Månad: februari 2014

När solen äntligen gick upp tvingades jag lägga mig ner på operationsbordet! Matte hade sett att tandköttet var rött runt två sidotänder och beställt tid hos veterinären.

Han konstaterade forl och befriade mig från de onda gaddarna i nederkäken. Så de senaste dagarna har jag varit hemma som ”konvalicinent” eller konvalescent som det egentligen heter.

Då tandsjukdomen forl är väldigt vanlig hos oss katter vill jag i dag berätta om hur den upptäcks och hur vikigt det är att angripna tänder tas bort. Så ni som törs får följa med mig till veterinär Per Bransell och djursjuksköterskan Cecilia Holmer på Vettris i Falun.

Jag hade tid redan kvart över åtta på morgonen och undersöktes av veterinär Per, som lyssnade på hjärtat och vägde mig med lite bister min. Vågen visade på 8,46 kilo, men hjärtat pickade i alla fall precis som det ska!

En närmare titt på tänderna visade att tandköttet var inflammerat runt en sidotand på vänster sida och motsvarande tand på höger sida i underkäken. Den skadade emaljen på båda tänderna tydde på forl, som liksom äter upp tänderna och gör att de bryts av nära tandköttet.

Sjukdomen forl går varken att förebygga eller bota! Angripna tänder måste därför tas bort, då de kan bli väldigt ömma. Så jag fick en lugnande spruta, en smärtstillande och en antiinflammatorisk,  innan veterinär Per och sköterskan Cecilia satte kanyl och förberedde mig för operationen.

Det har jag nu inget minne av, då jag redan slumrat till av den första sprutan. Men matte har berättat att jag kopplades till en apparat, som tillsammans med sköterskan Cecilia höll koll på hjärta, lungor, blodtryck och temperatur under hela ingreppet.

För att vara på den säkra sidan innan operationen röntgade veterinär Per de angripna tänderna. På sin arbetsmaskin kunde han sedan klart se hur de urholkats av sjukdomen och rötterna börjat växa sig fast i käkbenet. 

Efter det rådde ingen tvekan om att tänderna var angripna av forl. En stund senare var de borta, och de största hålet hopsytt. Medan jag ändå sov ”körde” veterinär Per också över resten av tänderna med ultraljud, och gav matte beröm för att hon lyckats bra med tandborstningen.

Det här att borsta tänderna är något veterinär Per, som också är tandspecialist, råder alla hussar och mattar att lära sina katter acceptera från det att de är små. Allt för att slippa inflammation i tandköttet med tandlossning och andra hälsoproblem som följd.

Samtidigt är det då lättare att upptäcka förändringar, som kan vara forl och göra väldigt ont. Bra att veta kan vara att just de två sidotänder i nederkäken, som jag fick problem med, är de tänder där sjukdomen ofta visar sig först.

När operationen var över kopplade sköterskan Cecilia loss mig från alla slangar och bar ut mig till uppvakningsrummet. Jag sov fortfarande men fick en spruta för att snabbare vakna upp och få åka hem.

Matte var med mig hela tiden och höll koll, medan alla väntade på att sprutan skulle verka och jag börja komma till sans igen.  Det gjorde jag också så sakteliga, men kände direkt till min förtvivlan hur ”lilla magen skrek av hunger efter mat. 

Och undra på det, då ja inte fått minsta lilla gryn i magen sedan strax efter klockan tio kvällen innan jag skulle hit! Då kunde jag för mitt liv inte förstå varför alla skålar var tomma, och matte bara pussade mig när jag kom och ville ha en nattabit.

Så här i efterhand insåg jag att det var för att jag skulle slippa bli kräksjuk av den lugnande sprutan jag fick inför narkosen och operationen. Men nu kände jag också att om jag skulle orka vakna rmåste jag få mat.

Så ni må tro att jag lyste upp när jag hörde ljudet av ”knaprisar”, och såg sköterskan Cecilia komma med en liten skål till matte och mig! Det fick livet att återvända, när matte sedan försiktigt handmatade mig med de små godbitarna, innan veterinär Peter kom och tog farväl.

Efter tre timmar på kliniken kom sedan husse äntligen med storbilen och hämtade hem matte och mig. Det mesta av eftermiddagen och hela natten sov jag sedan med huvudet i hennes kupade hand. Och när det nu gått någon dag känns det faktiskt skönt att vara av med de dumma tänderna!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus!

Solen har jag bara sett skymten av en gång i år, men ljuset har ändå kommit en bra bit på väg. Så mellan de uppfriskande medaljregnen i Ryssland är det nu storbilen och skogen som gäller för mig!

Plusgraderna har gjort stigarna tassbara, och i veckan är det vildmarken runt Stångtjärn jag kollat upp efter vintern. Terrängen måste sonderas, innan jag törs släppa hit småbröderna, som inte är fullt så skogstokiga och lite fegare än jag.

 

  Som jag längtat efter och väntat på den här årliga skogspremiären. Jag får liksom ingen inombords frid, förrän jag med egna ögon sett att de stora träden i skogen står kvar som jag lämnade dem i höstas.

Det kan inte beskrivas i ord hur spännande det är att vara ute i markerna. Bara att känna alla levande dofter och hålla koll på allt som rör sig mellan träden! Det måste upplevas på plats, då här finns både småvilt och storvilt som kan dyka upp överallt.

 

Fast mest handlar det förstås om ljudlöst glidande skidåkare, stillasittande fiskare och hussar och mattar med små och stora hundar. Att ligga på en jättestor sten,och smyga på allt som rör sig nedanför, utan att själv synas, är skogslivet när det är som bäst.

Heder förresten åt alla hundägare vi i veckan stött på uppe  vid Stångtjärn. Alla har haft sina hundar kopplade, trots att det är ett på veckor kvar tills det blir förbjudet att ha hundar lösa där det kan finnas ömtåligt vilt.

 

 

Husse och matte brukar vänta till dess med att ge sig ut i skogen med mig, men i veckan var det så varmt att det inte gick att hejda mig längre. Men om någon händelsevis inte skulle veta det, så råder alltså ”koppeltvång” i skogen från 1 mars till 20 augusti.

Det betyder att bara de hundar som är så lydiga, att de går som i koppel fast de är lösa, får fortsätta att göra det. Men alla utsvävningar och sidosprång är förbjudna, när naturen frampå vårkanten blir en enda stor ”barnkammare”.

 

Förresten är det egentligen så att hundar aldrig får springa hur som helst vare sig i skogen eller någon annanstans. De ska hålla under uppsikt vare sig det råder koppeltvång eller inte,  och det gäller faktiskt också oss katter också där det bor mycket folk.

Det står både i våra djurskyddsföreskrifter och i den lokala ordningsstadgan, fast det tyvärr är väldigt många som inte bryr sig. Nu är det inte heller därför selen åker på, när vi bröder ska utanför grinden, utan förstås mest för att husse och matte är rädda om oss.

 Tassekram Triton med småbröderna Artemis och Febus

 

I dag vill jag höja en tass för en katt som är betydligt större än jag. Men en katt som har det svårt och lever på gränsen till att utrotas från jordens yta.

Det handlar om den stora stolta tigern, som idag bara är spillra av vad den var för 100 år sedan. Då fanns hela 100 000 vilt levande djur, medan det i dag bara återstår 3 200.

Men de som finns kan vi svenska tamkatter hjälpa till att rädda i WWF-projketet Katt hjälper katt. Hittills har 3 099 katter engagerat sig, och nu fattas bara 101 för att alla vilt levande tigrar ska ha en alldeles egen fadder.

 

Jag har tipsat om det här förut och berättat att vi tre bröder här hemma är tigerfaddrar sedan ett år tillbaka. Det är vi stolta över, och det kostar inte mer per månad än en liten plastbutt med ”godisblättar” kostar i affären.

När vi blev faddrar fattades det närmare 2 000 katter för att nå målet. Men nu handlar det bara om 101, och det borde vi väl kunna hjälpas åt att dra ihop för att ge alla tigrar en fadder.

Vi är i alla fall runt 1 300 000 katter här i landet, och nog borde vi väl räcka till för att ”faddra” de tigrar som finns kvar. Det tycker både jag och bröderna, som alla tre är stolta faddrar, med små berlocker som vi bär på kopplet när vi tassar ut på promenad.

 

Malte heter huskatten som håller i WWF-projektet Katt hjälper katt. Det är honom vi bröder försöker räcka en hjälpande tass, genom att skriva och tipsa om hur nära det stora målet vi små svenska katter nu är.

Tigrarna det handlar om finns visserligen långt borta i länder som Ryssland, Indien, Indonesien och Kambodja. Men många av oss tamkatter här hemma har ju också våra rötter på andra håll runt om i världen!

Så att rädda tigern för framtiden känns lika viktigt för oss här hemma var den än befinner sig. Och visst är det stort att en så liten insats från oss små katter kan betyda så mycket för det det stoltaste av alla kattdjur.

 

Känner du att det här är någonting du missat och vill vara med på! Gå då in på Katt hjälper katt på nätet, och följ katten Malte, så hittar du rätt.

Jag hoppas att några av er som följer mig i bloggen vill vara med och bidra till att ge varje vilt levande tiger en fadder.

WWF står för Världsnaturfonden och förhoppningen med  projektet är att stoppa tjuvjakten och fördubbla antalet djur inom åtta år.

Och håll med om att tigern på WWF:s bild är stor och ståtlig att skåda. Det är till och med så att jag känner mig lite liten. Jag som annars är så stor!!!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus

 

 

 

Har du någonsin sett en grymt förnärmad liten talgoxherre? Det har jag, och han sitter just nu på en gren utanför vårt lilla fågelfönster!

Där sitter han och tittar på jordnötterna, som husse i vanlig ordning lagt ut på fönsterblecket. Problemet är bara att nötterna har kvar det flortunna bruna skalet, som han nu själv måste picka bort.

Det gillar den här talgoxen inte alls! Han ska ha vita jordnötter utan rester av skal, och sådana har han och hans kompisar hittills fått hela vintern. Men just nu finns de inte att få tag i någonstans i Falun!

 

Det får talgoxen att demonstrera sitt missnöje, genom att först titta ”snett” på fågelnötterna och sedan blänga in genom fönstret på oss. Och det är ingen nådig blick han ger husse, som får skulden för att det är skal kvar och därmed fel färg på nötterna.

Här innanför fönsterrutan sitter vi tre bröder, och håller koll på lillpippis, medan snön yr i sidled utanför fönstret. Jag känner mycket väl igen just den här herren, som är väldigt speciell även på sommaren.

Då blir han lika förnärmad och ”skriker” högt, om det inte ligger godsaker uppe på ytterdörren. Hör vi inte honom då, kommer han flygande rakt in i huset och sätter sig i någon av taklamporna eller på ett högt skåp.

 

 Då vet han att maten snart ligger på dörren, och är det väldigt bråttom snor han ”pannkis” direkt ur handen på husse och matte. Det väcker förstås lite udda känslor hos oss bröder, men…

Hittills har det gått bra, och nu när dörren är stängd sitter vi innanför fönsterrutan och kollar på honom och alla hans kompisar. Här har vi talgoxar och blåmesar, som äter på fönsterblecket, medan de söta små grå ”sparvilarna” håller till vid stora matstället på andra sidan huset.

Broder Artemis och jag nöjer oss med att stilla titta, medan lillebror Febus fortsätter att slå huvudet i fönsterrutan gång på gång. Han verkar aldrig kunna lära sig att ”pippis” är utanför, medan de för länge sedan insett att han är på den ofarliga sidan glaset.

 

 Tänk att en liten talgoxe kan få mig att skriva så här stort. Men den här herren är väldigt speciell, har ett grymt humör, och är vår alldeles egen minikompis!

En sådan är guld värd att ha som underhållare på fönsterblecket, medan vi kopplar av på köpmandisken framför fönstret mellan pulsandet ute i snön. Och lillebror Febus är förstås med och hjälper till att när det ska fyllas på med nötter.

I brist på bröd äter man limpa! Så heter det, och det stämmer på våra talgoxar den dag som i dag är. Men har du någon aning om var det finns goda feta vita jordnötter i Falutrakten, tipsa då gärna mig så vidarebefordrar jag det på stört till husse!

 

Och medan lillebror Febus fortsätter leka cirkuskatt  väntar vi på med spänning på att fönstret ska stängas så underhållningen kan fortsätta. För så länge ha sitter så där vet lillpippis att det är bättre fly än illa fäkta!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis och Febus