Månad: september 2015

Superutställning för superbröder med supertemperament! Så vill jag sammanfatta den gångna helgen och är som storebror så mallig över hela brödraskaran!

De for hemifrån i ottan som mina småbröder och återvände på kvällen som firade stjärnor. Artemis och Febus tog sina tredje certifikat, och hjärtegrynet ”Mini-Vinnie” sitt första!

 

 

För Artemis och Febus betyder det att de numera kan titulera sig Premier! Det är likvärdigt med Champion, men heter så för oss som varit till veterinären för att bli lugna snälla och goa.

Artemis var som väntat för rund om magen och Febus lite rund om magen. Men matte fick alla att dra på smilbanden då hon förklarade för domaren, att Artemis rundmage kom sig av att han är så kort, att han kallats ”lillkorven” som kattunge!

 

 

Malligast är jag nog ändå över hjärtegrynet ”Mini-Vinnie”, som lyckades kamma hem sitt första certifikat i öppen klass. Alltså klassen för pojkar som ännu inte varit till veterinären för att bli lugna snälla och goa!

Det lyckades han med trots att färgen ännu inte finns i reglementet och han därför missade färgpoäng. Men det lilla kärleksknytets kvalitéter i alla andra avseenden räckte samlade ändå till certifikat!

 

 

En upplevelse för Febus och ”Mini-Vinnie” var också att pappa Ingo var på plats samma dag och blev Champion. Han satt i sin bur en liten bit bort och när matte visade ”Mini-Vinnie” för honom hände något märkligt.

Pappa Ingo kom fram till burgallret, nosade och sträckte ut tassen och klappade försiktigt sin son. När matte ville tacka honom drog han in tassen, men så fort hon satte fram ”Mini-Vinnie” stäckte han ut tassen och klappade honom igen!

 

 

Med sin mjuka framtoning charmade Artemis som alltid både domare och medhjälpare och kröp på domarbordet in i tryggaste lediga famn. Där satt ha lugnt medan domaren skrev excellent på det mesta och slutade med ordet Supertemperament!

Efter massor med kramar och ”certet” som gjorde honom till Premier, var det bara för matte att hämta bedömningssedel och rosett! Artemis skötte sig som en prins, och efter att ha fått lite godis lade han sig ro och bara njöt resten av dagen.

 

 

Yrvädret Febus blev lite orolig när matte och han skulle tränga sig fram genom myllret av människor och djur på väg till domaren i andra delen av lokalen. Men så fort de kom fram och fick sin egen lilla bur bakom domarbordet blev han lugn igen!

Lite rund om magen var även han, men fick annars idel lovord av domaren och fick till och med visa upp sig igen. Och som grädde på moset avslutades även hans bedömningssedel med orden superfint temperament!

 

 

Mest av allt beundrar jag ändå ”Mini-Vinnie”, som fortfarande är ”färglös” men ändå så färgstark att han kammade hem sitt livs första ”cert”. Den solgula rosetten var han verkligen värd, så fint som han skötte sig tillsammans med de stora pojkarna.

Det lilla underverket hade förstås ingen rundmage, utan excellent proportion, benstomme och body står att läsa på bedömningssedeln. Excellent var också ögon, öron, haka, svans och kondition och självklart slutar ”guldpluttens” bedömningssedel med ordet supertemperament!

 

 

Det tar på att vara på topp! Så när dagen närmade sig sitt slut, och det blev lite rörigt runt utställningsburen, tog ”Mini-Vinnie” det säkra för det osäkra och klättrade upp på trygge Artemis och lade sig utanpå honom.

En stund senare sov alla tre väl sammansvetsade i ett hörn av buren, med de tre rosetterna prydligt hängande utanför. Och varmast i hjärtat känns förstås brödernas supertemperament, som jag känner mig lite delaktig i som den trygge storebror jag alltid försökt att vara!

 Tassekram sibiren Triton

 

Fast jag var hemma i går, när bröderna var på kattutställning, blev jag ändå en vinnare! Mina rara blogg- och utställningsvänner, Britt-Inger och Hans från Gävle, hälsade på bröderna i burarna och hade med sig en den sötaste lilla ros i kruka till mig.

De vet att jag älskar rosor och har sett mig på sämsta tänkbara humör i utställningsbur. Därför vet de också att jag inte klarar av det, och ville uppmuntra mig med min älsklingsblomma att ”gnaga” på. Tänk att det finns så hjärtevarma människor!

Britt-Inger avslöjade för matte att de blivit lite kära i mig när de var hit på Triton-dagen i somras. De älskade när jag svarade på dras hälsning, med att lägga huvudet i deras händer, och ville därför överraska med en blomma när jag inte fick någon rosett.

Rosetter kommer det däremot att handla om i morgon, då den riktiga bloggen om brödernas äventyr i helgen kommer en dag för sent. Måste bara få berätta hur stort det kändes att bli ihågkommen fast jag inte var med. Nu ska jag sätta tänderna i rosen och stjäla mig ett par blad!

 

Här ligger jag ensam och övergiven, efter dagens promenad, på locket till sandlådan. Bortkopplad från resten av familjen som kört i skytteltrafik mellan djursjukhuset och duschkabinen på slutet.

Nu är det inte så farligt som det låter, och bröderna är troligen lyckligt ovetande vad som är på gång. Men jag vet och har en gång för alla, högt och tydligt, talat om att jag vägrar finna mig i det!

 

 

En sväng till djursjukhuset för den årliga kattsnuva-vaccinationen får jag väl också stå ut med till veckan, men det är inte lika bråttom för mig. Värre är det för bröderna, som till helgen ska ut och sitta som apor i bur.

Det är alltså dags för föreningen Dalälvskattens stora årliga utställning i Borlänge. Där har jag varit och skämt ut mig två år i rad! Så nu får Artemis ta över ledarskapet ,och han var också först ut i duschen!

 

 

Stolletokiga Febus var ”jätteavis” och väntade bara på sin tur. Satt utanför duschrummet och pep, med sin pipiga röst, ända tills Artemis kom ut! Schamponerad, balsamerad och torkad torr med frottéhanddukar.

Det tar sin tid att bada oss, så matte tar bara en om dagen. Febus fick därför snällt vänta till nästa dag på att äntligen få ha matte alldeles för sig själv i duschkabinen. Och jätteivrig följde han med när hon kom med handdukarna.

 

 

Lika glad åt att få följa matte in i duschen var också ”Mini-Vinnie”, som är riktig halvbror till Febus. Liten men naggande god är han modig till tusen och håller med på allt. Bara han får hänga matte i hälarna.

Snälla som bara den är både Febus och ”Mini-Vinnie” och ställer coolt upp på att rufsas torra med mattes blåsapparat. Dessutom hjälpte förstås minstingen till att med sin stora tunga att få ordning på pälsen.

 

 

Så nu går de omkring här med matte och pysslar om sina nytvättade hårsvall. Allt medan jag lever livets glada dagar med husse på gatan, då jag ska motionera och redan klarat av mitt bad innan Tritondagen.

Vist är de blanka och fina, men jag avundas dem inte. För så fort husse skjutsat i väg matte och bröderna på lördag kommer han hem. Sedan får vi  en hel mysdag tillsammans, med uteliv och räkor, bara han och jag!

 

 

Men har ni vägarna förbi blir jag förstås glad om ni tittar om och hälsar på bröderna där de sitter i bur och leker apor hela dagen. För jag vet av erfarenhet att det är gruvligt tråkigt, och att varje litet trivsamt avbrott är guld värt.

Och så klart, fast jag får cellskräck och inte klarar av vara med, hoppas jag att ni alla hjälper mig att hålla tumma och tassar för hela brödraskaran. Inte minst som matte ägnat så mycket tid och gymnastiserande i duschrummet åt dem att hon i dag är alldeles mör i kroppen!!!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

 

Morgonsolen skiner och det är dags för dagens långa promenad. Full av förväntan tassar jag ner över allmänningen till matte som väntar med selen vid grinden ut mot Engelbrektsgatan.

Jag är pålitlig som en hund och får springa lös ända fram dit! För matte vet att jag stannar där och reser mig på bakbenen för att stoppa in huvud och framtassar i selen innan vi ska ut i trafiken.

 

Motion står det alltså på programmet så gott som varje dag efter kattastrofen på vågen förra helgen. Och inte bara jag utan även broder Artemis vågar sig numera ut på långpromenad.

Det är det bästa både han och jag vet, men det funkar inget vidare att gå tillsammans. I så fall måste både husse och matte vara med, och gå med var sin av oss, då vi alltid vill åt olika håll.

 

Självklart får Febus och ”Mini-Vinnie” också gå på promenad, då det är det bästa de vet med. Matte brukar ta oss i tur och ordning efter ålder, så äldst går först och minst väntar till sist.

Det uppskattas förstås inte av tredjebror Febus, som ligger på spaningshyllan i uthuset och piper i ett kör, medan vi andra är borta. När han sedan har varit ut ligger han och piper lika illa hela tiden som ”Mini-Vinnie” är ute.

 

Måste verkligen berömma det lilla ”underverket”, som aldrig behövt lära sig gå i sele. Det var bara för matte att sätta på honom en minisele, så fort han hade kropp nog, och på den vägen är det…

Precis som vi andra reser han sig på bakbenen och stoppar in huvud och framtassar i selen. Lika glad varenda gång han får ger sig ut på nya spännande äventyr med svansen i vädret.

 

När Artemis väl fått selen på sig springer han i full fart ut på allmänningen och rullar sig i gruset där. Ser ut som om har tror att han är en gråsparv, då de dagligen sandbadar på samma sätt runt omkring honom.

Så fortsätter han på flera olika ställen, innan han börjar äta gräs på ett par speciella områden i slänten nedanför. Där väljer han ytterst noggrant bland stråna och äter som en häst både länge och väl.

 

Febus är så glad, när det väl är hans tur, att han slänger sig på rygg i gruset direkt han kommit utanför grinden. Så när han väl ger sig av på promenad är han rufsig och prydd med torra kvistar och löv i sin vita päls.

Sedan är allt frid och fröjd till han får vittring på någon främmande katt i närheten. Då blåser han upp sig, och studsar jämfota av ilska, samtidigt som han pratar med matte och fräser som en tokstolle.

 

Han som är världens snällaste, blir så upphiad utanför hemma att han tappar bort sig själv. Annat är det med ”Mini-Vinnie”, som är lugnet själv och likt Ferdinand älskar att sitta och lukta på sina blommor.

På sin höjd gör han ett och annat lekfullt utfall mot duvorna, som är våra trogna följeslagare på promenaderna. Fast de ser att han tassar omkring i sele, och bryr sig inte nämnvärt om honom.

 

Ja, så har vi det just nu här hemma, och det är bara att hoppas det vackra höstvädret, med kalla nätter och soliga dagar, får fortsätta. För bättre väder finns inte för oss  motionärer.

Det är bara att välja tid på dagen, så får vi precis den temperatur som passar våra lagom krävande träningspass. Och bäst av allt är att matte nästan inte hinner något annat än att dygnet runt serva oss ”träningslejon”!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

”Du har gått upp i vikt! Du väger 9,3 kilo! Det var det grymma beskedet ”damen” med bestämd röst gav matte och mig, när jag i söndags klev upp på storvågen utanför duschkabinen.

Matte har försökt få dit mig en längre tid, men jag har protesterat och smugit ner en av baktassarna på golvet för att slippa höra sanningen. Fast i söndags morse glömde jag mig och satte snällt ner baken på den pratglada vågen!

 

I nästa stund var jag avslöjad och ”kattastrofen” ett faktum. Jag var kraftig förut men hade gått upp ett kilo till på ett och ett halvt år! Och allt är den där elaka tandsjukdomens fel.

Jag vägde 8,3 kilo när jag var till veterinären och tog bort de första elaka forl- tänderna för snart två år sedan. Väl hemma igen var det så skönt att vara av med dem att jag åt mer av bara farten.

 

Sedan började tänderna krångla på nytt i början av året och jag blev på dåligt humör och ville inte äta. När jag väl blivit av med tre till, var vi alla här hemma så glada att jag sedan dess lurat till mig lite för mycket av livets goda igen.

Så nu blir det till att hålla igen med besked! Men jag äter hellre mindre av min goda mat än mer av någon tråkig smalmat. Och det fina i kråksången är att det nu blir mer motion som betyder fler härliga höstpromenader för min del.

 

Febus flyger fortfarande högt och lätt. Men broder Artemis fick också han en släng av sleven, och en skrapa av damen, när han väl kom upp på vågen! Fast för hans del handlade det bara om några hekto som skulle bort.

Bra att veta kan vara att katter inte får svältas utan måste gå ner i vikt väldigt försiktigt och långsiktigt. Det vet matte, och det är jag förstås väldigt tacksam för! Hon är annars väldigt bestämd medan husse är lättare att få på fall!

 

Mitt i alltihop började det så störtregna, och fortsatte till och från ända fram till i dag. Nu skiner solen igen, men när det var som mörkast och blötast i veckan kom världens överraskning.

I brevlådan låg ett vitt kuvert adresserat till Triton, Artemis, Febus och ”Vinnie”. I kuvertet låg fyra söta små handgjorda, möss, var sin till var och en av oss, och en hälsning från Suppie, Sakamoto, Kitsune och Nozomi.

 

Varmt tack för mössen som doftade jättegott och ”Mini-Vinnie” ville busa med alla fyra. Vi andra ville mest gosa med dem! Och på nätterna hämtar vi dem i lillfönstret och busar med dem i smyg när ingen ser.

Tänk att fyra små möss kan sprida så mycket glädje en regnig höstvecka. Och i dag har vi fått ta dem med oss ut på gräsmattan. Men matte är noga med att de ska in och ”sova” i lilla fönstret om kvällarna tills vi hämtar dem frampå nattkröken!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”