Månad: oktober 2018

I dag är det dagen efter – dagen efter –  och jag är på banan igen efter min årsdag! I måndags fyllde jag nämligen i alla hemlighet nio år och  började fira ute  i månskenet redan  på efternatten.

 

Matte lät mig hållas då det var mitt födelsedygn. I förmiddagssolen låg jag sedan  och såg frosten smälta bort på gräsmattan.  Lite smått och gott hade jag redan fått, när jag överraskades av grindklockans plingande.

 

Där ute stod mina härliga vänner,  Britt Inger och Hans från Gävle, med rosor och presenter! De överraskade oss alla på min dag i fjol, och tycker som jag att traditioner är till för att hållas.

 

Vi fick en heldag tillsammans och jag ännu en oförglömlig födelsedag. Rosorna var till mig, som älskar att äta dem,  och det spännande innehållet i silverväskan fick Mini-Vinnie och vi andra dela som bröder.

 

Artemis var på hugget och tog både tassar och tunga till hjälp för att utforska påsarna med godsaker  av alla de slag. Och tänk längst ner på botten hittade han en pälssvans och en fladdermus i precis rätt färg.

 

Febus lät oss andra hållas tills det blev hans tur att undersöka godsakerna.  Han tog som alltid i med ”hårdhandskarna” och blev så upphiad att han började busa och peta ner den ena påsen efter den andra på golvet.

 

Där satt bröderna sedan och gottade sig med  flera sorters Orijengodis, Partymix och Forti Flora, som det är absolut bästa nyttogodis vi vet. Och jag fick äntligen en alldeles egen mysstund med mina älskade rosor.

Vi firade till sent på kvällen.  Så  i går var det dagen efter för mig som varit ute även natten innan! Jag var helt slut och kom inte ur sängen förrän halv tolv på förmiddagen.  Men nu är jag som sagt på banan igen!

Dagen efter- dagen efter – men bättre sent än aldrig hoppas jag och bröderna här hemma och önskar er alla en trevlig Halloween!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

 

 

Ligger här i lillstugan och känner mig alldeles urblåst. Årets första höstvindar jagar in buskarnas löv, som på bara en vecka lämnat kvistarna helt kala.  Visserligen skiner solen, men det känns tydligt var vi är på väg.

 

De enda som lyser upp trädgården är rosornas knoppar, som envist sträcker sig  mot solen för att få en chans att hinna slå ut! Frosten klarar de, men inte mörkret som tar över allt mer för var dag som går.

 

Artemis har verkligen sin tid nu på hösten, när allting går i gult, rött och brunt. Han smälter in i naturen, var han än lägger sig, och behöver bara några kala kvistar att skyla sig med för att försvinna.

 

Annat är det med vår små gula fairyrosor.  De blommar som bäst nu, då de tyckte sommaren var för varm och torr. Och jag kan lova att bladen smakar ljuvligt, som årets sista välgörande vitamininjektion.

 

Glömde i farten trädgårdens stolthet , som Artemis tuktar från taket på lilla redskapsboden. Den sagolikt vackra, men sena, klematisen står åter i full blom och ger en föraning om  snön som komma skall.

 

Vid sidan av den kämpar vår vita ros med sin sista knopp, som antagit en rosa färg i kanten. Sannolikt för brist på sol och vitamin, men vi vill ge den en chans att slå ut innan väntande vintervila,

 

Om Artemis smälter in bland de kala höstkvistarna, så syns Mini-Vinnie så mycket mer.  Men han pryder sin plats ändå, fast så gott som vartenda löv lämnat buskarna runt lillstugan och ”kotte”husen”.

 

Sån´t är livet på Elsborg just nu, när väderfolket i tv-apparaten varslar om höstens första snöfall kanske redan i kväll. Åtminstone i de norra delarna av länet.

Ingen höjdare så här i oktober, då vi nyss haft brittsommar. Så jag kontrar med en dagsfärsk bild på klematisen, i all sin prakt, för att lätta upp stämningen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis. Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

 

 

Brittsommar blev det i dagarna tre,  och det är därför jag skriver först nu. För vi fick vårkänslor hela gänget,  och Artemis till och med ”sibbespel” på hög höjd som i unga år!

 

Brittsommar var också svaret på veckans fråga i tävlingen om mina populära pälssvansar. Tack för alla svar, och de lyckliga vinnarna håller jag på till längre ner i bloggen.

 

För först måste jag berätta om Artemis, som blev ung på nytt i den sagolika brittsommaren. Han fick världens spel och satte fart högst upp i äppelträdet råmandes som en ko.

 

Det är så vi sibirer låter när vi blir riktigt upphiade och inte får stopp på oss själva! Fast det hör mera ungdomen till, och Mini-Vinnie trodde inte sina ögon när Artemis flög upp i trädet.

 

Högre och högre bar det och riktigt lyste om honom i höstsolen mor den klarblå himlen.  Länge sedan vi sett Artemis i sådan högform,  och sedan dess är han stört omöjlig att få in om nätterna.

 

Busfröet Febus har däremot blivit så lugn och go att vi nästan undrar om han blivit religiös. Påminner mest om godmodige tjuren Ferdinand, där han sitter och luktar på sina blommor.

Sist men inte minst! Grattis till vinnarna Eva Carlberg, Kolmårdsskogen, Eva Holmberg, Falun och Maria Mäenpää, Hässelby. Pälssvansarna kommer i postlådan, och  alla ni andra får snart en ny chans!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

Inget ont som inte har något gott med sig! Härom natten nöp frosten de känsligaste av våra blommor ute i trädgården, och det såg ledsamt ut morgonen därpå.

Men nu har jag fått veta att det är tack vare köldknäppen, som vi går mot en sommarvarm och solig vecka fast vi är i oktober. Så nu gäller det att passa på och vara ute och njuta!

 

Rosorna på gården och ölandstokarna på allmänningen har klarat frosten och blommar fortfarande som bäst.  De vita tokarna  lyser upp och är perfekta att gömma sig bakom.

Det har Febus tagit fasta på och visst sitter han snyggt kamouflerad bakom blommorna. Inte mycket höst över den bilden, fast den är alldeles färsk och tagen nu i helgen.

 

Lillpippis struntar fullständigt i den utlovade sensommaren och äter som de förbereder sig för värsta vargavintern. Så vi har fått lov att utvidga matstället med en bollkrans.

Och den vill vi varmt rekommendera! Sparvilarna  här hemma uppskattar verkligen formen, och nästan inget hamnar på marken utan stannar på en rundade bottenplattan.

 

Det händer mycket spännande ute på allmänningen, och buskarna är fulla med nya spännande dofter varje gång vi kommer ut. Nästan så det blir för mycket av det goda när vi kommer ut!

Riktigt vad Artemis fick korn på där ute i helgen står skrivet i stjärnorna. Men det är inte ofta han reser ragg, och sitter som förstenad på samma ställe,  utan att vi förstår varför.

 

Förra helgens misslyckade utställning är ett minne blott,  och även där stämmer inget ont som inte har något gott med sig. För matte kom äntligen över nya pälssvansar att lotta ut.

Frågan vi vill ha svar på,  om ni vill delta i utlottningen, är vad den nu stundande sommaren i oktober kallas i folkmun.  Svara senast söndag till gpia.persson@outlook.com

Tre mysiga svansar väntar på nya ägare, och tills dess önskar vi er alla en fin  ”sommarvecka” i oktobersolens sken. En vecka vi gärna förlänger till både två och tre!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

 

 

 

 

Matte  jag vill ha en italienare, ”jammar” Mini-Vinnie på sitt eget sätt efter utställningen i helgen! Och jag kan lova att matte är den  första att instämma i den passande slagdängan.

För trots att Mini-Vinnie fick excellent bedömning på allt från topp till tå, tappade han färgen på domarbordet, och gick miste om både rosett och certifikat!!!

 

Efter tre års lovord av italienska domare, och lika många ”cert” till titeln Premier,  krävde den svenska domaren och ”färgnörden” Hannah Jensen nu att Mini-Vinnie ska omregistreras från golden till silver.

Och det trots att hon inte kunde säga, vilken färg han har, utan måste rådgöra med två till nordiska domare.  Först var de inne på blå golden, sedan ”padda” om han varit en hon, och till slut svart silver.

 

Det struntar vi nu i här hemma, då Mini-Vinnie är bimetallic, vilket domaren också höll med om. Men den färgen finns inte här hemma än, fast den har egen färgkod och är godkänd utomlands.

Bimetallic innebär att katten, precis som Mini-Vinnie, är både silver och golden. Färgen kallas även sunshine, och det första veterinären reagerade på vid incheckningen var hans underbart vackra  pälsfärg.

 

Blyge Mini-Vinnie skötte sig som en prins på domarbordet, medan ena  kvinnan efter den andra var fram och petade på honom.  Rörde inte en min utan följde dem bara med blicken full av förundran.

En cool kllle, berömde domaren,  och  han överöstes med mini-rosor, kramar och presenter av go´vänner vid buren efteråt.  Det värmde säkert hjärtat och uppvägde missen på domarbordet för både Mini-Vinnie och matte!

 

Tillbaka i buren kunde de också gratulera Mini-Vinnies söta syster i samma färg. Hon hade turen att få en italiensk domare och självklart både ”cert” och rosett! Vi gläds naturligtvis med henne,  som en del av familjen.

Jag är inte bitter!  Men som storebror till Mini-Vinnie, kan jag inte förstå varför vi i vår lilla ankdamm ska ha egna regler,  när raskatter exporteras och importeras från när och fjärran över hela världen varje dag!

 

Att samtidigt kalla utställningarna internationella, och blanda svenska och internationella domare, med helt olika syn på form och färg,  gör det ju som att spela på lotteri!

Att domaren Hanna Jensen tyckte Mini-Vinnie var lite för rund om magen kan jag ta, men att påstå att vi har samma färg få mig att gå i taket.  Fast det enda viktiga är att han mår bra och tassar omkring med  svansen i vädret igen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie