Månad: november 2015

Önskar er alla en trevlig första advent, som numera också är Kattens dag! Känns fint att just den här dagen förenar av katter och kattvänner över hela landet och har så gjort i över 30 år.

Själva myser vi nu om kvällarna under adventsstjärnan och vid ljusstakarna i fönstren. På det sättet blir vi en del av det trygga pyntet utan levande ljus!

 

Just de levande ljusen är den stora faran i adventstid i hem med djur. Redan nu börjar många också pynta med blommor och blader, som inte heller är oskyldiga som de ser ut.

Här hemma är det inga problem. För ingen av oss har någonsin smakat på något annat än ampelliljan på köksbordet inomhus! Och den står ju där att tugga på just för oss.

 

 

Men för andra med djur, som gärna smakar på krukväxter, är det bäst att vara försiktig med julblommor. De allra flesta är nämligen giftiga och passar väldigt illa i en liten kattmage.

Ändå behöver ingen avstå från sin älsklingsblomma! Julros, julstjärna och hyacint och amaryllis går alldeles utmärkt att sätta i lyktor med glas, som gör dem oåtkomliga för nyfikna små kattnosar.

 

Än är det bara första advent och jag hinner återkomma till alla faror som lurar inför den annars så trivsamma julen. Men just nu njuter vi bara och myser i skenet från de första ljusen.

Det syns lyckligtvis inte i vintermörkret! Men ute är gräsmattan grönare än den var i somras, och det blåser ljumma vindar mellan regnstänken. Så det är inte utan att jag i dag, på första advent, tvingas konstatera att ur led är tiden!

Tassekram sibirien Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Tass på er govänner, hälsar ”Mini-Vinnie” från utkiksposten på farstukvisten. Solen skiner men det blåser snålt och frosten har satt tänderna i grässtråna ute på gården.

Vi väntar fortfarande på den första snön som ger ett mjukt täcke att tassa på. Men den lyser med sin frånvaro fast det är minusgrader och underlaget blir allt vassare att tassa runt på utomhus.

 

Vi katter har heller inga skyddande vinterskor att dra på utan bara samma gamla tassar att nöta på året om. Därför är det hög tid att se över dem inför vintern.

Snö, is, kyla och salt är påfrestningar som heter duga. Så det gäller att våra trampdynor är mjuka, hela och rena inför vintern! Och det gäller förstås också alla hundar.

 

Det behöver nu inte innebära några större procedurer att få trampdynorna i form. Tvätta bara tassarna mjuka och smörj sedan in alla trampdynorna med Tass-salva från apotek eller djurbutik.

Försvarets Hudsalva, som husse och matte kanske redan har hemma, fungerar också alldeles utmärkt som skydd åt små katt-tassar. Den är samtidigt garanterat ofarlig att slicka i sig, då den kan användas som nödproviant.

 

Viktigt är också att se över klorna, som kan behöva ansas lite med klosaxen. Här hemma är det sexton tassar med sammanlagt 72 klor som ska gås igenom.

För ni vet väl att vi katter alltid ska ha fem tår med klor på varje framtass och fyra på baktassarna. Det finns inga raser med fler tår fast det ofta heter så i kattannonserna.

 

Så låt er inte luras av oseriösa uppfödare, som för dyra pengar säljer så kallade skeppskatter och skogskatter med extra tår! Tänk i stället på att om tårna blir för många kan katten få svårt att gå.

Nog om det och åter till att ta hand om tassarna inför vintern. För det allra flesta räcker det med att hålla dem rena och fortsätta smörja in trampdynorna med jämna mellanrum.

Räcker inte det rekommenderas fiskolja, som finns speciell för hund och katt. Den tas med maten och hjälper till att stärka huden inifrån medan salvan jobbar på utsidan!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

 

Utegångsförbudet i mörkret om kvällarna håller på att knäcka oss allesammans. Värst är det för broder Artemis och mig, för att inte tala om husse och matte!

Ändå är de uppe till runt midnatt och har det mysigt med oss i soffan. Försöker får igång kvällsbuset med laserpekare, fjädervippor och pälssvansar! Men det går trögt…

 

 

För jaga, leka, busa och klättra vill vi göra utomhus. Helst i gryning och skymning precis som berguven! Det är vår bästa tid, medan dagarna gärna ägnas åt mer pälsvård och vila!

Lyckligtvis är lillebror Febus och ”Mini-Vinnie” inte lika inkörda på kvällarna utan kan busa även mitt på dagen! De är nöjda bara de får vara utomhus och leva rullan i trädgården.

 

 

Jagar de inte varandra så jagar ”Mini-Vinnie” en pälssvans! Den sitter han och kollar på så länge att han tycks tro att den börjar röra på sig innan han sätter fart.

Han kan konsten att roa sig själv men vill förstås helst ha sin bästebror Febus med sig ute att busa med. Fast ännu häftigare tycker han det är att jaga in Artemis och mig ändå upp på övervåningen.

 

 

Febus klättrar upp och ner från farstukvisttaket som den värsta apa. Artemis och jag klättrar upp, men vill sedan hoppa in genom sovrumsfönstret hellre än att störtdyka med huvudet först.

Fast det rör inte Febus det minsta, utan han kör upp och ner, som en tok, när han busar med ”Mini-Vinnie”. För minstingen vågar sig fortfarande inte på att klättra upp men tränar i smyg när ingen ser.

 

 

Så då det gäller de småbröderna är nätterna inte alls ett lika stort problem. Betydligt värre är det för Artemis och mig, som i alla år varit vana att får vara ute och busa av oss om kvällarna.

Vi har hur mycket överskottsenergi som helst att använda på att få igång matte om nätterna. Så hur det ska sluta, om det tvistar de lärde!!! För det är som bekant svårt att lära gamla hundar sitta.

 

 

Artemis som alltid är så söt och go, vet att matte har jättesvårt att motstå honom och hans stora bedjande ögon Och det utnyttjar han nu till max i hennes säng om nätterna.

Ligger han inte och tvättar och kramar henne, så hon vaknar, sitter han och tassar henne i ansiktet eller kammar hennes långa hår med klorna. Allt för att det ska hända något så vi kanske får gå ut.

Men inte ens när han började leka entreprenör i vattenskålen, och med tassarna gräva ur vattnet över sängkammargolvet, gav hon med sig. Det spelade nu mindre roll, för då var Artemis så trött efter att han kröp ner i sängen och somnade!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

Nu i helgen har jag för första gången känt av hösten på allvar. Vi har ju haft sensommar så länge att jag knappast hunnit tänka på hur mörkt det faktiskt blivit.

Men som det regnade både i morse, och i går morse, kändes allting plötsligt tungt och trist. För det var så gruvligt grått att jag nästan så smått började längta efter min vita vän snön.

 

Nu berodde min plötsliga höstdepp kanske på att jag var till djursjukhuset och blev vaccinerad i fredags. Visserligen bara mot kattsnuva, men att få sprutor med vaccin tar alltid på krafterna.

Det är lika för både människor och djur att man ska ta det lugnt på dagen efter att ha blivit vaccinerad.  Och som den slipade äldste jag är, såg jag förstås till att bli lite extra bortskämd.

 

Bra att veta i sammanhanget är att vi katter numera bara behöver vaccineras mot kattpest vart tredje år. Däremot måste sprutan mot kattsnuva tas om varje år.

Det här är personalen på vårt djursjukhus noga med att följa, men på många andra håll sprutar veterinärerna fortfarande in kombinationsvaccin för både pest och snuva varje år.

 

 

Helt i onödan och med risk för hälsovådlig övervaccinering! För i verkligheten betyder det att en katt, som blir 15 år, hinner pumpas i 15 sprutor med kattpestvaccin fast den bara skulle behövt fem!

Jag tjatar om det här och vågar göra det! För matte har haft kontakt med tillverkaren, som helt avråder från att vaccinera mot kattpest, som är den allvarligaste sjukdomen, mer än vart tredje år.

 

Bröderna blev vaccinerade inför utställningen, men jag kom lite på efterkälken då jag inte skulle vara med. Därför är de som vanligt ute, och rullar sig i löv och klättrar i träd, medan jag tar det lugnt.

Annars har vi ägnat det mesta av tiden i veckan åt att hjälpa lillebror Febus få tillbaka självförtroendet efter mötet med berguven. Han är fortfarande väldigt försiktig, håller sig gärna på farstukvisten och vill inte vara ute ensam längre.

 

Tack och lov har det ljusnat lite under dagen i dag och solen till och med tittat fram. Mot kvällen har det till och med klarnat upp! Så jag börjar våga hoppas på ännu en fin vecka efter regnet i helgen.

Med det tackar jag för mig för i dag, undrar samtidigt vad ni tar er för när höstmörkret lägger sig och det är busväder ute. Tipsa gärna varandra i kommentarsfälten här intill och ha det så bra tills vi hörs igen!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”

 

Häromkvällen höll det på att hända, det som inte får hända! Jag vet inte riktigt vad det var men kände efteråt att det kunde gått på tok för Febus!

Nu gick det bra, och han flyger fram igen, efter att matte hittat honom i det allra mörkaste hörnet av trädgården. Där låg han vettskrämd och tryckte utan att förmå röra sig ur fläcken.

 

 

Klockan var runt nio på kvällen, och vi hade precis busat klart och tassat in Artemis, ”Mini-Vinnie” och jag. Febus ville inte följa med, så efter en stund gick matte ut och lockade på honom.

Med ficklampan, som vi fått av bloggkompisen Felix, lyste hon upp gården och såg direkt att något hänt. Mystiskt fastkilad under klätterträdet låg lövkorgen, och Febus var spårlöst försvunnen.

 

Men ljusstrålen skymtade något vitt i mörkret längst bort i hörnet, och där låg han oskadd men näst intill okontaktbar. Matte bar in honom i famnen, och han flydde direkt in bakom soffan.

Därifrån ålade han sig i smyg vidare in bakom det närliggande hörnskåpet. Där kunde ingen av oss nå honom, och han låg kvar fast ”Mini-Vinnie” gång på gång försökte locka fram honom.

 

Först flera timmar senare lyckades matte få fram honom med hjälp av ett fat spraygrädde. Och så småningom följde han med upp och sov i mattes säng hela natten.

Morgonen därpå väckte jag matte halv sju och ville ut. Som vanligt tassade Artemis, Febus och jag före henne till dörren Men när den öppnades tvärstannade Febus och tittade ut upp mot himlen.

 

 

Sedan vände han och smög tillbaka in och lade sig med tassarna i husses skor. Först långt senare vågade han sig ut med ”Mini-Vinnie” men höll sig mest på farstukvisten och satt på räcket där.

Hans sätt att titta skrämt upp mot himlen talade sitt tydliga språk. Faran hade kommit uppifrån och säkert var det en berguv från Falu gruva, som i mörkret seglat ljudlöst över Febus i jakt på mat.

 

Så nu är det slut på utelivet om kvällarna, då gruvan bara ligger några hundra meter ovanför oss och uvarna har sin boning där. Underbart vackra att beskåda men inte att leka med vet Febus i dag!

Därför vill jag vädja till andra smådjursägare i området att se upp i mörkret. Husse och matte känner igen Febus rädsla, då de var ytterst nära att förlora en röd, älskad Oskar till uven innan vi kom.

Honom och alla andra älskade vänner, som tassat före över Regnbågsbron, har vi i tänkt på och tänt ljus för i helgen! Och nu väntar snart en lugn och skön familjekväll i soffan!

Tassekram sibiren Triton med bröderna Artemis, Febus och ”Mini-Vinnie”