Månad: oktober 2015

Jag har en hemlig last, eller lust kanske man hellre ska säga. Den heter humle, och är min lycka när trädgårdens rosor gjort sitt för i år.

De små späda bladen smakar jättebra, verkar stärkande  och gör gott i magen. Rena hälsokosten för mig även om bröderna gör stora ögon och tycker jag är stollig.

 

 

Det är jag förstås också, men inte så det stör. Och jag tror faktiskt att broder Artemis ser upp till mig och minns att det är jag som lärt honom nästan allt han kan.

Stolt som en tupp är han över att numera, precis som jag, få tassa lös ute på allmänningen. Vi vet båda att selen ska på, om vi ska längre bort, och kommer så fort matte knäpper med kopplet.

 

Själv utvidgar jag mina motionspromenader för varje dag som går. Och jag stortrivs med det även om mitt trafikvett enligt matte lämnar ett och annat att önska.

Men med selen på har hon full koll och vi har bara mitt gamla stora problem att brottas med. Det är lite ”skämmigt” att tala om, men jag har tågskräck och har haft i alla år!

 

Jag känner på långt håll i marken när loket och vagnarna närmar sig. När sedan det långa rasslande vidundret passerar får jag panik, tvärvänder och vill bara hem.

Men det går framåt och i går hittade jag ett träd att gömma mig bakom en bit bort. Där satt jag en lång stund och kollade runt medan jag lugnade ner mig efter ”tågöverfallet”.

 

Ni som följt mig under åren känner till min tågskräck. Men jag måste ändå berätta om den, så att alla nya vänner förstår vad det handlar om vad jag har att kämpa emot.

Broder Artemis går aldrig så långt hemifrån att han tvingas passera på eller under rälsen. Men vem vet när han nu också börjar bli så modig och nyfiken, att han kanske vill se mer av världen han med.

 

 Det sägs att vi sibiriska katter blir färdiga att kallas vuxna först vid femårs ålder. Och det måste jag verkligen hålla med om efter broder Artemis sagolika utveckling i år.

Han är som en ny katt och blir då och då så upphiad att han till och med ger mig en omgång. Tror att han växte jättemycket när han fick ”Mini-Vinnie” att hjälpa till att ta hand om!

 

 

När det gäller vikten och vågen fortsätter matte och jag på den inslagna vägen. Vi har enats om ett sätt att lyckas, och det betyder att jag får lite mindre av mina älskade knaprisar morgon och kväll.

Mitt på dagen nöjer jag mig med hennes ”sattyg” och det går riktigt bra. Men så mycket lugnare har det inte blivit på nätterna, då småbröderna fått smak på det här att leva loppan med matte!

 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

Med kvinnlig list kommer man långt brukar matte säga och titta lite retsamt på husse. Men med kattlig list kan man komma ännu längre även man är man!

Det har min bästebror Artemis och jag fått bevis för här hemma i veckan. Och dessutom att envishet varar längst och det är lättare att hålla ut om man hungerstrejkar tillsammans.

 

För oss betyder det att vi rundmagar tre nätter i rad hjälpts åt att ”tracka” matte i sängen varje timme. Så fort hon somnat om har vi turats om att vara där och peta uppfordrande på henne med tassarna.

Vi började visa vårt missnöje med maten på söndag natt, och matte försökte vara bestämd och hålla ut. Men på fjärde dagen stod hon inte ut längre utan åkte till djuraffären!

 

Därifrån kom husse och hon hem med en stor påse Intestinal!! Den enda mat jag sedan barnsben ätit, mått bra av och älskar över allt annat.

Samma sak med broder Artemis. Men nu hade matte fått för sig att vi skulle återgå till de där sattyget som heter Satiety och mättar bättre för att gå ner i vikt.

 

Hon började med att i smyg blanda båda sorterna för en mjuk osynlig övergång. De gick vi på några dagar, men började sedan protestera både Artemis och jag.

Då fortsatte hon servera bara de suveräna fiberkulorna, men gick på världens nit då vi satte hårt mot hårt och startade nattmanglingen! En mangling som fortsatte natt efter natt.

 

Nu är vi tillbaka på steg ett, och jag berättar mycket hellre om kärleksdagen Den firade vi i går, då det var på dagen ett år sedan ”Mini-Vinnie” kom hit som en mild vind och tog oss alla med storm.

Ett rultigt litet knattrande kärleksknyte, som mestadels låg på rygg i sin lilla betesväska och sov så sött. Vaknade, lekte lite, blev matad och tassade till lådan, innan det var dags för väskan igen!

 

Älskad av oss alla från första stund och fortfarande fast han nu är stora pojken. En minibror som ser upp till mig, tycker jättemycket om Artemis, och älskar Febusså de är oskiljaktiga.

De tu är ett, och ingen kan ta miste på att de har samma pappa Ingo, precis som Artemis och jag har samma pappa ”Kingen”! Det märks, som matte brukar säga, att blod är tjockare än vatten.

 

Behöver bara tänka på lillebror Febus, som var världens busfrö, innan ”Mini-Vinnie” kom. Men när han fick en minibror att ta hand om blev han stora pojken direkt.

Fortfarande skiner solen och det är dags för dagens höjdpunkt. Promenaderna som vi uppskattar lika mycket hela brödraskaran! Så jag säger tack för i dag och råder er alla att njuta av höstsolen så länge den varar!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Tänker du mata ”lillpippis” i vinter? I så fall är det dags att börja sätta ut lite smått och gott på matplatsen. Om du inte redan gjort det förstås!

Vi har visserligen hjälpt ”sparvilarna” här hemma med talgbollar hela sommaren. Men i veckan återvände både talgoxar och blåmesar för att kolla läget och tala om att det är höst.

 

 

Det är alltid lika spännande att vara med och hjälpa till när husse och matte rustar för ”pippis”. Men så livar småttingarna också upp trädgården och är det trevligaste sällskap man kan önska sig i vintermörkret.

Kan tyckas lite tidigt att börja mata nu, men när de kommer in från skogen och säger till är det bara att sätta igång. Då känner de små liven sig trygga och vet att de har matfrågan löst inför vintern

 

 

Fågelnötter, solroskärnor och talgbollar är ”lillpippis” favoriter här. Och det är nästan lika viktigt att börja i tid, som att hålla ut hela vintern ända till långt fram i vår.

Känner du inte för det är det bättre att låta bli än att lura ”pippis” att stanna och sedan svika mitt i vintern! Det är nu igen risk här, där matandet snarare går till överdrift åt andra hållet.

 

 

Inte så att jag blir ”avis” men jag ska ju hålla igen med mat och det är inte det roligaste. Fast det är klart att det här extrakilot jag lagt på mig är både onödigt och dumt.

För visst ser det härligt ut när akbobaten Febus leker apa och kastar sig mellan grenarna i äppelträdet. Bara för att i nästa stund slappa i en klyka med framtassarna hängande i luften.

 

 

För att klara det behövs säkert att jag gör mig av med mer än bara mitt senaste kilo! Men motionerandet är i alla fall välgörande och dagens höjdpunkt för både ”Mini-Vinnie” och mig.

Jag går för att bli kvitt ett och annat kilo fett, medan ”Mini-Vinnie” går för att lägga på sig ett och annat hekto muskler. Blir roligt att se vilken av oss som lyckats bäst framåt jul och nyår!

 

Så mycket mer har jag inte att förtälja i dag, annat än att dagarna blir kortare och kortare, och det blir mörkare och mörkare, för var dag som går. Och att nätternas minusgrader sätter sina spår

Jag känner nästan inte igen mig ute på gården, så tomt som det blir när blommorna försvinner en efter en. Längtar redan efter att få hjälpa husse ta fram krukorna och plantera nya igen!

Med det tackar jag för mig  och önskar alla en fin vecka tills vi ses och hörs igen!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

I dag är det Djurens dag, och det har vi firat med husse och matte på svindlande höjder ute i höstsolen. Nu väntar en god middag och myskväll i soffan till framåt natten.

Det är bröderna väl värda efter förra helgens storverk på Dalälvskattens utställning i Borlänge. Nu siktar de högt och svävar som på moln av bara farten!

 

 

Jag håller ställningarna  och vill passa på att tacka alla som rara vänner som ställde upp och stöttade matte under dagen . Inte minst som hon legat i grym migrän hela tre dygn innan utställningen.

Det var nära att spoliera alltsammans! Men tidigt på utställningsmorgonen vaknade hon och mådde bra. Så hon samlade mod, stoppade in bröderna i boxarna och gav sig iväg.

 

 

Tack och lov för det, så bra som det gick, och den här veckan har vi bara tagit det lugnt och njutit tillsammans med ”pippis” i höstsolen. Helt underbart för oss allesammans!

Det är liksom lite känslosamt för matte nu när en del av hennes vänner ska ge sig av. Hon skulle väl helst vilja sätta en ryggsäck full med mat på kajungen som växt upp här i sommar.

 

 

Känslosamt är också det här med Djurens Dag för alla dem som inte har det så bra! De är alltför många, som föds ute och tvingas växa upp utan mat, mänsklig värme och kärlek.

Så borde det inte få vara, då det inte finns några vildkatter i vårt land. Bara simpelt övergivna som ägarna struntat i att ta till veterinären och få lugna, snälla och goa.

 

 

Föreningen Djurskyddet samlade redan före min tid in över 100. 000 namn med krav på obligatorisk kastrering, id-märkning och registrering. Listorna överlämnades, men de styrande slog dövörat till!

Nu gör föreningen Djurens Rätt samma sak, och vi här hemma hoppas förstås att ni alla skriver på. För hösten är här och vintern närmar sig med allt det lidande alla hemlösa små tvingas utstå.

 

 

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något! Så låt oss enas om att efter bästa förmåga hjälpa till att försöka höja kattens status i samhället.

Med det tackar jag för mig, och fortsätter på den inslagna vägen med min dagliga motion och efterföljande vila ute på allmänningen. Och en riktigt fin höstvecka önskar vi alla er alla! 

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”