jag sussar sött där inuti!

 

Men säg den lycka som varar för evigt. Nu väntar schamponering, balsamering, conditionering och allt vad det heter de närmaste dagarna! För till helgen stundar höstens stora begivenhet i Dalarna.

 

Det handlar som alltid förstås om Sverak-föreningen Dalälvskattens årliga utställning i Borlänge! Där är det nu meningen att jag ska medverka på lördag och bröderna Artemis och Febus på söndag!

 

Jag skriver väl en liten ”föris” om det i slutet av veckan, i fall någon av er vill veta mer och kanske till och med funderar på att komma dit. Så mycket vet jag i alla fall redan nu att alla är hjärtinnerligt välkomna, för matte har lovat sitta i information eller entrén en timme båda dagarna!

Med det tackar jag för mig för i dag, och önskar er alla en fin vecka, även om den förlängda sommaren verkar lida mot sitt slut. Hösten kan vara fin den med, och redan i morgon har dagens väderfarbror i tv-apparaten utlovat strålande sol!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

Här ser ni en pigg och glad liten ”kotte” titta fram mellan prästkragarna! Det är årsungen ”Lilla Gubben” som fått medicin och på ett dygn blivit av med sin elaka ”hackhosta”!

Allt sedan matte vid kontakt med Kottecentralen rekommenderats att ge honom kattungemedel mot mask. För just mask, och då bland annat lungmask, är oftast orsak till den envisa hosta som tyvärr är både vanligt förekommande och farlig för igelkottar.

Det är nu lättare sagt än gjort att medicinera en liten ”kotte” som lever vilt och bestämmer över sig själv. Men matte har förmågan att lura i oss bröder tabletter, så vi hoppades förstås hon skulle lyckas övertyga ”Lilla Gubben” också.

För även om han sett frisk och kry ut så måste det ha varit jobbigt för honom att titt som tätt låta som om han hade kikhosta. Dessutom fick matte veta att han kunde dö av masken, och hon hade därför liksom inget val.

 

Först måste han dock ”id-märkas” med lite lila nagellack och vägas för att få exakt rätt mängd medicin. När han väl klivit upp på vågen, och den visat på drygt 700 gram, var det bara för matte att invänta rätt tillfälle och försöka skrida till verket.

Hon hade då handmatat honom med uppblötta knaprisar i flera dagar och han verkat uppskatta det och att bli kliad under hakan! Så en tidig morgon, när Febus från ”kottehusets” tak signalerade att ”Lilla Gubben” var hemma, gick hon till beslut.

 

En halv tablett skulle han ha, och det gällde att han fick i sig den. Matte gömde tabletten mellan två uppblötta knaprisar och det såg ut att gå bra. Men hon fick tillbaka den i handen en gång innan den vid nästa försök försvann ner i magen på ”Lilla Gubben”.

Han fortsatte sedan att äta sig mätt ur hennes hand, och drack slutligen ordentligt med vatten, innan han som vanligt kröp till kojs inne i  sitt lilla hus. Där sov han sedan lugnt i två timmar medan vi bröder hjälpte matte att på håll vaka över ingångshålet.

 

Efter två timmar vaknade ”Lilla Gubben” och hostade och flyttade därefter ut till sitt favoritställe i under buskarna rabatten. Den eftermiddagen hostade han sedan mer än förut, och matte blev förstås jätteorolig.

Hon var också rädd att han skulle känna sig sviken och dra iväg i mörkret utan att komma tillbaka. Men när hon tidigt nästa morgon smög bort till ”kottehuset”, så tittade snart en glad liten gubbe ut för att få godis och bli kliad under hakan.

 

Sedan dess har vi bröder lyssnat men inte hört ”Lilla Gubben” hosta en enda gång. Så den lilla halva tabletten gjorde helt klart avsedd nytta! Och det verkar nästan som han förstått att det var matte som befriade honom från plågan.

Nu vet vi också att ”Lilla Gubben” med sina drygt 700 gram, nått minimivikten för att ha möjlighet att klara vintervilan. Och något hekto till lär han väl också hinna lägga på sig, som han äter och så varmt och skönt som det fortfarande är i mitten av september!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

 

 

 

 

Nu är det inte så farligt som det låter och inte så grymt som det ser ut heller. Men illa nog för att vi skulle hamna på Falu Djursjukhus i veckan alla tre! Och än värre att det helt och hållet var mattes fel.

För utan att fråga har hon som vanligt gått och anmält oss till föreningen Dalälvskattens stora kattutställning i Borlänge sista helgen i september. Och det trots att ni säkert minns hur dåligt humör jag var på  förra året.

 

 

Då berodde det bara på att jag villl ha en egen ”kupé” och inte dela den med småbröderna längre. Det har jag efter fiaskot fått både på Kattens Dag och Falu Ridklubbs välgörenhetsdag och skött mig helt perfekt.

Egen ”kupé” och lite frigång har matte lovat mig även på utställningen den här gången. Så då må det bara hänt! Kolla bara hur cool jag var i väntrummet, där jag låg på en egen stol utan problem fast det satt en hund och stirrade på mig hela tiden.

 

Djursjuksystern Karolina Skoog var snäll, så sprutan gick bra, och även broder Artemis skötte sig exemplariskt vid sitt besök på djursjukhuset. Han har växt alldeles otroligt inombords den här sommaren och blivit så modig som ingen av oss någonsin kunnat drömma om.

Hade det varit tävling hade han säkert också tagit priset för djursjukhusets största vackraste ögon! Och ni må tro att han var stolt när han hoppade ur bilen och glatt tassade hem med svansen i vädret efter att ha fått sin vaccination.

 

Till och med lillebror Febus skötte sig med den äran, även om han tyckte att det allt var lite läskigt på djursjukhuset. Han är ju bara två år och med all rätt fortfarande lite ”barnslig” och ”mattig.

Men han låg snällt på bordet och sa inte ett ”ord” när han fick sin spruta av snälla djursjuksystern Ulrika Hjort.  Men sedan fick han bråttom och visste inte hur fort han skulle komma hem och ut i solen.

 

Och det trots att de snälla djursjuksystrarna gjorde allt för att vi skulle trivas. Så jag kunde gott ha stannat en sund till, bara för att kolla på alla stora och små hundar som tassade ut och in i väntan på sin tur.

Lite låga har vi varit, fast vi fick ligga högt upp på sjukhusbordet, och tagit det lugnt efter vaccinationen. Mest för att det varit så skönt att ligga och slöa ute i solen! Och så vet vi att husse och matte passar upp på oss, som om vi vore små prinsar, när vi varit och fått våra sprutor.

 

Man får ju inte vara dum utan se till att utnyttja de tillfällen om bjuds. Ändå var det bara vaccin mot kattsnuva vi fick den här gången. För det mot kattpest räcker att ta vart tredje år, och matte vill inte att vi ska få för mycket.

Hon har själv talat med veterinären på det ställe där de gör det kombinerade preparatet mot kattpest och kattsnuva. Och rådet matte fått är att inte vaccinera mot kattpest mer än vart tredje år!!!

 

Däremot måste sprutan mot kattsnuva tas varje år. Framför allt om man som vi nu ska ut och visas uppefter konstens alla regler. Konstiga regler som säger att man måste vara instängd en hel dag.

Viktigast annars är i alla fall att alla vi katter vaccineras vart tredje år mot kattpesten, som är grymt allvarlig och sprutan enda sättet att gå säker för. Så alla rara hussar och mattar! Se till att få det gjort men undvik att övervaccinera för kattens bästa!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus