Månad: februari 2015

 

Ho-o, ho-o, ho-o hälsar tävlingmascoten ”Bubo” och alla vi andra idag från VM-staden Falun. Här handlar det mesta nu så mycket om skidor, på längden, bredden och höjden, att man inte kan annat än ryckas med.

Här hemma skapar vi stämning med vår alldeles egen ”Bubo”-familj medan vi kollar på tävlingarna i arbetsmaskinen och på tv-apparaten. Mjukisuvarna är riktiga godingar och har hängt med sedan VM i Falun 1993.

 

Tur i alla fall att ”Bubo”-familjen är mjuk och go, och inte lika svårfångad på bild som oss bröder! För matte har råkat få ”musarm” av manicken bredvid arbetsmaskinen och har så grymt ont att hon nästan inte kan hålla i bildapparaten.

Inte heller kan vi bröder jaga bort ”musarmen” åt matte, fast det skulle kunna tyckas så. Därför blir det lite stillsammare bilder här i dag, men det kan väl passa bra som motvikt till skidåkarnas sagolika framfart i spåren.

 

Husse och matte jobbar som bara den i soffan för att hjälpa Stina, Sofia, Charlotte, Calle och allt vad de heter i mål. Och jag förstår att det ser likadant ut hemma hos er! Så passa på att ta en liten vilostund med oss i bloggen.

Fast här hemma händer oförklarliga ting som gör att vi själva inte kan koppla av riktigt i mörkret. För det känns som om någon, som vi inte riktigt lyckats få kontakt med, håller på att försöka nå oss utan att nå ända fram.

 

Det började i fredags kväll med att dörrklockan började spela en melodi vi aldrig hört den spela förut. Och inte nog med det! Den spelade melodin fast ingen människa finns i närheten som kan ha ringt på klockan!

Det handlar nu inte om ringklockan utanför dörren utan om den som sitter intill postlådan utanför grinden. Här hemma är det bara den som används, då grinden som oftast är låst och vi bröder ute på gården.

 

Fyra gånger i fredags kväll och fredags natt spelades samma melodislinga upp, med några timmars mellanrum, utan att vi lyckades få någon förklaring till musiken. Det finns ingen som helst åverkan på ringkockan, och inte en levande varelse har synts till.

”Mini-Vinnie” som fortfarande ryms i postlådan har till och med hjälpt matte hålla koll på ringklockan utan resultat. Så nu börjar vi undra om det var en hälsning från ”andra sidan” eller kanske en föraning om något som komma skall!

 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

 

Ni har säkert redan sett bilden på nätet. Men jag måste ändå få toppa bloggen med den! För sällan har en bild spridit så mycket solsken och glatt så många vinterrötta människor.

På bara någon dag har flera tusen facebookare i olika grupper varit in och strött rosor över oss på solbänken. Så visst blev den där första strålande vårdagen en dag värd att minnas för oss ”solkatter”.

 

Självklart jätteroligt för mig och bröderna som älskar att göra människor glada. Delad glädje är dubbel glädje, och kan en bild i arbetsmaskinen sprida så mycket sådan är det ju för härligt.

Det rent tekniska i sammanhanget går dock snudd på går över mitt förstånd. För jag fattar bara inte hur vi bröder kan flyga runt på bild som andra rymdvarelser!  Min blogg är en sak, men utanför den förstår jag ingenting.

 

 Väldigt många har också uttryckt förundran över hur matte kunde få oss alla fyra att posera tillsammans på bänken. Det var nu inga problem, då vi bröder gått och längtat efter att den skulle komma ut och solen nå fram över hustaken.

Just den här dagen hände det, och matte hann knappt lägga på yllefilten förrän vi intagit våra platser. Första gången för ”Mini-Vinnie men han visste precis hur det skulle vara och var jättemallig över att få vara med oss storebröder.

 

 Hela förmiddagen bara låg vi där bara där och njöt i solen, till musik av takdropp och pippiskvitter. Det sistnämnda förstås mest lockande för oss, men utan minsta risk för de små bevingade liven.

Vår solbänk står nämligen mitt emot lillpippis matplats, så de har full koll på oss och vet att vi är chanslösa att nå dem. Men underhållning av oräkneliga små ”sparvilar”, som rör sig mellan matplatsen och staketet, är förstås bästa tänkbara skådebröd för oss godmodiga lurvisar.

 

Hur mycket vi sibirer än älskar vinter och snö, så är det vårens första riktiga solstrålar vi längtar efter och väntar på när året kommit så här långt. Vasaloppssöndagen brukar av tradition vara premiär för utesittandet, men i år kunde vi alltså tjuvstarta lite tidigare.

Det kändes bra och verkade vara rena vitaminkuren. Tjuvstartar får vi däremot hoppas att inte åkarna gör i VM-på skidor som invigs här i Falun på onsdag! De närmaste veckorna lär det inte pratas om mycket annat på våra breddgrader.

 

 Stora skidarrangemang har med åren blivit tradition här i vår vinterstad. Och traditioner är viktiga att hålla vid liv även om de bara har så få år på nacken som Alla hjärtans dag.

Den firade vi i går och som alltid kom husse hem med en alldeles egen ros till mig. Den delade jag förstås med mig av till bröderna och kalasade vi på i natt! Så nu mår jag som en prins, då vårsol och späda rosor är det bästa jag vet!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie

Den här veckan har jag blivit så där tankfull som jag bara blir då och då. Tycker livet tassar iväg alldeles för fort, medan min värld krymper mellan snövallarna.

Känns trångt på något vis nere på marken, samtidigt som jag har en inombords oro i kroppen. Måste upp på farstukvisttaket för att känna mig fri och kunna och blicka ut över vår blivande VM-stad!

 

Vinterdepp eller vårpirr? Det är frågan! Känner ni igen symtomen, och tror er veta vad det är som gör mig så här kluven. Kan det bero på att jag älskar både snön och solen, fast den ena tar kål på den andra?

Bättre har det inte heller blivit under veckan, då plogbilen kört som en galning här till sent om nätterna. Skopan får hela golvet att durra och är en av broder Artemis grymmaste ”fiender”.

 

Dessutom har närmaste grannen haft stålställningar uppsatta alldeles vid staketet och takläggare på huset i snöyran. Det är mer än broder Artemis klarat av, så han har mest hållit till i ”skyddsrummet”.

Plogbilen och takläggarna har nästan bytt av varandra, så jag har varit ensam om ansvaret för gården dygnet runt. De stunder broder Artemis vågat sig ut har han haft fullt upp med att hålla koll på sig själv. 

 

Lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” har tack och lov varit fromma som lamm, och minstingen mest roat sig med att vinka åt ”lillpippis” med tassen från filten på farstukvisten.

Han älskar allt som rör sig och tycks tro att alla är hans kompisar och vill leka med honom. Faktiskt är det nästan så jag tror att han skulle kunna leka med ”pippis” så mjuk och go som han är i sinnelaget.

 

Aldrig någonsin har vi hört ”Mini-Vinnie” fräsa eller morra åt någonting. Däremot pratar han som en riktig katt när han vill något, och spinner så hela han knatterdurrar när han får sin önskan uppfylld.

I mångt och mycket en kopia av lillebror Febus, som nu är stora pojken, men som alltid lika snäll. Ingen behöver då tvivla på att de har samma pappa Ingo, som lär ska vara en riktig mysfarbror han med.

 

Så värst mysigt var det däremot inte här i natt, då det blåste så det knakade i väggarna och kändes grymt i golven. Fortfarande i morse, i strålande sol, fick pälsen på oss som vågade oss ut en riktig genomkörare av nordan.

Och kan ni tänka er att från min utkikspunkt på farstukvisttaket ser jag över hela Falun ända till de två världsberömda hoppbackarna uppe vid Lugnet. Så här kan jag om en dryg vecka sitta och följa tävlingarna  från högsta parkett!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och lille Vinnie!

Vintern har återtagit befälet, och det är rent och skönt ute i snövädret. Tur är väl det då det ändå inte blir någon riktig vår än utan bara blött och smutsigt ute på gården.

Det är ingen höjdare för lilla magen, att tassa omkring i lervälling och sedan slicka tassarna rena. Matte brukar försöka duscha av det värsta, men det är inte alltid hon hinner med.

Sådana gånger är det bra att ha några små påsar snälla bakterier hemma i skåpet. De hjälper till att hålla magen i form trots otrevliga överraskningar utifrån.

 

Bäst av allt är att pulvret i de pyttesmå påsarna smakar godare än godaste gott. Här hemma fuskar matte och pudrar lite nyttigt ”gopulver” över ”knaprisarna” för att ”Mini-Vinnie” ska äta mer av dem.

Då blir jag så ”avis” att hon måste strö lite över vår mat med, fast vi andra definitivt inte behöver äta mer. För jag fick smak på det här förunderliga pulvret när jag var unge och hade problem med lilla magen!

Vill tipsa om det nu eftersom det är många faror som lurar  utomhus i dagsmejan fram på vårkanten. Inte minst vid ”pippis” matställen, där det gäller att hålla ordentligt rent och koll på svaga och sjuka fåglar.

Framför allt för att katter runt om i landet så gott som varje vår smittas och drabbas av salmonella. En smitta vi som oftast klarar bra, men kan sprida vidare till våra hussar och mattar.

När vi nu tassar vi ute i den rena nyfallna snön känns problemen fjärran. Men jag har varit med förr och vet hur dumt det är att få tips på något bra i efterhand. Därför fortsätter jag på den inslagna vägen.

För som ni säkert redan sett är min vackra krage snart ett minne blott. Lillebror Febus är på väg åt samma håll med sin, och en rejäl genomkardning varje dag är guld värd.

 

Det är en så otrolig massa päls som ska bort att vi behöver hjälp att bli av med den. Och för att slippa otrevliga hårbollar vill jag än en gång tipsa alla hussar och mattar om att var och varannan dag bjuda på lite katt-malt.

Den tillsammans med kattgräs, eller en ampellilja, hjälper till att klara magen på innekatter, och även utekatter den här tiden på året. För som det ser ut i dag är det inte lätt  att hitta färskt grönt gräs utomhus.

Känner att det blir allt viktigare att påminna om det här, då långhårskatterna blir allt fler även bland huskatterna. Märkligt kan det tyckas, då de som springer fritt ute ofta blir så toviga att de måste sövas och rakas av veterinär.

 

Forti Flora heter pulvret med levande mjölksyrebakterier, som jag berättade om i början. Det verkar vara värt sin vikt i guld, men kan lyckligtvis kan köpas styckevis i pyttesmå påsar om ett gram att ha i beredskap.

Bra och snabbverkande vid orolig mage är också tabletten Attapectin, som även den smakar bra och finns i både djuraffärer och hos veterinärer. Med dem och ”gopulvret”  kommer du och din husse och matte långt om magen tillfälligt börjar krångla lite.

Tillsammans med katt-malt, karda, kam och borste, och förstås lite tassalva, står vi här hemma beredda att möta våren och klara ”vårfloden” galant. Det gäller även de bröder som i dag fegat ur och valt att kolla på snövädret från fönstret.

Tassekram Triton med småbröderna Artemis, Febus och lille Vinnie