Kategori: Veckans Triton

Löven har fallit, vi är inne i november och jag har fyllt 10 år! Dags för ett hjärtevarmt tack och farväl efter lika många år med bloggen Veckans Triton!

Nu väntar en tid med massor av motion med husse och matte ute i skogen, på allmänningen och i trädgården förstås. Allt för att hålla hälsan och helst gå ner lite i vikt!

Bröderna vill förstås vara med och tacka för sig efter alla sina år i bloggen. Först ut är Artemis, som den senaste veckan varit ute på flera spännande upptäcktsfärder!

Han tar som alltid sin uppgift, att hålla vakt på allmänningen, på största allvar. Massor av spännande dofter stiger ur marken i förmiddagssolen efter frostnätterna!

Mini-Vinnie har humöret på topp och är lycksalig så fort han slipper utanför grinden. Han älskar att få göra allmänningen med matte och prasslande löv under tassarna.

Nyfiken på allt som rör sig och inget undgår hans skarpa blick! Men försiktig som han är håller han fortfarande främmande människor på tryggt avstånd.

Busfröet Febus kommer fortfarande inte riktigt överens med smällandet från storhusbygget i närheten. Så han väntar tills det skymmer med att vara ute ensam!

En förundrad herre som tittar fram i skydd av de sista vildvinslöven och inte tror sina ögon. Det regnar vitt från himlen, och nu kommer första snön!

Den vita varan är efterlängtad, och nu ger vi oss ut i snösvängen. Natten har förvandlat landskapet och lyst upp hela kvarteret. Allt gott till er alla från oss alla i bloggen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Nu höstlöven singlar mot marken igen! Tyckte det var nyss jag skrev den välkända strofen, men hur otroligt det än låter är det ett helt år sedan sist. Och jag har blivit ett år äldre!

Äldre har vi alla blivit förstås, och Febus som i helgen gottade sig på bädden av röda vildvinslöv har hunnit bli sju år. Fortfarande full av bus ute men en riktig knäkatt inne i stugvärmen!

Sötast i solen bland höstlöven på allmänningen i helgen var förstår vår evige ”kattunge” Artemis. Vem kan tro att han är nio år, när han om kvällarna pysslar med sina pälssvansar!

Till och med allas vår bäste lillebror Mini-Vinnie har under tiden i bloggen hunnit bli stor och fylla hela fem år. Och självklart firade han den härligt soliga hösthelgen ute bland löven!

Själv närmar jag mig med stormsteg 10 år, och har då beslutat mig för att på lätta tassar gå i pension! Det är därför jag idag summerat lite, så ni ska förstå hur länge jag hållit på!

Fort går det nu! De första vitaflingorna har redan lyckats slita sig från himlen och landa på Elsborg. Samtidigt har frostnätterna satt fart på löven, och gjort paradisäpplena ätliga!

Kallt men vindstilla med en massa spännande dofter som steg upp ur marken i solskenet. Det var annat det än den snurriga tromben, som jag efterlyste i senaste tävlingen om pälssvansar.

Frågan var tydligen klurig, och bara två svar har vi kunnat godkänna. Så grattis säger jag till Barbro Carlberg Lindgren och Gun Britt Larsson, som har var vinst att vänta i brevlådan!

Den tredje pälssvansen skickar jag med hjärtat till kompisen Isa, som har det lite jobbigt och är väl värd lite uppmuntran! Och med det önskar jag en fortsatt fin vecka tills vi hörs igen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Hugaligen vilken blåsning vi åkte på i helgen. Jag fick ta skydd under solstolen när parasollen fick luft under vingarna och kom flygande mot mig.

Lyckligtvis orkade den inte ända fram utan landade i blomurnorna framför mig. Där gick luften ur och parasollen blev liggande hopfälld på blomsterbädd.

Broder Artemis satt skräckslagen som förstenad, på lilla trädgårdsbordet, och rörde sig inte ur fläcken. Följde parasollen med blicken och var själv nära att blåsa bort.

Precis så satt matte som liten under vinbärsbusken, när en ”kotte” plötsligt närmade sig! Hon blev så rädd att hon varken kunde röra sig eller få fram ett ljud.

Kanske var det där matte kärlek till ”kottarna” väcktes en gång för alltid. Mattes kloka mamma förklarande nämligen att ”kotten” var jättesnäll och säkert ännu räddare.

Och att kärleken är besvarad råder ingen tvekan om. Föt nu har våra stora ”kottar” dragit vidare och överlämnat den här ”lillkotten” och en till som behöver äta upp sig!

Modigast av oss alla i blåsvädret var lillebror Mini-Vinnie, som verkade njuta i blåsten som fick pälsen att stå på ända. Inte ens parasollen kunde skrämma in honom.

I stället fick han ”sibbespel” och flög runt på gården i fullanste fart han med. Försökte få Febus att hänga på, men han höll sig mest bakom rosorna på farstukvisten.

Febus har inte så värst mycket till övers för höstvindar, som snurrar och far här ute på gården. Det får mig att undra om du vet vad en sådan där riktig snurrvind kallas.

Vet du det, så mejla då matte på gpia.persson@outlook.com och tävla om månadens pälssvansar. Och även om det i skrivande stund fortfarande blåser friskt så utlovas sol och sommar till helgen!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Den här gula rosen fick jag av husse att trösta mig med, när jag varit till ”tandis” och tagit bort mina elaka forltänder i våras. Jag har knaprat på de späda skotten, skött om och tuktat, så den blommar för fullt än!

Blommar gör också jag, för så vilt som det är i trädgården just nu har det aldrig varit förut! En ung lite tafflig sparvhök har hittat sitt paradis här och gör mig sällskap på staketet långa stunder i gryningen.

Till och från hänger höken kvar in på morgonen och får Mini-Vinnie att burra upp sig, och försöka nå den, från lillträdets topp. Koncentrerad till tusen och helt fascinerad av den grymma pippin med krokig näbb!

Det är förstås lillpippis som lockat hit sparvhöken och fått den att stanna! Men lite ljusskygg tycks den vara och försvinner på förmiddagen. Sedan är det lugnt tills den återvänder i skymningen för att få mat i magen.

Då i troget sällskap av Febus, som i skydd av grönskan följer hökens framfart utan att röja sig själv. Här kan han sitta alldeles orörlig och hålla koll så länge den utsvultne höken fortsätter jaga ovanför honom.

Äta eller ätas handlar det om, och det är naturens gång! Inget någon av oss här hemma kan sätta oss över. Vi älskar våra lillpippis, men den unga höken måste ha mat för att överleva och är ingen skicklig jägare än!

Vi får nöja oss med att följa det vilda livet på håll, och även Artemis är helt fascinerad av den stora kroknäbben. Tätt intill staketet, bakom funkior och under klematisblad, följer han skådespelet utan att själv synas.

Två små blyga ”kottar” har föräldrarna också hjälpt hit, för att äta upp sig, medan de själva är ute på äventyr. Så i det tysta är jag även barnvakt ute om nätterna, och tills vi hörs igen ha en trivsam start på hösten!

Tassekram Triton, med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Blommor och blader har vi fortfarande gott om i trädgården fast sommaren börjar sjunga på sista versen. Måsfamiljen har dragit vidare och kajungen växt upp och lärt sig hålla tyst på matplatsen.

Till och med ”kottarna” har börjat röra på sig och skymtar först i mörkret frampå nattkröken. Det har redan blivit så mörkt om kvällarna, att matte måste ha ficklampan med sig ute i ”kotte”-buskarna.

Artemis och jag försöker med vår vaktinstinkt hålla ut i mörkret så länge det går. Allt för att kolla upp, att det verkligen är ”Kotte” och hans vänner, som kommer smygande och äter upp maten.

Risken finns annars att objudna gäster tar sig mindre uppskattade friheter. Främst handlar det då förstås om utomjordingarna, som i skydd av mörkret ser sin chans att få sig ett skrovmål.

De enda små vänner, som fortfarande är oss väldans trogna, är de små söta sparvilarna. De äter som aldrig förr om somrarna och blir bara fler och fler för var vecka och månad som går.

Och tur är väl det, då gråsparvarna annars minskar i antal lite varstans och är på väg att försvinna på många håll! Här trivs de i alla fall i vår gamla torra karagan, som får stå kvar bara för dem.

På tal om blommor och blader, så var det tydligen ingen helt enkel fråga jag ställde i förra veckans blogg. Vi fick visserligen många trevliga svarsförslag, men faktiskt fler som var fel än rätt.

Den röda blomman jag frågande om, och som här syns ovanför ryggen på Mini-Vinnie, är en fuchsia. Det visste Eva Carlberg i Kolmården, Sofia Lindberget i Evertsberg och Anita Mattsson i Stockholm!

Grattis, säger vi alla här hemma, till er vinnare som har pälssvansar att vänta på posten! Och alla ni andra håll utkik i bloggen framöver, för det blir fler tävlingar frampå höstkanten.

Med det tackar jag för mig för i dag, och får precis veta att matte i natt överraskades av en liten taggig nykomling på matstället. Fortsättning följer och till dess en fortsatt fin sensommar till er alla!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Fyra igelkottar, en gaphals till kajunge, skriade fiskmåsar och minst hundratalet hungriga gråsparvar! De har tillsammans bildat orkester och hjälpts åt att ljudligt förgylla vår sommar så gott som dygnet runt.

Gårdens alla blomster har förstås också bidragit till att skapa mysig stämning i tysthet. Därför undrar jag om du vet vilken färgsprakande blomma det är som jag och Artemis söker svalka under på bilderna.

Vet du svaret har du chans att vinna en mysig pälssvans! Såg hur lycklig Artemis blev när ha fick tillbaka sin, och jag vill förstås göra dig lika glad. Tre svansar står på spel och mejla svaret till gpia.persson@outlook.com

Febus och Mini-Vinnie har fortfarande fullt upp om kvällarna att hålla koll på ”Kotte” och hans vänner. De älskar att tassa omkring på gården och leta smågodis till dessert efter att ha få kattmat på fat och friskt gott vatten.

Mini-Vinnie följer varje steg ”Kotte” tar när han kommer hemsmygande i full fart efter någon av sina långväga promenader. Då är han noga att kolla, så att ingen annan ”kotte” hunnit före honom, innan han kan slå sig till ro!

Så här såg den söte gaphalsen ut, när han skrek som värst i ottan, och krävde att mamma kaja skulle hämta mat och stoppa in munnen på honom. Befarar att det hördes vida kring, där han satt på nocken av vårt uthustak!

Tack och lov lyckades mamma kaja slutligen lära den mycket speciella lillen äta själv och utvecklas till ett riktigt praktexemplar. Större och rundare är alla andra ungar! Så nu kan hon äntligen koppla av och känna sig stolt.

Mini-Vinnie och Artemis är som alltid oskiljaktiga! Och det trots att de mellan varven busar så tussarna ryker. Men bara för att en stund senare ligga tätt intill, och tvätta varandra, på ett sätt som bara bästebröder kan.

Sötast just nu är annars den lille måsungen, som pinnar omkring och ”tjirpar” efter godsaker ute på allmänningen! Säkert har han lotsats hit av föräldrarna, för att få lite hemlig matte-mat mellan flyguppvisningarna!

Stor och präktig som få också den här ungen. Så inte att undra på att det var en stolt förälder, som förra veckan visade upp honom första gången! Nu håller han till här själv, och ropar på matte när magen skriker efter mat.

Rena para diset för både stora och små, och förresten för oss bröder med. Inte minst sparvilarna håller på att äta husse och matte ur huset! Men de behöver mat, och det finns inga insekter, så då är det inget mer med det.

Allt gott till er alla och glöm inte att svara på frågan med chans att vinna pälssvansar. I skrivande stund har värmen slagit till på allvar, så ta det lugnt, försök hålla er i skuggan och drick ofta och mycket vatten!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Deckargåtor hör sommaren till! Så här kommer mitt mindre mordiska, men likväl spännande, lilla bidrag. Jag undrar kort och gott om du kan lista ut vad min härliga leklust och Artemis älskade pälssvans har gemensamt?

Bra gjort om du klarar det! Bilderna kanske kan vara till lite hjälp, om du hängt med i bloggen och vet vad vi varit med om här hemma. Så tag dig en funderare innan du scrollar vidare och hittar den oväntade upplösningen.

Svaret på gåtan är att leklusten och pälssvansen har det gemensamt att båda varit försvunna och kommit tillrätta! Leklusten efter att jag blivit av med mina forltänder och roar mig kungligt med att jaga en låtsasfjäril.

På både gott och ont förstås! Det goda är att jag blivit som ung på nytt, och är samma goda glada Tritte, som alla minns mig från start. Det onda är att det är så oroväckande lite levande nyttiga flygfän i luften nu i sommar.

Än mer otroligt är att Artemis älskade pälssvans, med den lila flärparna, är hemma igen! Fem dygn efter att den försvann, strax före midsommar, hittades den nästan oskadd längst bort på gräsmattan ute på allmänningen.

Det låter som en saga, men… I efterhand har vi fått veta att två måsar och två skator, dagen innan svansen hittades, kivats högljutt om något platt lurvigt rödlätt på en helgtom parkering ett kvarter längre ner.

Det troliga är sedan att fågeln som vann flög hitåt med svansen och lade den helt synligt på gräsmattan. Till Artemis stora lycka, men var den hållits gömd, i störtregnet under midsommarhelgen, är och förblir en gåta!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Midsommarhelgen sjunger på sista versen, och jag hoppas ni alla haft det lika grönt och skönt som vi hemma på Elsborg! Här har solen lyst nästan dygnet runt och vi bröder knappast varit innanför dörren.

Själv väntade jag med spänning flera dagar i förväg på att matte skulle komma hem med våra blomsterkransar. De hör midsommaren till, har blivit tradition hos oss och traditioner är till för att hållas!

I dagarna tre har vi firat och lyckats hålla kransarna fina i kylen om nätterna. För ensamma ute i mörkret är det tillräckligt spännande, med bara ”Kotte” och hans vänner, ända till fram i tresnåret på morgonen.

Med andra ord en oförglömlig midsommar, då det är första året husse och matte vågat lita på att vi alla sköter oss ute på gården. För Mini-Vinnie som är yngst ett spännande äventyr han sent kommer att glömma.

Jag är nog den som är mest stolt över min blomsterkrans, och bär den med svansen i vädret även ute på allmänningen. Älskar att visa upp mig och hoppas verkligen jag får en egen krans när det ska firas 10-årsjubileum!

Artemis var sin vana trogen noga med att låta älsklingssvansen, i samma färg som han själv och med lila flärpar, följa med ut i gröngräset. Men ledamt nog försvann den på något oförklarligt sätt under natten.

Som vi alla hjälpts åt att leta efter den förrymda pälssvansen. Febus har kollat varenda blomurna och vi andra gått skallgång i rabatterna. Men svansen är borta, trots att grinden varit låst och vi ensamma på natten.

Fast bortsett från den tappade älsklingssvansen har Mini-Vinnie och vi andra levt livet och strålat hela helgen. Och bäst av allt, är att jag blivit som ung på nytt, efter att ha blivit av med mina elaka forltänder!

Tassekram Triton med bröderna Artemis-Febus och Mini-Vinnie

Det sägs, att när det regnar manna från himlen har den fattige ingen sked! Fullt så illa är det inte här hemma, men när det dimper ner småsparvar från taket får jag snällt tassa in bland kattfötterna och krypa ner där.

Är det inte ”sparvilar” som flygtränar så är det ”kottar”, som sussar sött här på dagarna och lever livets glada dagar om nätterna! Busar hårdfört med varandra och skramlar i porslinet så fort maten på faten tar slut.

Artemis tar det mesta med ro, och ägnar sig åt att provsmaka alla olika sorters gräs han kan hitta. Mest uppskattade är förstås de långa kärva stråna, som husse och matte kommer hem med från viltspaningen.

Ett evigt matande är det i vildvinet så gott som dygnet runt. Och de vågade föräldrarna drar hit småttingarna nästan innan de kan flyga! Alla så gruvligt hungriga, att vi inte kan göra annat, än fortsätta hänga ut mat.

Mini-Vinnie tror fortfarande at han är liten och kan gömma sig i de lummiga funkiorna. Man han närmar sig fem år, och syns lyckligtvis alltför väl, för att lillpippis ska missa att han sitter där och landa mitt i prick!

Gulliga och trivsamma är ”kotte” och hans kompisar så det förslår! Men jag börjar nästan misstänka att kvartetten, som nu underhåller oss här hemma om kvällarna, är pojkar och att det är rena ungkarlskrogen vi driver.

Busfröet Febus kan ligga i timmar på ljugarbänken vid sidan om lillpippis matplats och följa dem blicken. Nu väntar vi på årets första kajunge, och med det önskar vi er härlig midsommarvecka och en riktigt trevlig helg!

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie

Sommar, sol och semester! Låter som lycka i mina öron, där jag ligger och njuter på ”kottehusets” tak, i väntan på att han själv ska komma hem. Och jag behöver inte vänta alltför länge på fyra små tassar mot stengången!

I ottan kommer vår lille nattsuddare hemtultade följd av morgonsolens första strålar. Hela natten har han varit ute på äventyr och tassar med bestämda steg mot ingången på huset inbäddat i lummig grönska.

Mini-Vinnie ligger under busken alldeles intill, och följer varje steg, tills ”Kotte” försiktigt smyger in i sitt eget lilla hus. Väl där anar vi hur han bäddar åt sig i halmen, innan han kryper till kojs och snart sussar sött.

En lycklig tid för oss, men grymt olycklig för andra. Många veterinärer vittnar nämligen om hur friska katter lämnas in för avlivning inför semestern. Allt medan andra ägare bara dumpar dem långt hemifrån.

Lite längre fram på höstkanten, är det sedan som de ”älskade” kattungarna lämnas kvar vid sommarhusen, med ett fat mat som ska räcka hela vintern. Det låter som en sorglig saga men är ledsamt nog alltför sant än i dag.

Låt oss alla göra allt vi kan för att förhindra tragedier och hjälpa veterinärerna slippa avliva friska djur. Ställ upp för alla i behov av en hjälpande hand, som lillpippis då det i år knappast finns några insekter.

Tassekram Triton med bröderna Artemis, Febus och Mini-Vinnie