Månad: augusti 2019

Den här gula rosen fick jag av husse att trösta mig med, när jag varit till ”tandis” och tagit bort mina elaka forltänder i våras. Jag har knaprat på de späda skotten, skött om och tuktat, så den blommar för fullt än!

Blommar gör också jag, för så vilt som det är i trädgården just nu har det aldrig varit förut! En ung lite tafflig sparvhök har hittat sitt paradis här och gör mig sällskap på staketet långa stunder i gryningen.

Till och från hänger höken kvar in på morgonen och får Mini-Vinnie att burra upp sig, och försöka nå den, från lillträdets topp. Koncentrerad till tusen och helt fascinerad av den grymma pippin med krokig näbb!

Det är förstås lillpippis som lockat hit sparvhöken och fått den att stanna! Men lite ljusskygg tycks den vara och försvinner på förmiddagen. Sedan är det lugnt tills den återvänder i skymningen för att få mat i magen.

Då i troget sällskap av Febus, som i skydd av grönskan följer hökens framfart utan att röja sig själv. Här kan han sitta alldeles orörlig och hålla koll så länge den utsvultne höken fortsätter jaga ovanför honom.

Äta eller ätas handlar det om, och det är naturens gång! Inget någon av oss här hemma kan sätta oss över. Vi älskar våra lillpippis, men den unga höken måste ha mat för att överleva och är ingen skicklig jägare än!

Vi får nöja oss med att följa det vilda livet på håll, och även Artemis är helt fascinerad av den stora kroknäbben. Tätt intill staketet, bakom funkior och under klematisblad, följer han skådespelet utan att själv synas.

Två små blyga ”kottar” har föräldrarna också hjälpt hit, för att äta upp sig, medan de själva är ute på äventyr. Så i det tysta är jag även barnvakt ute om nätterna, och tills vi hörs igen ha en trivsam start på hösten!

Tassekram Triton, med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Blommor och blader har vi fortfarande gott om i trädgården fast sommaren börjar sjunga på sista versen. Måsfamiljen har dragit vidare och kajungen växt upp och lärt sig hålla tyst på matplatsen.

Till och med ”kottarna” har börjat röra på sig och skymtar först i mörkret frampå nattkröken. Det har redan blivit så mörkt om kvällarna, att matte måste ha ficklampan med sig ute i ”kotte”-buskarna.

Artemis och jag försöker med vår vaktinstinkt hålla ut i mörkret så länge det går. Allt för att kolla upp, att det verkligen är ”Kotte” och hans vänner, som kommer smygande och äter upp maten.

Risken finns annars att objudna gäster tar sig mindre uppskattade friheter. Främst handlar det då förstås om utomjordingarna, som i skydd av mörkret ser sin chans att få sig ett skrovmål.

De enda små vänner, som fortfarande är oss väldans trogna, är de små söta sparvilarna. De äter som aldrig förr om somrarna och blir bara fler och fler för var vecka och månad som går.

Och tur är väl det, då gråsparvarna annars minskar i antal lite varstans och är på väg att försvinna på många håll! Här trivs de i alla fall i vår gamla torra karagan, som får stå kvar bara för dem.

På tal om blommor och blader, så var det tydligen ingen helt enkel fråga jag ställde i förra veckans blogg. Vi fick visserligen många trevliga svarsförslag, men faktiskt fler som var fel än rätt.

Den röda blomman jag frågande om, och som här syns ovanför ryggen på Mini-Vinnie, är en fuchsia. Det visste Eva Carlberg i Kolmården, Sofia Lindberget i Evertsberg och Anita Mattsson i Stockholm!

Grattis, säger vi alla här hemma, till er vinnare som har pälssvansar att vänta på posten! Och alla ni andra håll utkik i bloggen framöver, för det blir fler tävlingar frampå höstkanten.

Med det tackar jag för mig för i dag, och får precis veta att matte i natt överraskades av en liten taggig nykomling på matstället. Fortsättning följer och till dess en fortsatt fin sensommar till er alla!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie