Veckans Triton om lyckligt slut

Slutet gott – allting gott! Ni tror förstås att jag är snurrig som börjar dagen med de orden. Men så är det inte alls.

Det är bara det, att jag så gärna vill berätta, att sannsagan om lilla ”Pernilla” är slut. Och att den fick ett lyckligt slut.

Ni undrar förstås hur, och här ska ni får höra!

Efter att ”Pernilla” kommit tillbaka hem till oss fortsatte vi att mata henne i frihet med smarriga fågeljordnötter, hampfrön och annat stärkande både morgon och kväll. Under dagarna flög hon sen omkring i området och satt på höga taknockar med sin nyfunne fågelvän.

De var oskiljaktiga och kom tillsammans och åt på våra finurliga matställen. Hon kände sig tydligen trygg i hans sällskap och följde också med honom till hans natthärbärge om kvällarna.

Varje morgon satt hon sedan här på gården och väntade på att få frukosten serverad. Det märktes tydligt att hon kände igen matte och visste att det var henne hon skulle hålla koll på. Och hon var inte ett dugg rädd för mig, då hon såg att jag hade selen på mig.

I onsdags kväll matade matte och jag ”Pernilla” och ”fästmannen” som vanligt på smygstället, då matte hade sett att hon blev orolig när det kom för många duvor samtidigt. Så sa vi god kväll och såg strax efteråt hur de satt på taknocken och pussade varann.

Det syntes helt klart att hon ätit upp sig och såg betydligt större och starkare ut än när husse och matte försökte släppa henne veckan innan. Så när varken hon eller ”fästmannen” visade sig på torsdagsmorgonen, tog vi det med ro men kollade förstås runt i kvarteret.

Då plötsligt klockan tio minuter i sju på kvällen, när jag satt på taket och kollade, kom ett samtal från ”Pernillas” husse Jamal Robdyee i Kista. Det kom på slaget sju dygn och 12 timmar efter det misslyckade släppet från kungatronen vid Falu gruva veckan innan.

Husse Jamal frågade hur vi hade det med duvan, och matte berättade då lite försiktigt att vi inte sett till henne sedan i går kväll.

”Men det har jag”, sa han då med ett hjärtligt skratt. Så berättade han att han  just kommit hem och fått veta att att S-825-10 hade landat hemma i Kista redan klockan halv elva på torsdagsförmiddagen.

Han sa också att hon var i fin form och att det syntes att hon fått rikligt med mat, och hunnit äta upp sig ordentligt, innan hon startade hemfärden på egen hand. Hon behövde tydligen så lång tid på sig att bli stark igen, efter att ha flugit vilse i ovädret under en 20-milatävling i slutet av maj.

Det var alltså några dagar efter den felflygningen, som jag upptäckte henne på vårat uthustak. Då så utmattad att matte snart kunde fånga in och mata henne i buren en hel vecka. Men som sagt räckte inte det, utan när hon släpptes för att flyga hem, vände hon och kom tillbaka nästa morgon.

Först efter ytterligare en veckas ”konvalescinens”. Nu i frihet övervakad av oss och  med mat på regelbundna tider, kände hon sig redo att själv flyga hem de 22 milen mellan Falun och Kista. Och hon gjorde det i rättan tid då husse Jamal annars börjat fundera på att försöka att komma och hämta henne nu i helgen.

Som ni  har märkt så har det mesta på slutet cirkulerat kring lilla ”Pernilla”, som jag upptäckte med sina blå och svarta ringar runt benen. Efter 16 dar med henne inpå sig känns det nästan lite tomt när matte och jag passerar matstället och hon inte finns där.

Men så självisk får jag inte vara. Vi hade henne ju bara till låns! Så självklart var det bästa som kunde hända, att hon repade sig och kunde flyga hem. Då kan vi ju känna att vi gjorde rätt som hjälpte henne och nu slipper oroa oss längre.

Fast jag tycker ändå lite synd om ”fästmannen” som troget följde och gav henne trygghet hela den här sista veckan i frihet hemma hos oss.. Jag tror inte hon riktigt lyckades förklara för honom att hon bodde ända bort i  Kista och måste ge sig av.

För han flyger ensam omkring här och tittar efter henne, precis som jag och lillebror Artemis också gör av bara farten från farstukvisttaket. Så matte och jag  får väl försöka trösta honom med lite godis och hoppas att han snart hittar en ny flickvän.

För den fågeln, fast han är en alldeles vanlig stadsduva, är en riktig gentleman!

Tassekram från sibiren Triton med lillebror Artemis