Ingen dröm är för stor för vår minstaste bror, som tittar fram genom klematisen med högtflygande planer. Siktet är inställt på farstukvisttaket, och att allt är möjligt har han lärt av sin far och mor.
Lille ”mini” föddes en sommardag, i byn Älvnäs i Dalarna, som den sista av sju små ”sibbar” i indianstamkullen. Matte gav honom namnet Sioux, och mamma Abigail skötte själv sina små som de första veckorna knappt gick att skilja åt.
Men sedan började det hända saker. Medan syskonen växte sig långa och slanka, var det mest pälsen och lilla magen som växte på vår rare Sioux! Han kom på efterkälken, men tog det med ro, och blev snart allas älskade kelgris.
Go och rar, som han var, fick han snart smeknamnet ”Ferdinand”, medan hans mjuka knubbiga kropp inbjöd till att dubbla med ”Kubiken”. Så som ”Kubiken Ferdinand” lämnade vår lilla pälsboll, 12 veckor ung och blott ett kilo tung, hemmet i byn utanför Hedemora.
Ensam i livet flyttade han till oss i stora staden Falun. Liten och lurvig, men naggande go, och sin litenhet till trots med högtflygande planer. För mamma Abigail och pappa Ingo hade sagt honom att ” Ingen dröm är för stor”!
Det förde husses tankar till ATG:s älskade minitravare Vinnie, som ni alla säkert rörts till tårar av i tv-apparaten, och som är lika liten som vår egen minsting. Självklart ska han heta Vinnie här hemma, även om han fortfarande är indianen Sioux i stamtavlan.
Så från och med nu är det Vinnie som gäller! Inte minst som han inte bara sitter och myser längre utan busar alltmer med oss bröder för var dag som går. Febus är hans lekkamrat, Artemis hans reservmamma och jag hans reservmorfar!
Ja, kärt barn har många namn och som ni ser är det så sant. En vecka har vi rått om vår älskade minsting, och ändå känns det som han alltid funnits här.
Vi har funnit varandra fast han är så nödandes liten och bara väger hälften så mycket som jag gjorde när jag kom för snart fem år sedan!
Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och Vinnie!