Månad: november 2017

Hugaligen, vilken mardrömsvecka det varit för mig och hela familjen! Det började redan i måndags morse, då jag glad i hågen tassade ut i femsnåret, som alltid med svansen i vädret.

Men det hände något hemskt därute. Något jag inte lyckats förklara för dem här hemma! Så när matte kollade efter en stund låg jag droppstilla på mjuka dynan i överburen på farstukvisten.

Jag var skadad, men det upptäcktes först när husse släppte in mig med svansen hängande bak och rädd att hoppa upp i favoritfåtöljen. Så jag bäddades ner och serverades mat och dryck i sängen.

 

Veterinären rådde matte att avvakta, då jag åt och drack, men på kvällen blev det värre och jag skrek så fort jag skulle resa mig! Matte blev förtvivlad och låg vaken med mig hela natten.

Största problemet var att jag inte kissat på ett helt dygn, och klockan sex på morgonen skickade matte meddelande till veterinär Per på Vettris, som sköter om mina besvärliga tänder.

Han var förstås fullbokad, men vi fick komma direkt, just för det där med kisseriet. Ett dygn är i mesta laget,  och först när vi skulle åka lyckades jag sätta mig och kissa på gården.

 

Men Veterinär Per såg att jag hade jätteont, så det blev röntgen. Då inget var brutet fick jag två sprutor mot smärta och inflammation, och de sprutorna är nog det ljuvligaste jag upplevt!

På eftermiddagen började livet återvända, och jag vågade röra mig. Det gick bra och jag lyckades börja lyfta på svansen igen. Men problemet var att jag helst skulle ha medicin fyra dagar till.

 Den smakade bra, men jag blev så grymt trött att matte bara vågade fortsätta två dagar. Först i lördags började jag känna mig någorlunda och kunde tassa ut och inspektera allmänningen.

 

I dag känns det rätt bra, men jag tror matte blev chockad, och hon var helt slut efter vaknatten med mig. Nu blev det lyckligtvis inte livshotande, då jag lyckades sätta ner baken och tömma blåsan själv. 

Men ni förstår säkert hur matte mådde, där hon låg och kramade mig hela natten. Livrädd att timmarna skulle ticka i väg och klockan bli för mycket innan jag fick hjälp att tömma blåsan. 

Jag rör mig fortfarande försiktigt, och gör inga våghalsiga hopp. Men svansen, som är min stolthet, håller jag åter högt ! Det betyder allt för mig, och resten är fortfarande en gåta för familjen!

Tassekram Triton med bröderna Atemis, Febus och Mini-Vinnie

Det varslas om vargavinter i år och som ni ser är jag rustad att möta den i äkta sibirisk päls. Känner mig faktiskt riktigt förväntansfull, och växer nu bara den ulliga kragen ut, så stoppar jag för riktig rysk dunderkyla!

 

 

Riktigt lika långt med pälsbytet har inte broder Artemis kommit, men självklart måste han ut och känna de första vita flingorna under tassarna. Inte mycket att skryta med, och fruset under, men ändå…

 

 

”Sittissiberier” kallar matte oss, då vi inte alls är lika pigga och glada som vi brukar vara över den första snön. Till och med Mini-Vinnie sitter mest och kollar om det möjigtvis finns en snöhög någonstans!

 

 

Men ack nej! Inte ens uppe på lilla redskapsskjulets tak ligger det mer än ett par millimeter. Så där sitter Febus nu och spanar, upp mot himlen, efter mer av den efterlängtade vita varan. Hittills förgäves men…

 

 

Mini-Vinnie fortsätter sitt envisa spanande efter mer snö han med. För det här tunna flortäcket räcker ju inte alls till för bus och lek och mys! Och vad värre är, det lilla vi fått, håller dessutom på att försvinna.

 

Så det är väl bara att tassa  vidare, på det stenhårda underlaget, tills det stundar bättre tider. Det ryktas faktiskt kunna komma lite mer snö alldeles snart. Vi håller tassarna för det och önskar  er alla en fin vit vecka!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

De är våra trogna vänner ute i naturen. Stadiga att luta sig mot, trygga att gömma sig bakom och sköna att gosa med! Dessutom spännande att klättra upp i och mysiga att bara ligga under och njuta!

 

 

Jag tänker förstås på träden, vi har runt omkring oss, som alla har sin egen historia. Tänk om de kunde tala och berätta allt de varit med om! För jag passerar aldrig ett träd utan att läsa av och bekanta mig med det.

 

Fast när det gäller att visa mina innersta känslor, är det bara den gamla häggmispeln utanför grinden som duger. Vid dess grova stam kan jag sitta och gosa i oändlighet om jag bara får vara ostörd där ute på allmänningsmattan!

 

 

Broder Artemis, som i unga år var väldigt blyg och försiktig ute på allmänningen, hade häggmispeln som en trygghet att gömma sig bakom när han blev rädd! Det blev han ofta på den tiden, men lyckligtvis inte nu längre minsann!

 

 

På samma sätt använder Mini-Vinnie nu äppelträden för att smyga på grannarna i radhuslängan nedanför. Han är fortfarande lite blyg, men vill absolut ut på promenad och köar för sin tur ut på allmänningen!

 

 

Febus flyger som alltid både högt och lågt, men sedan häggmispeln tappat sina löv trivs han bäst under kronan. Där jagar han småkryp i tuvorna husse lämnat runt stammen, och är numera trogen som en hund och helt rymningssäker.

 

Nu njuter vi i gröngräset, så länge höstsolen vill, men har så smått börjat vänta på snön. Några enstaka vita flingor slet sig i lördags och våra ”lillpippis” är jätthungriga. Så har ni inte börjat mata än, är det hög tid nu

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie  

 

 

Förra söndagen fyllde jag åtta år. Det hade matte förstås glömt, men jag kunde ändå fira med välsmakande rosor! För dagen innan överraskades vi bröder av våra goda vänner Hans och Britt-Inger från Gävle.

De hälsade på med mina älsklingsblommor och massor av annat smått och gott till oss alla. Så vi har firat hela veckan, och dessutom fått vara ute på allmänningen, så fort solen skinit och det varit härliga höstdagar.

 

På allmänningen finns en slänt, som gränsar mot en gammal nedlagd kompost och staketen till grannfastigheterna. Dit ner smyger vi bröder, för att förlusta oss, så fort vi kommer utanför grinden.

 

Slänten har nämligen smått magisk dragningskraft på oss alla. För bara där nere växer något märkligt, som inte syns för blotta ögat, men väl känns i nosen och gör att vi blir riktigt fjolliga.

 

Är vi på festhumör är det stört omöjligt för matte att få oss därifrån. Det går inte att förklara i ord, men det är någonting som håller oss kvar. Räcker att stoppa ner nosen och rispa lite med klorna, så…

 

Nu tror ni förstås att jag överdriver, men det är så sant, och ingen vet vad det är som döljer i marken. Matte har letat, utan att hitta, vad det är vi sniffar oss höga på i den gamla gräsklädda slänten.

 

Nu är det inte så att vi blir lulliga, utan bara lyckliga, när vi ligger där nere och gottar oss. Och slänten är vår alldeles egen, fast den hör till allmänningen, då ingen har lust att smyga omkring i svackan.

 

Har ni något eget ställe, med något spännande i marken, får ni gärna berätta i kommentarsfälten. För hur matte än snokat i gräset här, så har hon aldrig hittat vare sig misstänkta blommor eller svampar.

 

Och slänten är lika lockande, alla tider på året, så länge det är barmark. Även Mini-Vinnie lämnar grinden och pinnar iväg över gräsmattan, och ner i slänten, när han får vara lös ute på allmänningen. 

 

Men han har fortfarande så mycket spännande att bestyra närmare hemma och framför allt vid  rasande muren. Där skiner solen som mest, och smakar gräset som bäst, bland alla spännande dofter!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie