Månad: januari 2015

Det har varit en stor dag här hemma i dag! Allas vår goaste ”Mini-Vinnie har fyllt sex månader, eller ett halvt år, om man väljer att uttrycka det så.

Vi har förstås firat honom hela helgen, och i går hoppade han högt av glädje ute i snöfallet. Förstår bara inte hur det lilla knytet kan flyga i luften så lätt som om han hade vingar.

 

En hoppfull höjdare skull jag stolt vilja kalla sötaste ”Mini-Vinnie”. Men framför mig ser jag samtidigt lillebror Febus vågde klättrande och balanserande på staketnocken de första två åren.

Minstingen tränar redan nu för fullt på skrivarstugans tak och kastar lystna blickar på staketet.  Det syns tydligt att han försöker måtta in nocken, även om avståndet fortfarande är betryggande.

 

 Det brukar sägas att äpplet inte faller långt från päronträdet. Och det lär vara så sant när det gäller ”Mini-Vinnie”, som med sin mjuka kropp är en liten kopia av lillebror Febus.

Han är stor nu, och ser nästan ut som en isbjörn bredvid ”Mini-Vinnie”. Men sina modiga dryga sex kilo till trots är han fortfarande en sagolik höjdhoppare som ”flyger” i luften hur lätt som helst.

 

Annars är det röda pricken-manicken som är ”Mini-Vinnies” mesta älsklingsleksak här hemma just nu. Det är först inför sexmånadersdagen, som matte har låtit honom börja jaga den, då hon tyckt han varit för liten förut.

I dag har han också fått en alldeles egen rödaprick-manick i present och är outtröttlig när det gäller att jaga den. Springer och sladdar i kurvorna mellan hallen och köket helt, fascinerad av den undflyende röda pricken.

 

Det är ingen hejd på ”Mini-Vinnies” jagande! Han letar till och med under fårskinnet efter röda pricken när den försvinner. Hittar han den inte tassar han iväg och hämtar matte för att få hjälp.

Han är liten till växten, men så mycket klokare, och har räknat ut att det är hon som klickar fram den spännande pricken . Och han behöver bara höra att hon klickar på manicken så kommer han flygande neröver trappan från övervåníngen.

 

Den farliga trappan som det tog många veckor innan ”Mini-Vinnie vågade försöka sig på i höstas. Nu är det ett minne blott, och sex månader ung  knäpper han alla bröderna i sista sväng och kommer först upp.

Fast nu har han lekt färdigt för en stund, och dragit sig tillbaka i sin mysiga igloo. Där vilar han ut inför kvällens prickjakt, som blir allt roligare ju mörkare det bli ute! Och i går gick som vildast till runt midnatt!

Tassekram Triton, med bröderna Artemis, Febus och lille Vinne!

 

 

 

  

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förvandlingsnummer talas det om bland travhästar, men här hemma har vi ett smått otroligt bland oss kattbröder. Jag tänker förstås på lillebror Febus, som i somras fortfarande var ett älskat men rymningsbenäget busfrö.

Den dag ”Mini-Vinnie” tassade in här hemma, förvandlades han plötsligt till en trygg och kärleksfull storebror. De är oskiljaktiga, och det känns varmt i hjärtat att se honom sitta på ljugartaket och inviga minibror i allsköns hemligheter.

 

Ljugartaket är lilla redskapsskjulets tak med utsikt över stan. Då det varit plusgrader i helgen, och blött och isigt på gården, har de suttit där och kollat utsikten medan ”Mini-Vinnie” säkert fått inblick i både nyttigt och onyttigt.

Resten av veckan har de lekt och busat i snön som öst ner och haft hur roligt som helst. Måste erkänna att deras bus smittat av sig både på broder Artemis och mig, fast jag är fem år och borde veta bättre än att slåss på skoj med min bästebror.

 

Men kan man bli annat än glad när lillebror Febus bjuder på sig själv och nästan står på huvudet för att få igång oss. Jag trodde det var omöjligt tills jag såg honom, och tror det än fast jag sett honom upp och ner med egna ögon.

Även broder Artemis blev helt perplex och sittande framför honom utan att fatta någonting. Men Febus verkar vara hur mjuk i kroppen som helst, och frågan är om inte ”Mini-Vinnie” är ämne till en liten akrobat han också.

 

Visst kan broder Artemis och jag göra konster vi också men inte uppträda så fullständigt huvudlöst som Febus. Däremot har jag känt att leklusten tagit fart med ljuset, och den här gången är jag säker på att det vårkänslor på gång.

Redan nu har vi också haft ovälkommet besök av årets första utomjording på allmänningen! Verkar vara en ny förmåga, som gör att det inte är roligt att komma ut och mötas av de ”otrevliga” dofter han sprayat på dörren till det gemensamma redskapsskjulet utanför grinden.

 

Det heter att mars är kattmånaden framför andra, men jag vill påstå att den med våra mildare vintrar flyttats till februari. Bara ett par veckor kvar tills det vårliga eländet är i full gång, och alltså dags att beställa tid hos veterinären.

Jag menar förstås för alla  hussar och mattar med lösspringande katter, som inte varit till veterinären för att bli id-märkta, lugna, snälla och goa. Det hör till god katthållning, och den som inte håller med på det är inte värd att ha katt.

 

Nu var jag kanske lite elak, men jag  hoppas att de flesta av er, som följer mig i bloggen, hjälper till att sprida mitt budskap. Allt för att slippa stackars oönskade kattungar och göra oss katter mer jämställda med hunden  i samhället.

Matte har berättat att det fortfarande lär finnas över 100 000 hemlösa katter, som grymt svikits av sina ägare i vårt avlånga land. Det är skamligt och jag skulle vilja klösa ögonen ur dem som överger sin katt när de tröttnat på den och den skulle börja kosta pengar!

 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

Så kom den då äntligen!!! Vintern som jag nästan givit upp hoppet om i år. På bara ett par timmar förvandlade den trädgården till ett vitt paradis och bäddade in oss i mjukaste snö.

Nu hoppas vi bröder bara att den får ligga kvar, så ”Mini-Vinnie” också får uppleva en riktig vinter som kattunge. För han är nyfiken på allt och inte det minsta rädd för att drunkna i snön!

 

Det var precis det han höll på att göra  i förmiddags, när han simmade genom snömassorna på sina små tassar. Till sist lyckades han i alla fall rädda sig upp på nocken till skrivarstugans tak.

Där satt sedan det lilla kärleksknytet och kollade på oss andra. Till synes väldigt förundrad över att vi bröder, på lätta tassar, kunde pulsa fram genom snön utan att tappa tassfästet som han.

 

Det är nytt år med nya goda föresatser och rätt tid att börja tänka på hälsan. Visserligen heter det att skönheten kommer inifrån, men visst kan vi hjälpa till även på utsidan.

Tassarna är det första jag kommer att tänka på, då de far illa av is, grus och salt ute den här tiden på året. Vi försöker själva slicka dem rena och mjuka, men lite hjälp från husse och matte kan vara guld värd.

 

Mitt råd till alla hussar och mattar är därför att kolla genom tassarna på era ”pälsklingar”, som det nu är inne att kalla katter och hundar. Skölj av tassarna, om de ser smutsiga ut, och smörj in trampdynorna med tassalva eller arméns hudsalva.

Båda finns på apoteket, och den sistnämnda är garanterat ofarlig att slicka sig, då den till och med går att äta vid behov. Insmörjningen hjälper oss att slippa förhårdnader och sprickor, som kan bli nog så besvärliga om det vill sig illa.

 

Pälsen är ett kapitel för sig, för alla katter och hundar som tassar ut och in, den här tiden på året. Blöt och torr om vartannat, och en perfekt grogrund för tovor om den inte hålls efter dagligen och stundligen.

Dessutom kom  vintern så sent i år att jag redan börjat tappa kragen och den värmande underullen i pälsen. Så varje dag borstar matte ur mig en halv katt, som hon sparar åt fåglarna tills de ska bygga bon.

 

Tack och lov har matte en karda av mjuka metallstrån med pyttesmå gummituttar i toppen. Den är toppen och faktiskt jätteskön att bli friserad med! Till och med på lilla magen och runt det allra ädlaste stället där bak.

Fast jag hoppas förstås få ha kvar lite av min mysiga krage ett tag till, då det varslas om kalla dagar de närmaste veckorna. Och det är ju precis så vintern ska vara, för oss bröder som alla har våra rötter i Sibirien!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!

 

Det är vår i luften, luktar jord i buskarna och gräsmattan lyser grön! Höstlöven har letat sig fram och fladdrar omkring till ”Mini-Vinnies” stora lycka.

De prasslande ”bytena” väcker en jaktinstinkt minstingen inte visat förut. Liten och lätt skuttar han runt som en harpalt och försöker slå framtassarna i de lätta undflyende löven.

 

Det är första gången för honom, som var för liten att vara ute när löven föll på höstkanten. Nu får han uppleva glädjen ändå, sedan snön smält och friska vindar blåst gården torr och fin.

Visst känns det lite märkligt för oss andra som älskar snön. Men att se ”Mini-Vinnie” ha så sagolikt roligt är värt priset! För annars hade han ju aldrig ha fått uppleva höstlöven som kattunge.

 

Det är så att man får vårkänslor fast vi alla utom ”Mini-Vinnie” varit till veterinären och blivit lugna, snälla och goa. För visst pirrar det ändå i kroppen, när ljuset återvänder ochsolstrålarna letar sig in mellan pälshåren på ryggen.

Även lillpippis på gården sjunger i kör som om vi redan vore i början på mars. Och de små liven sitter så överlyckliga i solskenet,att jag börjar tycka det kan få vara med snö och kyla för i år.

 

Nu vet vi av erfarenhet att vädret är nyckfullt. Så vi måste förstås fortsätta mata lillpippis som vanligt fast det är rena vårvädret ute! Det kan ju smälla till och blir kallt igen, som så många gånger förr.

Dessutom talas det förstås också mycket om att det ska hållas världsmästerskap på skidor här i Falun i slutet av nästa månad! Inte för att jag bryr mig, men arrangörerna hoppas förstås på att det blir vinter igen här i vår vårliga stad. 

 

 

Långhelgen närmar sig sitt slut och efter trettondagen är det dags att tacka tomtarna runt skrivarstugan för den här gången och bära upp dem på vinden. Där får de sedan sova mjukt nerbäddade tills det blir jul igen!

Det är inte många veckor tomtarna får vara med oss på gården. Men under den tiden håller de vakt både dag och natt! Allt för att vi ska kunna känna oss trygga, att ingen inkräktare tar skrivarstugan i besittning.

 

Nu är julen snart slut och vardagen tar över utan extra röda dagar förrän till påsk. Det betyder också att jag återgår till att ha de vanliga söndagarna som min speciella skrivardag.

Känns faktiskt rätt skönt att få lite ordning på dagarna och den dagvillhet jag drabbats av under de många helgdagarna. Med det önskar jag er en fortsatt god fortsättning på det här nya året tills vi hörs igen på söndag!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie