Månad: september 2016

Febus har i veckan återintagit lilltaket, och suttit där och fiffulerat, medan han tittat ner på staketbygget. Till synes nöjd och belåten medan buset fortsatt lysa ur ögonen på honom.

Och i går förmiddag hittade matte honom högljutt skrikande på staketnocken. Han hade lyckats tränga sig upp mellan ribborna, utan att varken kunna eller våga ta sig ner igen!

 

 Så husse fick klättra upp på trappstegen och lyfta hem en ganska spak herre. Sedan var det dags att börja snickra och måla igen! Något som börjar ta mesta tiden här hemma numera.

Men ribborna lär väl ta slut någon gång och livet bli lugnt och skönt igen. För broder Artemis och jag fattar inte vad Febus håller på med, då vi vill ha det mysigt i trädgården mellan promenaderna.

 

 Annars är det väl allas vår bästa ”Mini-Vinnie” som är mest på tapeten just nu. Stora pojken och nästa helg är det dags för honom att delta i Dalälvskatten stora internationella utställning.

Den hålls tack och lov på Lugnet här i Falun, så han har när hem till oss om det skulle bli för jobbigt. Men han får ju ha matte med sig, och rå om henne hela dagen, så det går säkert bra!

 

 Febus har haft långa samtal med ”Mini-Vinnie”på redskapsbodens tak både i går och i dag. Det är som om han anar vad som är på gång, då bara ”Mini-Vinnie” blivit badad i veckan.

Jätteroligt för ”Mini-Vinnie” är förstås att han syster Yakima också är anmäld till lördagen precis som han. Blir spännande att se hur det går för dem, då hon är lika unik och”färglös” som han.

 

 Med ”färglös” menar jag att deras färg, med både silver och guld, inte finns i domarnas reglementen än. Därför ger ”Mini-Vinnie” domarna huvudbry, och det uppskattar jag som avskyr utställningar!

Artemis och Febus har redan tagit sina tre certifikat och kan titulera sig premier! Det är samma sak som champion, för katter som varit till veterinären och blivit lugna, snälla och goa!

 

Därför får ”mini-Vinnie” ställa upp ensam i år, och jag hoppas förstås att ni håller alla tummar och tassar för världens bästa minibror. Det är han värd, det lilla knytet som blivit stora pojken!!!

Helgens utställning på pågår både lördag och söndag med närmare 900 katter från anmälda totalt. Och till Lugnet hälsas förstås besökare varmt välkomna till två underhållande dagar bland katter och kattattiraljer!

Tassekram Triton

 

 

 

 

I fyra dagar svävade vi som på moln i villfarelsen att bygget lyckats och staketet blivit kattsäkert. Men på femte dagens kväll tassade Febus återigen på staketnocken som om ingenting hänt!

Skillnaden var bara den att han inte visste hur han skulle ta sig ner genom kattstoppet tillbaka till oss. Så matte tvingades klättra högst upp på trappstegen och till sist nå honom därifrån.

 

Han hade klättrat på stolpen och lyckats tränga sig under den nedersta ribban och vidare upp på nocken.  Husse hade anat det hela tiden, medan matte trodde att det skulle vara omöjligt.

Så det blev till att sätta och måla 30 meter ribba till för att Febus skulle ge upp. Det räckte för att matte skulle få migrän, och vi bli tvingade att klara oss själva resten av veckan.

 

Så vi har mest legat och myst och kollat på lillpippis, då både talgoxar och blåmesar nu återvänt. På kvällarna har vi alla fyra sedan samlats till möte i för att diskutera livets allvar i vår lilla värld.

Matte är bara så där halvkurant än, så vi turas förstås om att ta hand om henne med. Och hade det inte varit för ”Mini-Vinnies” upptäckt i går morse hade det varit kav lugnt hela helgen.

 

Gömd under klematisen på gavelväggen, bland torra löv bakom blomkrukor och staketribbor, låg en helt främmade liten ”ungkotte” och sov sin saliga sömn. Och det fick den förstås fortsätta göra!

Men när den vaknade verkade den väldigt vilsen och lämnades i fred tills den vågade sig fram. Sedan kalasade den en lång stund på knaprisar och solroskärnor, innan den drack vatten och tackade för sig.

 

 

Om den varit tillbaka i natt, eller bara var på genomresa, törs jag inte svara på. För den verkade vara ett naturbarn, som inte ville ha mat på fat utan hellre jaga knaprisar i gräset.

Jättegullig men så vilsen att matte måste hjälpa den hitta ”kottehålet” för att komma ut. Visserligen hittade den dit, men klättrade upp ingången det från fel håll i stället för att tassa ut.

 

Hur som helst var det i alla fall en pigg och glad liten ungkotte, som visste vad han ville och kom och spred lite solsken här hemma hos oss. Vi hoppas förstås att den tittar in igen!

I väntan på det vill jag önska er alla en härlig höstvecka. För det gynnar ”kottarna”, och det finns fortfarande massvis med smarriga sniglar och feta metmaskar att frossa på i rabatterna!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Här är han, lillebror Febus, på toppen av sin karriär som balanskonstnär utan livlina! Men nu ska det förhoppningsvis vara slut på det gruvliga tassandet på staketnocken mot den farliga sidan.

På slutet har han varit stört omöjlig, sedan han överlistat det gamla kattstoppet och klättrat upp så fort han kommit ut. Inte för att rymma, utan bara för att ligga där uppe och stila mellan promenaderna!

 

 

Två gånger när det regnat har han tappat fästet och halkat ner på fel sida. Då har han suttit där vettskrämd och nästan kramat ihjäl matte, när hon sprungit runt och hämtat hem honom.

På slutet har det gått bra, och han har stolt hoppat tillbaka till oss, när matte lockat på honom med sin goaste röst! Och förstås givit honom pussar och massor med onödigt beröm när han kommit ner.

 

Men hur som helst är det för farligt, så i helgen har husse och matte rivit bort hela det gamla kattstoppet och satt upp ett nytt. Sågat, snickrat, målat och förhoppningsvis gjort 30 meter staket kattsäkert!

Och det bara för ett enda litet busfrö, då ingen av oss andra skulle behöva staket över huvud taget. Men han är ju så charmig, med sina vilda blå ögon, att han får husse och matte till vad som helst.

 

 

Nu är i alla fall de tre första varven klara, och det känns betydligt lugnare här ute på gården. För det är ju jag som har ansvaret, och jag som slagit larm, båda gångerna Febus trillat ner på andra sidan!

Inte heller vore det något större problem om han vore trygg och social som jag. Men han är både livrädd för bilar, blyg för främmande människor och allmänt känslig för de mesta.

 

 

Det räcker med att en fluga landar på honom, så rycker han till och flyger i luften. Tycker det säger allt, och det är förstås är också förklaringen till att vi är så rädda att han ska råka illa ut!

Samtidigt har vi andra haft en toppenhelg  som lärlingar, åt husse och matte, bland trappstegar, målarbänkar, pytsar och penslar. Febus har däremot mest legat och hållit koll på staketet.

 

 

Innan vi satte igång med att för tredje gången kattsäkra staketet tvingades husse också ta ner vårt gamla klätterträd med klematis, som funnits här långt före oss och varit så härligt att mysa i.

Febus hade börjat använda det som språngbräda, för att komma över det gamla kattstoppet på staketet. Så nu har vi mist den trivsamma utkiksposten med, men i alla fall blivit lovade en ny!

 

 

Det heter att i brist på bröd äter man limpa. För Febus betyder det att han nu klättrat högst upp i uthuset, och ligger där och stilar, medan han kollar finurligt ut mot staketet.

Tänk ändå den som visste vad som rör sig i hans söta huvud. Det vore guld värt, för något annat än bus lär det knappast vara! Så vi bygger vidare, hoppas på det bästa, och önskar er allt gott tills vi hörs igen! 

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Husse  och matte har akut tvingats ut i byggsvängen hela helgen, så jag får inga bilder till min blogg förrän i morgon!

Hoppas ni har förståelse för det och väntar på mig, för självklart får ni då förklaringen till husses och mattes heta helg!

Tassekram Triton

 

Hugaligen, vilken grymt spännande vecka det varit för oss bröder! Och då har vi knappast varit av gården utan bara smugit omkring, och hållit koll, på den gulögde kroknäbben som ”flyttat” hit.

Det lär ska vara en rovfågel av modell sparvhök, som förstås upptäckt att vi har massor av ”pippis” här hemma i trädgården. Och den jagar för livet, då den bara äter egenhändigt nyfångad föda.

 

 Sparvhöken är för liten för att kunna ta oss, men tillräckligt respektingivande för att vi ska hålla oss undan. Men samtidigt måste vi ju vara med, när en så sällsynt gäst slagit sig ner i området.

Den dök upp en morgon i början av veckan, när det ösregnat hela natten och fortsatte till och från hela dagen.  Plötsligt satt den här på staketet och såg minst sagt blöt och eländig ut.

 

 Det syntes tydligt att det var en ungfågel, som helt klart var väldigt hungrig. Men den var så ovan att jaga, och gjorde så fel, att jag nästan ville rycka ut och hjälpa den.

För i stället för att gömma sig, satte den sig helt synlig vid ”lillpippis” matställe och väntade. Det fick den naturligtvis göra förgäves, då varenda ”pippi” plötsligt var som uppslukad av jorden.

 

 På det viset fortsatte den sitta öppet på uthustaket och staketet om vartannat i flera timmar.  Alla försök att få fånga ett byte var förgäves, tills den kom på att den måste gömma sig!

Då lyckades den till slut överraska en liten sparv och ta den i flykten. Och det räddade troligtvis dess liv! För den var så trött och hungrig att den slog sig ner på stället och stannade där.

 

På gräsmattan till allmän beskådan satt den sedan och plockade fjädrar och åt, i säkert en halvtimme, innan den flög upp på staketet och vilade en stund innan den försvann för den dagen.

Och när vi väl vågade oss fram för att kolla, fanns inte ett uns kvar av sparven annat än små dun och några vingpennor. Sparvhöken behövde den, men det behöver inte vi bröder!

 

 Förstår nu bättre  varför matte inte vill att vi ska ta några pippis, som ingen av oss vill ha. De hör naturen till, och faktum är att nästan hälften av alla sparvhökar svälter ihjäl under sitt första år!

Väl värt att tänka på. men nog om det nu och från ett naturens under till ett annat! Korspindeln och dess fantastiska nät, som flugorna fastnar i men spindeln själv kan springa på utan att fastna.

 

Grattis till pälssvasar, säger jag i dag till Inga-Britt Hellgren, Björbo, Anita Mattsson, Saltsjö-Boo och katten Stina med matte Eva Torstensson, Svärtinge!  De visste alla tre att korsspindelhonan spinner sitt nät av två slags trådar. En med klister och en utan, finurligt eller hur!

Den börjar med ekertråden, som är utan klister, och fortsätter sedan spinna hjulet tätt med klisterförsedd tråd. På den sistnämnda fastnar dess byten, som den sedan kan springa på ekrarna och hämta utan att fastna.

 

 På kvällen äter korssindelhonan upp resterna av dagens använda nät, och spinner ett nytt på upp emot 50 prydliga varv till nästa morgon. Här väntar hon sedan på att hanen ska komma och para sig med henne.

Men den stackaren är så liten, att det händer att hon under parningen tar hanen för ett byte och äter upp honom. Därefter läger hon ägg till nästa vår, innan hon själv går till den eviga vilan!

Tala om naturens under, och lycka för oss stadsbor att få uppleva!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”